

27 apr kl 11:26, 2010
En av mina favoritgubbar på hemmet har somnat in.
Han hade de blåaste ögon jag någonsin sett.
En speciell krumelur.
Jag är rätt säker på att han, när han var yngre, var en mycket stilig karl.
Jag föll i alla fall för honom direkt.
Och trots att han var en vimsig, snurrig och mot slutet lite småtokig farbror, kunde man inte låta bli att tycka om honom.
Han kommer att bli saknad.
Och det märkliga är ju att hur småtokiga och krumma de än blir så är de - någonstans i själen - samma unga grabbar och töser som anno dazumal.
Och vi ska alla den vägen vandra.
Skrivet av Annieverse den 28 april, 2010 kl. 04:39 #
Ufo:t - Jag håller verkligen med. Ibland kan man se hur de liksom glimmar till och avslöjar en skymt av deras ungdoms lyster. :)
/Wanda
Skrivet av Wanda den 28 april, 2010 kl. 10:40 #
Det är så skönt att veta att det finns rätt människor på rätt plats.
När man jobbar med människor är ett jobb inte bara ett jobb.
Vissa själar lämnar en aldrig. Och det är inget man vill heller.
De ska finnas där.
Kram
Skrivet av Moböjs den 08 maj, 2010 kl. 11:48 #