En exklusiv herrklubb
Till helgen firar den herrklubb, 100-klubben, som jag är och har varit ordförande i sedan 1990, 19-årsjubileum. Det ska bli väldigt trevligt att träffa alla gubbar och bli whiskylullig och nostalgisk i ett förhoppningsvis sommarvarmt Stockholm under helgen.
Inför jubileet måste ju naturligtvis en jubileumsskrift författas och det har jag ägnat en del tid till de senaste dagarna. Till att börja med rotade jag fram vår gamla föreningspärm och gick igenom mötesprotokoll och läste gamla medlemstidningar, 100-KLUBBAN.
Jag fascinerades av hur barnsliga vi var som 20-åringar och hur otroligt mycket roligt vi gemensamt har upplevt genom åren. Om man räknar försiktigt kan man säga att vi haft minst 40 stora fester tillsammans. Vi har dessutom varit ute och paddlat kanot, gått i skogen, haft cykelutflykter, som ynglingar rökt pipa och druckit cider på fredagseftermiddagarna, tryckt upp medlemströjor, badat bastu, sjungit i en förryckt och fullkomligt omusikalisk manskör, skrivit vissnuttar som spridits över hela Sverige, tillverkat öl och mjöd, vinterbadat och mycket annat.
Att samla ihop alla minnen och skriva en jubileumsutgåva av vårt medlemsblad 100-KLUBBAN har verkligen inte varit lätt men däremot varit mycket roligt. Så här kom förordet att se ut:

Fenomenet 100-klubben i retrospektiv betraktelse
Det är inte lätt att beskriva fenomenet 100-klubben men jag ska göra ett försök att skriva ned vad 100-klubben är för mig. Det är långt ifrån säkert att du har samma uppfattning som jag men som alla vet öppnar det bara för många och långa trevliga diskussioner och meningsutbyten.
En mycket kortfattad och i mitt tycke delvis missvisande beskrivning av 100-klubben skulle kunna vara:
100-klubben är en sammanslutning av vänner som bildades av åtta tonårsgrabbar efter en festkväll där 100 öl inmundigades i Labbsands bastu 6 juni 1990.
Ett annat sätt att ringa in fenomenet 100-klubben är att utgå från medlemsbladet 100-klubban:
100-klubben blev en förening då EW skrev de två första numren av 100-klubban och skickade ut till sju vänner 27 juli 1990.
Men 100-klubben är också:
• en studentikos pastisch på Götiska förbundet
• och en ironisk blinkning till alla olika ordenssällskap,
• en festklubb,
• en bastuförening,
• en frisksportssammanslutning,
• en kamratförening,
• en udda manskör,
• en förening för friluftsliv
• och en herrklubb.
Jag är osäker på när namnet 100-klubben uppstod men det kan ha varit i samband med att åtta onyktra tonårskillar vrålade 100 öl, 100 öl, 100 öl… 6 juni 1990 men det kan också ha varit senare, i samband med medlemsbladet 100-klubbans tillkomst.
Medlemsbladet 100-klubban gavs ut med ojämna mellanrum i tolv nummer mellan 27/7 1990-4/4 1993 och nu efter ett drygt 16 års långt uppehåll kommer äntligen nummer 13.
Under 100-klubbens första år var föreningen präglad av tre olika strömningar: den mjukt nationalistiska strömningen som främst företräddes och torgfördes av ”Jägar’n”, friluftslivsinriktningen vars främsta förespråkare var Raggar'n och Bamse och fest-, kalas- och partyfixarlinjen som samtliga originalmedlemmar drev hårt.
1990-talet var en tidsålder som präglades av ironi och gjorde att 100-klubben kunde tillåta sig att göra en hel del rätt töntiga grejer med en ironisk blinkning. Ironin drevs så långt i form av udda medlemsblad, konstiga initiationsriter, nationalistiska manifest, knepiga sånger och hemliga riter att det till sist blev svårt att avgöra vad som var allvar och vad som var skämt. Var vi en bastförening eller en ”bastuförening”? Var vi en klubb som drev med ordenssällskapens riter eller var vi en klubb som ville bli som ett sådant sällskap?
Från början var 100-klubben menat som ett skämt från min sida. Jag satt mig ner och skrev ett par ”medlemsblad” till ett gäng som varit med på en lyckad fest.
Dessvärre och dessbättre innebar bildandet av 100-klubben en typ av klickbildning som var mycket uteslutande. Vi inom 100-klubben talade, ironiskt eller ej, om originalmedlemmar och ”hedersknyfflar”, som kunde tas upp i gemenskapen efter att ha genomlidit vissa initiationsriter och bemästrat vissa prov. Fördelen med detta vara att vi blev ett otroligt sammansvetsat gäng, nackdelen var att många av våra vänner inte tillhörde 100-klubben, på grund av att de var av fel kön eller att de inte ville umgås med oss i 100-klubbens former.
Numera är 100-klubben lyckligtvis inte längre så ironisk och exkluderande utan mer vänskapligt inkluderande. Frågan är om 100-klubben ens finns längre nu när kreti och pleti räknar sig som medlemmar i den en gång så exklusiva föreningen. Hoppsan, nu blev det visst en lite ironisk touch på texten.
I klarspråk: naturligtvis unnar vi alla att få ta del av den ömhet och värme det innebär att i glada vänners lag snubbla in i ett bastuaggregat.



Frukost under 100-klubbsmästerskapen.

Postat i: 100-klubben  Permalink   Kommentarer [6]