Fanbärare i sank
Eftersom det börjar dra ihop sig mot Valborg och 1 maj ska jag nu passa på att dela med mig av ett pinsamt minne från just den helgen för sisådär 20 sedan. Det hela började på Valborgsmässoafton, då jag och Kung Schvung (aka The Ling) festade stenhårt hemma hos Kuno, bland annat tävlade vi i vem som kunde äta flest starka fefferoni (och sköljde ner dem med Tequila).
Kvällen slutade, om jag minns rätt, med att jag satt uppflugen (på huk) på en hög barstol och imiterade en höna samtidigt som jag drack upp alla slattar som kom inom räckhåll. Som de flesta tonårsgrabbar hade jag ingen annan spärr för hur mycket jag kunde dricka än medvetslöshetens naturliga dryckesstopp.
Full som en alika lyckades jag i varje fall ta mig hem på något vis och strax därpå ringde den förhatliga väckarklockan.
Som ungsosse hade jag under ett svagt ögonblick lovat att gå med i demonstrationståget 1 maj som fanbärare för just min lokalförening.
Eftersom jag hade somnat med kläderna på och jag hade ont om tid på mig tyckte jag inte att jag behövde byta om, äta frukost, borsta tänderna eller dricka något (vilket senare visade sig vara en grov missbedömning) utan tog mig direkt ner till samlingsplatsen (och spydde bara två gånger på vägen).
Jag måste ha luktat som en a-lagare då jag väl på plats med darriga händer lyfte den tunga fanan och tågade med i demonstrationståget.
Den taktfasta musiken sprängde i mina öron, cymbalen plågade mitt bakfylleonda huvud, i min mun kletade den spyutspädda saliven ihop sig och livet kändes på det hela taget ganska eländigt.
Jag lyckades på något sätt ragla med tåget ändå fram till Folkets Hus i Degerfors men väl där började min dag att bli riktigt dålig.
Inne i Folkets Hus skulle vi sossar samlas och hylla varandra med tal och sång. Jag skulle stå i den fanborg som skulle ta plats en bit bakom talarnas podium på scenen.
Redan efter ett par minuters tal kände jag att min kropp började att motarbeta mig mer och mer. Det började dyka upp vita fläckar framför mina ögon, jag tappade hörseln och plötsligt började min syn att försämras så att allt i min omgivning blev mer och mer suddigt.
Efter ett tag märkte jag att mitt perifera seende slutat att fungera: jag såg nu endast en suddig vit fläck mitt framför ögonen och plötsligt försvann även den fläcken.
Mitt nästa sinnesintryck var att min hörsel åter registrerade något, nämligen en smäll följd av två dova dunsar: smällen uppkom då den tunga fanan slog i golvet och dunsarna uppstod då mitt huvud studsade mot golvtiljorna. Jag hade svimmat.
Nåväl, när jag kom till sans satt jag på en stol bakom scenen med ett glas vatten i handen. Jag mådde inget vidare bra utan led av alla bakfyllans fysiska manifestationer samt av en grym ågren för mitt uppträdande.
Att svimma av vätskebrist kan hända den bäste men att som fanbärare i en fanborg svimma på Folkets Hus-scenen inför en fullsatt salong på 1 maj var tämligen pinsamt.

Postat i: Politik  Permalink   Kommentarer [4]