Ett kasserat fjärdekapitel
Fabian förundras. Någon har ritat illa. Ett smalben exploderar och skytten visar sig ha sinne för humor.

Lappen som satt fast vid tidningen verkade ha rivits ur någon typ av ritblock för barn, ett sådant där ritblock där man ska fylla i färger innanför linjerna till olika figurer. Bakom de illa skrivna orden: ”Halt eller jag skjuter skarpt!”, gick det nämligen fortfarande att skönja konturerna av en teddybjörn som någon slarvigt hade fyllt i med en gredelin nyans.
Som den ordningsmänniska han var irriterade sig Fabian på att barnet, för han antog att det var ett barn, inte hade klarat att färglägga teddybjörnen på ett bättre sätt. Först därefter slogs han av det underliga i att någon lämnat en lapp med budskapet ”Halt eller jag skjuter skarpt!” till honom.
Vad menades egentligen? Var detta löjliga budskap verkligen ämnat för honom? Fabian var förundrad men hans tankar kom snabbt att skingras då hans smalben exploderade och efterlämnade en sörja av blod, köttslamsor och benflisor.
Vad hände, var det enda Fabian hann tänka innan den smärta som förorsakats av att någon skjutit av hans vänstra ben, omöjliggjorde allt rationellt tänkande för en stund.
Han hade ingen aning om hur länge han legat på badrumsgolvet och skrikigt av lungornas fulla kraft men det ljud som uppenbarligen kom ur hans strupe tycktes ha varit en del av hans verklighet så länge han kunde minnas, till dess att tankeverksamheten med viss möda och med en sengångares tempo åter gjorde sig gällande; vad hade hänt?
”Hjälp! Hjälp! Jag behöver hjääälp!”
Fabian, som knappt hälsade på sina grannar och mestadels irriterade sig på dem, satte nu allt sitt hopp till att någon omtänksam närboende skulle komma inrusande till hans räddning. Skottlossningen på Ugglestigen verkade dock ha en återhållsam effekt på alla dem som annars gladeligen skulle lägga sina näsor i blöt. Ylva Pettersson var visserligen olidligt nyfiken på vad som försiggått men var tillräckligt klok för att inte rusa in i ett hus där en ruta plötsligt och oväntat krossats. Det kunde ju vara farligt.
Förutom Ylva var det bara tre personer i kvarteret som sett att Fabians fönster hade krossats och två av dem var barn och en var skytten. Några fler hade hört själva skottet men trott att det varit något helt annat än ett skott från ett vapen. Under polisens utfrågningar framkom senare att de boende i Humleskogen trott att ljudet från skottet var:
”En bil som baktände.” ”Sprängningar från bygget vid stora vägen.” ”Busungar som lekte med påsksmällar.” eller varianter av dessa teman.
Det fanns bara en människa i omgivningen vid Ugglestigen som uppfattat vad som hänt och som höll huvudet tillräckligt kallt för att slå larm om att det förekommit skottlossning och att en person skadats.
Telefonsamtalet till SOS Alarm var mycket kort:
”Jag har nyss skjutit Fabian Nilsson på Ugglestigen 4 i benet med en Dum-Dum-kula… jag tyckte det verkade passande i hans fall.”

Postat i: Romanutkast  Permalink   Kommentarer [0]