Ett kasserat andrakapitel
Fabian bli medveten om att han har ont i huvudet. Ett hallgolv förblir grusigt och en tidning oläst.

Fabians låg och halvslumrade, denna hans första semesterdags morgon, när han trots sitt sömndruckna tillstånd blev medveten om att han hade lite ont i huvudet. Huvudvärken och hans medvetande om den, hade inte alls kommit plötsligt och oväntat utan snarare sakta och makligt, likt ett trilskande barn som drar fötterna efter sig men trots allt så småningom når sin slutdestination.
Fabian tycktes någorlunda ha fått grepp om värken, som nu tycktes ha gjort sig hemmastadd och satt sig tillrätta i hans huvud, och närde en stilla förhoppning om att kunna ringa in den och definiera den, när han blev varse det brummande ljudet av åtskilliga maskingräsklippare utanför fönstret.
Ljudet påminde Fabian om surret från ilskna bålgetingar eller om en flygplansmotors rytande och fick hans huvudvärk att hastigt ändra karaktär och styrka; den gick från att vara en distraktion och ett lättare obehag till att bli just så påträngande, blixtrande och svår som huvudvärk understundom kan vara och då oftast beskrivs som ”migrän”. Fabian suckade högt för sig själv men log i andetaget därpå ett uppgivet leende och skakade därefter av obetänksamhet på sitt värkande huvud.
”Sverige i semestertider…”, mumlade Fabian med skrovlig och nymornad röst mellan uppdragna, lätt särade och nariga läppar som hastigt skiftade uttryck från leende till grin.
Utan att ägna mer tid och tankekraft åt sin huvudvärk eller kvarterets oljud, steg 35-årige semesterfiraren Fabian Nilsson äntligen upp ur sängen - med en djup utandning och en lättare fnysning riktad åt tillvaron som helhet – och gick ut i hallen och stoppade fötterna i sina slitna tofflor.
Med små hasande toffelsteg gick han sedan, i bara pyjamas och tofflor, ut ur huset för att hämta sin morgontidning, ur den reglementsenligt uppsatta brevlådan, ett halvt kvarter bort.
Fabian nickade igenkännande åt gubben i huset mittemot, som såg ut som om han med liv och lusta gick in för att med hjälp av tvättsvamp, envishet och armmuskler gnugga hål i plåten på sin gamla bil.
Han ångrade att han inte tagit på sig morgonrocken. Kvarterets fruar brukade blänga ilsket på honom då han spatserade omkring i sin pyjamas. En gång hade till och med den där näbbiga Ylva Pettersson sagt något i stil med: ”så där får inte ens mina barn gå ut”.
Fabian hade inte mycket till övers för sina grannar men trivdes trots det i radhuset som han fått ärva efter sina föräldrar. Det var ett lugnt kvarter utan några som helst problem med ungdomsbrottslighet, knark eller annat stök och det var ett förhållandevis billigt boende.
”Fan också”, mumlade Fabian då han plötsligt såg Ylvas röda kalufs dyka upp bakom Svenssons granhäck. Han snabbade på sin hasande gång, ryckte till sig tidningen ur postlådan, gjorde en 180 graders vändning och hoppades att han skulle hinna hem innan Ylva Persson beslutade sig för att ta steget ut på gatan för att ilsket stirra på honom och hans pyjamas.
Han var lätt andfådd när han snubblade in över tröskeln till hallen och sparkade av sig tofflorna.
”Jävla skitkärring”, mumlade han när han med små försiktiga steg trippade över det grusiga golvet i riktning mot badrummet. Gruset klibbade fast vid hans fötter och han lovade sig själv att dammsuga hallen så fort han klarat av sina toalettbestyr, emellertid kom hans toalettbesök inte att bli så rutinartat som förväntat och resten av hans dag blev inte heller riktigt som han tänkt, så hallgolvet förblev, trots städlöftet, grusigt ett bra tag till. Smuts, grus, Ylva Pettersson och andra vardagliga irritationsmoment tappade nämligen sin förmåga att irritera Fabian i samma stund som han läste lappen, som någon med hjälp av ett rostigt gem naglat fast vid den tidning han så omsorgsfullt lagt tillrätta över knäna där han satt, stadigt placerad på toalettstolen.

Postat i: Romanutkast  Permalink   Kommentarer [0]