Betuttad vid första öronkastet
Jag hörde en underbar människa på radion för ett tag sedan. Eftersom jag var ledig låg jag och drog mig i sängen och lyssnade på Ring P1 – ett program som i normala fall brukar få mig att skrika högt av ilska och frustration, över hur korkade många människor ter sig, när de inte klarar att formulera sig på ett sätt som möjliggör att någon annan kan förstå vad i helvete det är de menar.
Men den här morgonen ringde en kvinna från Falun in och talade om psykisk ohälsa och vad vi kan göra för att människor ska må bättre rent själsligt. Hon hade inga revolutionerande metoder eller teorier för hur man bör bekämpa den tilltagande psykiska ohälsan i Sverige, men allt hon sa var välgrundat, välformulerat, varmt deltagande och klokt.
När programledaren försökte få henne att tappa fattningen, genom att ställa en mängd provocerande frågor, höjde hon sig över hans småsinthet och besvarade frågorna med en humor och en självdistans som fick mig att bli alldeles varm av glädje, över att det faktiskt finns människor som lärt sig behärska de kommunikativa verktygens alla finesser.
Falukvinnan argumenterade klokt för sin sak och klarade samtidigt av att lyssna på motargumenten och vara så ödmjuk att hon besvarade en del av de frågor hon fick av programledaren, med att hon helt enkelt inte sitter inne med alla svaren.
Hon ringde in till programmet, inte för att framhäva sin egen person, utan för att hon hade tankar om ett stort problem, som hon trodde skulle kunna vara andra människor till gagn att ta del av.
Jag har nu i flera dagar gått och tänkt på den här personen från Falun och kommit fram till att jag nog ”blev betuttad vid första öronkastet”. Det är en människa jag väldigt gärna skulle vilja lära känna.
En del oroande tankar väcktes samtidigt hos mig. Tänk om det finns fler kloka människor i världen men att jag i vanliga fall är så upptagen med att kategorisera människor efter hur de ser ut, att jag helt enkelt inte ägnar tillräckligt mycket uppmärksamhet åt vad de säger? Är det en tillfällighet att jag tycker bättre om många människor per brev än i verkliga livet? Kan det vara så att jag är så upptagen av ytan att jag glömmer att det finns en person under frisyren, kläderna och designklockan?
Nja, delvis är det nog så att vi lite till mans är besatta av ytan, polityren, skalet, förpackningen och glömmer innehållet. Jag avskyr utseendefixeringen i vårt samhälle men är precis lika snabb att döma folk efter hur de ser ut som alla andra.
Jag önskar att mitt första möte med andra människor alltid skulle vara ett möte där ytan är bortskalad, till exempel genom brev. I ett brev kan inte en ärthjärna dölja sitt rätta jag bakom en chic fasad.
Jag vet att mitt första intryck av människor nästan alltid är fel och försöker därför i möjligaste mån att bortse från det. Det säger sig självt att det första intrycket man får av en människa är det minst initierade intrycket man har av personen i fråga. Kanske är det en evolutionär kvarleva, att vi snabbt måste kunna bilda oss en uppfattning av en annan människa för att veta om det är en potentiell vän eller fiende… men borde inte intellektet här kunna överlappa våra primitiva instinkter.
Varför förlitar vi oss så ofta på ett första intryck och varför är det så skrämmande svårt att tvätta bort det där första intrycket, när erfarenheten visar att det helt tydligt inte överensstämmer med verkligheten.
Hur kan någon som säger sig bortse från sina första intryck ändå ”bli betuttad vid första öronkastet”? Enkelt, jag kände igen sättet att resonera och argumentera och jag kände igen humorn – det var precis som om det var idealbilden av mig själv som talade i radio (och som vanligt förälskade jag mig i min egen röst). Kaka söker maka, samma våglängd och allt vad det nu heter.
Vad är nu skillnaden mellan ”kärlek vid första ögonkastet” och ”betuttning vid första öronkastet”?
Tja, kärlek vid första ögonkastet är ingenting annat än en projektion av ens idealpartner på en attraktiv kropp, medan ”betuttning vid första öronkastet” bygger på att man faktiskt känner igen sig själv och sin personlighet (eller idealbilden av en själv) i en annan människa.
Postat i: Gubbsmak Permalink Kommentarer [31]
28 maj
kl. 22:22
Jag tycker om människor som kan formulera en åsikt på ett vettigt sätt och argumentera rationellt och klokt. Om man dessutom har humor, självdistans och är så storsint och ödmjuk att man kan lyssna på andra är man i mitt tycke en underbar människa.Jag hörde en underbar människa på radion för ett tag sedan. Eftersom jag var ledig låg jag och drog mig i sängen och lyssnade på Ring P1 – ett program som i normala fall brukar få mig att skrika högt av ilska och frustration, över hur korkade många människor ter sig, när de inte klarar att formulera sig på ett sätt som möjliggör att någon annan kan förstå vad i helvete det är de menar.
Men den här morgonen ringde en kvinna från Falun in och talade om psykisk ohälsa och vad vi kan göra för att människor ska må bättre rent själsligt. Hon hade inga revolutionerande metoder eller teorier för hur man bör bekämpa den tilltagande psykiska ohälsan i Sverige, men allt hon sa var välgrundat, välformulerat, varmt deltagande och klokt.
När programledaren försökte få henne att tappa fattningen, genom att ställa en mängd provocerande frågor, höjde hon sig över hans småsinthet och besvarade frågorna med en humor och en självdistans som fick mig att bli alldeles varm av glädje, över att det faktiskt finns människor som lärt sig behärska de kommunikativa verktygens alla finesser.
Falukvinnan argumenterade klokt för sin sak och klarade samtidigt av att lyssna på motargumenten och vara så ödmjuk att hon besvarade en del av de frågor hon fick av programledaren, med att hon helt enkelt inte sitter inne med alla svaren.
Hon ringde in till programmet, inte för att framhäva sin egen person, utan för att hon hade tankar om ett stort problem, som hon trodde skulle kunna vara andra människor till gagn att ta del av.
Jag har nu i flera dagar gått och tänkt på den här personen från Falun och kommit fram till att jag nog ”blev betuttad vid första öronkastet”. Det är en människa jag väldigt gärna skulle vilja lära känna.
En del oroande tankar väcktes samtidigt hos mig. Tänk om det finns fler kloka människor i världen men att jag i vanliga fall är så upptagen med att kategorisera människor efter hur de ser ut, att jag helt enkelt inte ägnar tillräckligt mycket uppmärksamhet åt vad de säger? Är det en tillfällighet att jag tycker bättre om många människor per brev än i verkliga livet? Kan det vara så att jag är så upptagen av ytan att jag glömmer att det finns en person under frisyren, kläderna och designklockan?
Nja, delvis är det nog så att vi lite till mans är besatta av ytan, polityren, skalet, förpackningen och glömmer innehållet. Jag avskyr utseendefixeringen i vårt samhälle men är precis lika snabb att döma folk efter hur de ser ut som alla andra.
Jag önskar att mitt första möte med andra människor alltid skulle vara ett möte där ytan är bortskalad, till exempel genom brev. I ett brev kan inte en ärthjärna dölja sitt rätta jag bakom en chic fasad.
Jag vet att mitt första intryck av människor nästan alltid är fel och försöker därför i möjligaste mån att bortse från det. Det säger sig självt att det första intrycket man får av en människa är det minst initierade intrycket man har av personen i fråga. Kanske är det en evolutionär kvarleva, att vi snabbt måste kunna bilda oss en uppfattning av en annan människa för att veta om det är en potentiell vän eller fiende… men borde inte intellektet här kunna överlappa våra primitiva instinkter.
Varför förlitar vi oss så ofta på ett första intryck och varför är det så skrämmande svårt att tvätta bort det där första intrycket, när erfarenheten visar att det helt tydligt inte överensstämmer med verkligheten.
Hur kan någon som säger sig bortse från sina första intryck ändå ”bli betuttad vid första öronkastet”? Enkelt, jag kände igen sättet att resonera och argumentera och jag kände igen humorn – det var precis som om det var idealbilden av mig själv som talade i radio (och som vanligt förälskade jag mig i min egen röst). Kaka söker maka, samma våglängd och allt vad det nu heter.
Vad är nu skillnaden mellan ”kärlek vid första ögonkastet” och ”betuttning vid första öronkastet”?
Tja, kärlek vid första ögonkastet är ingenting annat än en projektion av ens idealpartner på en attraktiv kropp, medan ”betuttning vid första öronkastet” bygger på att man faktiskt känner igen sig själv och sin personlighet (eller idealbilden av en själv) i en annan människa.
Postat i: Gubbsmak Permalink Kommentarer [31]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/betuttad_vid_f%C3%B6rsta_%C3%B6ronkastet
Skriv en kommentar:
Det är sig själv som man eg är betuttad i alltså?
Skrivet av Kattlådan - som borde ligga lågt idag efter sin stavningsekvilibristiska uppvisning tidigare den 28 maj, 2009 kl. 22:45 #
Inget svårt att förstå vad du skriver i detta inlägg. Det är för övrigt ett av dina allra bästa.
Varför? Jo det är rakt, ärligt,till och med ödmjukt. Dessutom alldeles utmärkt beskrivning på hur kortsynta vi människor kan vara i mötet med varandra.
Tack - vi behöver nog alla tänka igenom detta som du har gjort.
Margaretha
Skrivet av Margaretha den 28 maj, 2009 kl. 22:57 #
Jag håller med Margaretha om att det var väldigt bra skrivet. Du fick med känslan, och det kändes som man var med dig i det du skrev.
Jag dömer inte utifrån yta i ngn större utsträckning men jag tror mig förstå ändå - jag har ju också bemött/särskådat och ifrågasatt mina fördomar nu och då. Kläder/smink, livsstil eller etnicitet har jag inte låtit stå ivägen eller avgöra eller avsevärt färga mina kontakter med människor - däremot har jag dömt folk utifrån deras intressen.
Kanske jag är din motsats återigen. Jag är väldigt öppen mot alla möjliga typer av människor. Sätter inte i fack eller etiketterar. Utan jag låter alla få samma chans, men sen dömer jag desto hårdare och kan såga människor totalt och stenhårt när jag sett och värderat mer. forts..
Skrivet av fen den 28 maj, 2009 kl. 23:17 #
...
Därför blir mitt första intryck sällan omvänt från bra/dåligt eftersom jag tar mer tid på mig. Jag är öppen och mjuk ända till gränsen passeras och då blir jag hård.
Vackert beskrivet om det med betuttning, fast jag kan inte känna igen mig i det. Jag har kanske inte mött någon som mig själv ännu ;)
Skrivet av fen den 28 maj, 2009 kl. 23:18 #
Visst är det första intrycket viktigt, men absolut inte avgörande för fortsatt "tycke"..jag har många gånger fått lov att ändra åsikt om personer, tyvärr oftast till det sämre.
Folk visar ju oftast upp sin bästa sida vid en första kontakt, men många gånger så håller den inte i längden.
Men det kan vara tvärtom också "guschelov"..
Jag tycker att detta gäller även vid nätkontakter, hur opersonliga de än är. En del gillar man mer än andra..och man känner nästan direkt hur det kommer att bli..åtminstone tror man det. Men även det kan bli helt galet emellanåt, dvs om den personen får fler chanser.
Skrivet av Anne-Sofie den 28 maj, 2009 kl. 23:25 #
Kattlådan: Så vitt jag har förstått det här med kärlek och psykologi så är det oftast sig själv man är betuttad i.
Skrivet av Wandus den 28 maj, 2009 kl. 23:40 #
Margaretha: Ett par av mina absoluta favoritcitat, som beskriver detsamma som jag här ovan försöker resonera om, är hämtade ur en bok jag vet att du är bekant med.
"Huru kommer det till, att du ser grandet i din broders öga, men icke bliver varse bjälken i ditt eget öga?"
"Låt den som är utan synd kasta första stenen."
Skrivet av Wandus den 28 maj, 2009 kl. 23:47 #
fen: Jag kan bara konstatera, som jag redan tidigare gjort, att du helt enkelt är en bättre människa än jag.
Jag är alltför ofta en dömande skitstövel som ser mer till yta än innehåll men jag strävar efter att bli en bättre människa och blir nog något mindre kategorisk för var dag som går.
Jag läste en underbar bok av Doris Lessing, Giftermålen mellan zonerna tre, fyra och fem, om manliga och kvinnliga värden (åtminstone var det så jag tolkade den) och hoppas att så som Lessing förespråkar kunna lära mig något av dem som inte är som jag.
Skrivet av Wandus den 28 maj, 2009 kl. 23:54 #
Anne-Sofie: Det är väl bra om man kan tillåta sig att ändra åsikt om människor och inte låser fast sig vid det första intrycket man råkat få av någon. Jag gör alltid ett förödande dåligt första intryck på alla jag möter. En del av mina vänner har påpekat att jag i ett första intryck gav intryck av att vara ett riktigt praktarsle.
Skrivet av Wandus den 28 maj, 2009 kl. 23:57 #
Wandus, näe det går jag inte med på att jag skulle vara, inte på en fläck! Jag försökte säga att jag också dömer ut, men senare och av andra anledningar. Mina anledningar som inte är baserade på yta är inte finare eller bättre än dina.
Jag har inte har mött den där människan som är lik mig själv att bli betuttad i, kanske därför att jag då sprungit åt andra hållet :)
I slutändan når du och jag samma resultat kanske, vi sållar i början eller i slutet. Kanske det är så att du får fler goda korn kvar i ditt såll, för du har mjuknat med tiden och ändrat uppfattning?. Medan jag var mjuk ända till någon gick över en gräns, och då blev jag hård och sågade.
(visst jag har också givit en del många chanser igen, men det har tyvärr ofta bara visat sig förgäves). Men de människor jag har kvar i mitt såll är jag stolt över, de är guldklimpar. :)
Skrivet av fen den 29 maj, 2009 kl. 00:18 #
Borde jag läsa boken? (Nobelpristagare har jag för mig)
Tar tacksamt emot bra tips, och personliga urval/sållning. :)
Skrivet av fen den 29 maj, 2009 kl. 00:22 #
Förresten, sambon ringde nyss från ditt Karlstad. Han är där med jobbet och kunder. De hade hamnat på ngt disco "Glada Ankan" tror jag han sa. Han hade först nekat till att dansa i rädsla av att bli polisanmäld. På dansgolvet befann sig 20 pers, 2 killar, den ene grönmålad den andre batman, och resten tjejer med en snittålder på 21.
Vaddå polisanmäld, undrade jag. "Hjälp det är en gammal gubbe på dansgolvet" fick jag som motivering :)
Skrivet av fen den 29 maj, 2009 kl. 00:48 #
Fen: De är vana vid gamla gubbar på dansgolven i Karlstad så det var nog ingen fara ;)
Skrivet av Kuno den 29 maj, 2009 kl. 09:51 #
Wandus - jo jag har nog ibland undrat hurdan du är..men jag har insett att trots dina lite hårda åsikter, så är du i grunden är en härlig människa.
Som Ann-Sofie skriver är det lätt att få känslor om bloggarna. De stämmer inte alltid i längden.
En del till det positiva andra till det negativa.
Jag tror att med åren har jag lärt mig att vara försiktig med att stanna kvar vid det första omdömet av en människa. Många fantastiska egenskaper kan länge vara dolda
Skrivet av Margaretha den 29 maj, 2009 kl. 10:41 #
Kuno: Okej vilken tur, så jag får hem honom till söndag :)
Skrivet av fen den 29 maj, 2009 kl. 14:36 #
fen: Glada Ankan är ett fjortisställe så risken för att bli polisanmäld för gubbaktigt beteende var nog överhängande för din sambo. Att Kuno ibland är på besök i dansbandsland och gubbar ner dansgolven är ingen ursäkt för ett sådant beteende.
Lessings Giftermålen... är värd att läsa men bered dig på en udda upplevelse. Boken är inte lik någon annan jag läst men har verkligen sina poänger.
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 15:02 #
Margaretha: Det handlar ju också, till viss del, om vilken nätpersona man väljer att visa upp. Jag är naturligtvis inte samma person i min blogg som jag är i omklädningsrummet efter en fotbollsmatch när adrenalinet pumpar eller tillsammans med mina syskonbarn när barnasinnet har tagit överhanden. I min blogg tillåter jag mig att raljera över sådant jag tycker är löjligt och att känslopjöka om sådant jag tycker är viktigt. Bloggen fungerar för mig som en säkerhetsventil där jag kan pysa ut de tankar och känslor (mental bråte) som behöver ventileras.
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 15:08 #
fen: När den mest passande raggningrepliken på dansgolvet är: "får jag sitta barnvakt åt dig", är det nog dags att gå hem.
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 15:11 #
Jag kom hem från sjukgymnasten och gick förbi datorn och kollade nya kommentarer. Läste: "Att Kuno ibland är på besök i dansbandsland och gubbar ner dansgolven är ingen ursäkt för ett sådant beteende".... gud vad jag skrattade.
Gick ut i köket, bredde mig en macka, och började skratta flera gånger bara av att låta orden "Gubbar ner dansgolven" passera min tankevärld. Underbart uttryckt.
Solen skiner, det fläktar mjukt via den öppna altandörren och jag står i köket och mysskrattar åt rolig läsning. Livet känns riktigt bra ibland :)
Då ska jag se till att läsa boken.
Kuno: får jag lov? :)
Skrivet av fen den 29 maj, 2009 kl. 16:45 #
fen: Tack, nu blev jag också på bra humör och Kuno blev säkert överlycklig då han äntligen fick tag på en danspartner. Han är en rackare på bugg (och accepterar inte ett nej från vare sig män eller kvinnor) då han rödvinsglad framåt natten blir yster och dansant.
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 18:17 #
Vi kanske är många som befinner oss någonstans på den sakalan i vårt bloggande. tror jag..
Hur som helst, trots våra olikheter finns det dels en del likheter, ocj jag kan respektera dig för den du är. Det är faktiskt svårt att låta bli att gilla dig och din blogg.
Hoppas du inte tar illa upp för det
Skrivet av Margaretha den 29 maj, 2009 kl. 18:29 #
Margaretha: Jag må vara knepig men än så länge har jag så mycket mental hälsa i behåll att jag inte tar illa upp om folk råkar gilla något jag gör. Känslorna är dessutom ömsesidiga. Jag tycker att du verkar vara en genuint vänlig själ och sådant hyser jag stor respekt och vörnad inför. Ha en trevlig sommar. :)
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 18:43 #
Jag har nog lite svårt att acceptera folk för fullt i början, men blir väldigt lojal och överseende när jag väl har lärt känna dem.
Jag tycker att du verkar vara snäll fast knepig. ;)
Skrivet av Kattlådan den 29 maj, 2009 kl. 23:41 #
Kattlådan: "Jag har nog lite svårt att acceptera folk för fullt i början, men blir väldigt lojal och överseende när jag väl har lärt känna dem."
Jag håller med dig till punkt och pricka som den vänliga och knepiga person jag är.
Skrivet av Wandus den 29 maj, 2009 kl. 23:51 #
Jag blir glad istället för fylld av lusten att argumentera för min ståndpunkt när jag läser ditt inlägg. Du är människa som alla andra!!
Ett tag trodde jag att du var en gammal knarrig bitter gubbe bara ;-)
Skrivet av maria den 02 juni, 2009 kl. 18:41 #
maria: Jag ÄR en gammal, knarrig och bitter gubbdjävel och har så varit ända sedan jag var så gammal att jag kunde artikulera en tanke. Jag passar verkligen inte in i dagens übercoola och superytliga samhälle.
Skrivet av Wandus den 02 juni, 2009 kl. 19:01 #
Vilka över 18 passar in där. Vill man passa in där? Jag tror ju på såna där saker som vänlighet och att vara glad, hur coolt är det?
Det är det värsta med att bo i Stockholm - alla ytligheter som passerar folks läppar "ska vi ses för en öl nån gång" Jag tror ju på sånt, att det ska hända men det är tydligen bara utfyllnadsmeningar. sånt tycker jag är ocoolt men inte fan blir jag bitter för det. Jag ska döda folk med kärlek ;-)
Skrivet av maria den 02 juni, 2009 kl. 19:19 #
Klokt och smart formulerat. Kan bara hålla med. Är också snabb att döma men är noga med att aldrig vara för stolt för att byta åsikt.
Maria: Jag vill ta en öl. På riktigt alltså. :-)
Skrivet av Hurryville den 03 juni, 2009 kl. 10:29 #
Hurryville: Vem vill inte ta en öl på riktigt...
Skrivet av Wandus den 03 juni, 2009 kl. 20:57 #
Gott om bra argument hos folk på passagen är det ont om :)
Skrivet av FredrikaBremer den 12 juni, 2009 kl. 14:45 #
Fredrika Bremer: Det var ett kul sätt att uttrycka saken. :)
Skrivet av Wandus den 12 juni, 2009 kl. 19:44 #