Alla kan inte sjunga
Ibland när jag ser tillbaka på min tid i grundskolan känns det som om jag var elev under tidigt 1900-tal med allt vad det innebar av tramporglar, flanellografer, Pallinspel och morgonbön, men min grundskoleskoletid ligger inte mer än 20-30 år tillbaka i tiden, vilket kan vara svårt att ro när man läser nedanstående reminiscenser.

Som barn led jag, som de flesta barn, av många vanföreställningar och värst av dessa vanföreställningar var nog den inbillade föreställningen om att "alla kan sjunga" (en föreställning som en hel massa otäcka plyschtanter och flirtkulefascister hade tryckt ner i halsen på mig).
Eftersom jag fullt och fast trodde att "alla kan sjunga", trodde jag naturligtvis att även jag kunde sjunga, något som snabbt visade sig inte bara vara fel utan något så-in-i-helvete fel.
Jag anmälde mig till kören när jag gick i ettan och trodde mig vara något av en ny Caruso när jag vid de första körövningarna sjöng för fulla lungor. Snabbt insåg dock körledaren att den här lallande och trallande ungen tydligen var dum nog att tro att han kunde sjunga trots att de läten som kom ur honom snarare än sång påminde om en åsnas skrianden.
Jag blev således utesluten ur skolkören redan som sjuåring och fick i stället extra sånglektioner efter skolan.
De extra sånglektionerna var en pina som jag fortfarande minns med en rysning av obehag: på tramporgel spelade en gammal skolfröken, som givit sig den på att få en omusikalisk unge att lära sig sjunga rent, sången skulle jag svara för men hur jag än försökte kom ingenting annat än falska skrianden ur min strupe.
Det gick inte många veckor innan den den gamla fröken också gav upp sina försök att lära mig sjunga; mina försök att lära mig sjunga hade jag nämligen helt givit upp vid den här tiden och jag ville bara slippa dessa förfärliga extralektioner vilket den gamla fröken efter ett par veckor äntligen tycktes förstå.
Av någon underlig anledning skeppades jag tillbaka till skolkören, som om jag efter ett par veckors plågsamma sånglektioner ackompanjerad av tramporgel nu faktiskt lärt mig sjunga.
En läxa hade jag lärt mig; det fanns ingenting i världen som åter skulle kunna få mig att försöka sjunga, således tillbringade jag åtskilliga år i kören med att mima efter bästa förmåga. Alla tycktes - vilket gödde min redan spirande cynism ytterligare - nöjda med denna lösning: körledaren slapp falsksången, den gamla fröken slapp extralektionerna och jag kom till insikten att aldrig mer lita på plyschtanter med lismande leenden och lättköpta budskap som att "alla kan sjunga".
Alla kan inte sjunga. På samma vis är det med människor som inte har någon bollkänsla - de kan aldrig lära sig att bli ens hyfsade i någon bollsport. Det är viktigt att barn tidigt lär känna sina begränsningar så att de i stället för att ödsla kraft på något de aldrig kommer att kunna klara av, ägnar tid och kraft åt något de har fallenhet för (på samma vis som brasilianska fotbollsspelare tränar på det de är bra på, i stället för att som i Sverige träna på det man är dålig på).
Summa summarum: Lär känna Dina begränsningar innan andra får Dig att känna av dem.

Postat i: Sång och dans  Permalink   Kommentarer [8]