Att konversera som en guldfisk
Eftersom jag nyligen bytte bostadsort och telefonnummer har mitt NIX-skydd ännu inte börjat verka repellerande mot de enerverande telefonförsäljare och annat löst folk som ringer och stör i tid och otid. Då telefonförsäljarna tycks ha en osviklig förmåga att alltid ringa och väcka mig brukar samtalen rent kommunikativt bli katastrofala misslyckanden.
Eftersom min hjärna inte fungerar annat än rudimentärt innan jag inmundigat dagens första kopp kaffe brukar samtalen mellan mitt nyvakna jag och telefonförsäljarna låta ungefär så här:
RING!
Min kropp vaknar och slår på autopiloten som tvingar mig fram till telefonen lyfter på luren och ...
Nu vaknar en liten del av min hjärnan och registrerar att jag står med en telefonlur i handen. Med gapande mun och tom blick, som en mentalt störd guldfisk, stirrar jag oförstående på luren. Jag hör gurglande ljud komma ur min strupe. Min halvsovande hjärna försöker förgäves att dra sig till minnes hur man gör när man talar i telefon men synapserna har uppenbara kontaktsvårigheter och jag fortsätter att gurgla, dregla och fånstirra på telefonluren.
Plötsligt hörs en röst ur luren:
- Hallå! Är det någon där? frågar försäljaren.
Min hjärna lyckas äntligen få ett par hjärnceller att samarbeta och skickar ut ett budskap till mitt talorgan att "nu djävlar är det bäst att du säger nå't, för det är tydligen så man gör när man talar i telefon".
Med viss möda lyckas jag forma mina läppar och utstöta något annat än gutturala läten och sluddrar fram något som med en stor portion välvilja skulle kunna tolkas som ett:
- Hallå?
Försäljaren kastar sig nu, som ett blodtörstigt rovdjur, genast över chansen att lura på en oskyldig medborgare någon fullständigt onödig produkt (mikrovågsugn, mobiltelefon eller annat trams) men eftersom min hjärna är fullt upptagen med att formulera ordet "hallå" uppfattar jag ingenting av vad krämaren säger utan sluddrar åter fram ett:
- Hallå?
Telefonnasaren börjar nu inse att något inte är som det borde vara med den tilltänkte kunden:
- Ja, hallå ... hör du mig det är Skojar-Jocke från ONÖDIGA PRYLAR AB ...
Längre än så brukar inte telefonskojaren komma utan att bli avbruten av min spruckna stämma som papegojlikt oförstående upprepar det enda ord som jag klarar av att artikulera utan koffein i kroppen:
- Hallå?
T.o.m. en cynisk telenasare ger nu upp hoppet om att lura på mig någon plastprodukt från Taiwan utan försöker avsluta samtalet snabbast möjligt. Jag fortsätter dock på den inslagna vägen och upprepar mitt oförstående:
- Hallå?
Så här håller det på ett tag till dess att det börjar tuta i luren och min kropp åter kopplar in autopiloten.
Postat i: Störande Permalink Kommentarer [8]
2 mars
kl. 18:54
Jag har tidigare skrivit om att jag är en komplett idiot då jag är nyvaken och kommer här nedan att skriva om det igen.Eftersom jag nyligen bytte bostadsort och telefonnummer har mitt NIX-skydd ännu inte börjat verka repellerande mot de enerverande telefonförsäljare och annat löst folk som ringer och stör i tid och otid. Då telefonförsäljarna tycks ha en osviklig förmåga att alltid ringa och väcka mig brukar samtalen rent kommunikativt bli katastrofala misslyckanden.
Eftersom min hjärna inte fungerar annat än rudimentärt innan jag inmundigat dagens första kopp kaffe brukar samtalen mellan mitt nyvakna jag och telefonförsäljarna låta ungefär så här:
RING!
Min kropp vaknar och slår på autopiloten som tvingar mig fram till telefonen lyfter på luren och ...
Nu vaknar en liten del av min hjärnan och registrerar att jag står med en telefonlur i handen. Med gapande mun och tom blick, som en mentalt störd guldfisk, stirrar jag oförstående på luren. Jag hör gurglande ljud komma ur min strupe. Min halvsovande hjärna försöker förgäves att dra sig till minnes hur man gör när man talar i telefon men synapserna har uppenbara kontaktsvårigheter och jag fortsätter att gurgla, dregla och fånstirra på telefonluren.
Plötsligt hörs en röst ur luren:
- Hallå! Är det någon där? frågar försäljaren.
Min hjärna lyckas äntligen få ett par hjärnceller att samarbeta och skickar ut ett budskap till mitt talorgan att "nu djävlar är det bäst att du säger nå't, för det är tydligen så man gör när man talar i telefon".
Med viss möda lyckas jag forma mina läppar och utstöta något annat än gutturala läten och sluddrar fram något som med en stor portion välvilja skulle kunna tolkas som ett:
- Hallå?
Försäljaren kastar sig nu, som ett blodtörstigt rovdjur, genast över chansen att lura på en oskyldig medborgare någon fullständigt onödig produkt (mikrovågsugn, mobiltelefon eller annat trams) men eftersom min hjärna är fullt upptagen med att formulera ordet "hallå" uppfattar jag ingenting av vad krämaren säger utan sluddrar åter fram ett:
- Hallå?
Telefonnasaren börjar nu inse att något inte är som det borde vara med den tilltänkte kunden:
- Ja, hallå ... hör du mig det är Skojar-Jocke från ONÖDIGA PRYLAR AB ...
Längre än så brukar inte telefonskojaren komma utan att bli avbruten av min spruckna stämma som papegojlikt oförstående upprepar det enda ord som jag klarar av att artikulera utan koffein i kroppen:
- Hallå?
T.o.m. en cynisk telenasare ger nu upp hoppet om att lura på mig någon plastprodukt från Taiwan utan försöker avsluta samtalet snabbast möjligt. Jag fortsätter dock på den inslagna vägen och upprepar mitt oförstående:
- Hallå?
Så här håller det på ett tag till dess att det börjar tuta i luren och min kropp åter kopplar in autopiloten.
Postat i: Störande Permalink Kommentarer [8]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/att_konversera_som_en_guldfisk
Skriv en kommentar:
Jag har inga som helst problem att inte svara i telefon - när det inte passar mig.
Fast ett av mina roligare telefonminne, är när min kompis ringde till ett företag i ett gruvdistrikt i Kina åt mig. Han talar utmärkt kinesiska, men hon som svarade ogillade att bli störd, och svarade - "du stinker" - när han sagt vem han sökte. Sen la hon på luren. Min kompis såg något förvånad ut. Han lät lite häpen när han berättade.
Skrivet av liberum-weto den 03 mars, 2010 kl. 00:59 #
Tack för tipset hallå hallå
I går sa jag nej till en. Häromkvällen (trött)
(smärtpåverkad) sa jag ja till en försökring för en eltandborste!! 6 månader gratis sedan 19 kr /mån.
Det känns som ett lågvattenmärke
Kankse jag äntligen borde skaffa NIXskydd.
Margaretha
Skrivet av Margaretha den 03 mars, 2010 kl. 09:36 #
liberum-weto: Kanske var det en lukt-telefon.
Skrivet av Wandus den 03 mars, 2010 kl. 18:28 #
Margaretha: Att säga NIX till telefonförsäljning är att säga JA till livet. :)
Skrivet av Wandus den 03 mars, 2010 kl. 18:28 #
Skulle inte vilja vara utan NIX. Hur orkar folk med alla fridskränkande nasare?
Skrivet av Kattlådan den 03 mars, 2010 kl. 21:57 #
Kattlådan: Jag brukar mycket sällan bli arg - livet är alldeles för kort för att slösas bort på en så destruktiv känsla som ilska - men telefonförsäljare brukar reta gallfeber på mig på nolltid. NIX har således varit en humörhöjande faktor i mitt liv och det är ju inte att förakta, alltså: Hell, NIX!
Skrivet av Wandus den 04 mars, 2010 kl. 00:14 #
Jag har avskaffat hemtelefonen, ingen använde den iaf :) ...kostade bara pengar
Skrivet av Gunilla den 04 mars, 2010 kl. 08:35 #
Gunilla: Jag tycks bara svara när min hjärna är avslagen så kanske skulle jag också ta och avskaffa all min telefoni.
Skrivet av Wandus den 04 mars, 2010 kl. 16:53 #