Hur jag lärde mig att avsky dans
Jag avskyr dans och har så gjort sedan barnsben, då hemska tanter tvingade mig att leka ringlekar och dansa kring granen. Mitt hat till dans som umgängesform har sedan med skolans hjälp vuxit till nästan orimliga proportioner.
Ett av mina värsta dansminnen var när jag som sjundeklassare blev tvingad att bugga av en fet kristinehamnstönt från Yngves dansskola.
"ALLA tycker att det är roligt att dansa! Det gäller bara att lära sig grundstegen." Jo, jag tackar ja!
Det var inte så lätt att lära sig grundstegen när man inte är musikalisk för fem öre eller för den delen inte skulle kunna hålla takten ens om ens liv hängde på det.
Att tjejerna man skulle lära sig dansa tillsammans med var halvmetern högre än alla vi killar som ännu inte hunnit fram till tillväxtfasen i puberteten, gjorde inte heller saken lättare. Värst av allt var ändå det faktum att man skulle tvingas dansa tillsammans med tjejer som under andra omständigheter inte så mycket som skulle bevärdiga en med en blick.
Blyg, tafatt och svettig kämpade jag mig ändå igenom alla dessa enormt förnedrande danslektioner men misslyckades kapitalt med att hålla takten, lära mig stegen eller på något vis uppskatta dans. Vad jag däremot lärde mig var att ömt vårda mitt hat till dansens värld.
Nästa hemska steg in i danshelvetet kom när man började gymnasiet. När man trodde att man äntligen skulle behandlas nästan som en vuxen togs man snabbt ur den villfarelsen av en skadeglad gymnastiklärare som vurmade för dans.
Nu var det dags att sätta på sig sina svettiga gymnastikkläder och lära sig dansa schottis, cha-cha och vals. För vad skulle väl kunna vara roligare än att lära sig dansa iklädd kortbyxor och illaluktande, svettig t-shirt...
Som vanligt trampade jag sönder fötterna på alla stackars tjejer som fick den otacksamma uppgiften att vara min danspartner.
Jag kom att avsky dansen än mer än tidigare (något jag tidigare inte trodde möjligt). Det hela slutade med att jag skolkade från alla gymnastiklektioner där dans, work-out (så kallades aerobics på den gamla onda tiden) eller andra förnedrande aktiviteter skulle förekomma.
Mitt hat till dansen är fortfarande rödglödgat hett och kommer troligen aldrig att svalna. Därför gör det mig ont i själen att vid varje fest när man sitter och pratar, dricker, skrattar och har som trevligast är det någon av dansen besatt individ som sätter på musik och röjer undan bordet för NU, NU SKA DET DANSAS - och så tar det roliga slut.
Postat i: Sång och dans Permalink Kommentarer [22]
18 februari
kl. 13:09
Alla dessa löpsedlar om dokusåpadansprogrammen på tv, som på senare tid skämt min tillvaro, samt en artikel i Värmlands Folkblad om Yngves danskurser väckte ett par obehagliga minnen till liv och triggade en känsla av äckel och avsky.Jag avskyr dans och har så gjort sedan barnsben, då hemska tanter tvingade mig att leka ringlekar och dansa kring granen. Mitt hat till dans som umgängesform har sedan med skolans hjälp vuxit till nästan orimliga proportioner.
Ett av mina värsta dansminnen var när jag som sjundeklassare blev tvingad att bugga av en fet kristinehamnstönt från Yngves dansskola.
"ALLA tycker att det är roligt att dansa! Det gäller bara att lära sig grundstegen." Jo, jag tackar ja!
Det var inte så lätt att lära sig grundstegen när man inte är musikalisk för fem öre eller för den delen inte skulle kunna hålla takten ens om ens liv hängde på det.
Att tjejerna man skulle lära sig dansa tillsammans med var halvmetern högre än alla vi killar som ännu inte hunnit fram till tillväxtfasen i puberteten, gjorde inte heller saken lättare. Värst av allt var ändå det faktum att man skulle tvingas dansa tillsammans med tjejer som under andra omständigheter inte så mycket som skulle bevärdiga en med en blick.
Blyg, tafatt och svettig kämpade jag mig ändå igenom alla dessa enormt förnedrande danslektioner men misslyckades kapitalt med att hålla takten, lära mig stegen eller på något vis uppskatta dans. Vad jag däremot lärde mig var att ömt vårda mitt hat till dansens värld.
Nästa hemska steg in i danshelvetet kom när man började gymnasiet. När man trodde att man äntligen skulle behandlas nästan som en vuxen togs man snabbt ur den villfarelsen av en skadeglad gymnastiklärare som vurmade för dans.
Nu var det dags att sätta på sig sina svettiga gymnastikkläder och lära sig dansa schottis, cha-cha och vals. För vad skulle väl kunna vara roligare än att lära sig dansa iklädd kortbyxor och illaluktande, svettig t-shirt...
Som vanligt trampade jag sönder fötterna på alla stackars tjejer som fick den otacksamma uppgiften att vara min danspartner.
Jag kom att avsky dansen än mer än tidigare (något jag tidigare inte trodde möjligt). Det hela slutade med att jag skolkade från alla gymnastiklektioner där dans, work-out (så kallades aerobics på den gamla onda tiden) eller andra förnedrande aktiviteter skulle förekomma.
Mitt hat till dansen är fortfarande rödglödgat hett och kommer troligen aldrig att svalna. Därför gör det mig ont i själen att vid varje fest när man sitter och pratar, dricker, skrattar och har som trevligast är det någon av dansen besatt individ som sätter på musik och röjer undan bordet för NU, NU SKA DET DANSAS - och så tar det roliga slut.
Postat i: Sång och dans Permalink Kommentarer [22]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/hur_jag_l%C3%A4rde_mig_att1
Skriv en kommentar:
Men, men efter några drinkar är det bara ett fåtal som håller takten - och på disco är väl avståndet tillräckligt för att en med bollsinne kan hålla fötterna från kontakt. Hur gör du på bollplan? Är du målvakt?
Skrivet av liberum-weto den 18 februari, 2009 kl. 13:35 #
Jag blir stel som en pinne när jag skall dansa kring granen..Tryckare får mig att springa till skogs..DiscodANS ÄR BÄST! Vissa pulserande ljus får en att se ut att vara i takt..
Skrivet av Goran van Den Buske den 18 februari, 2009 kl. 18:50 #
Dans...å...en tid så var dansen mitt liv...ja inte "vanlig" dans utan jazzdans..klassisk balett och liknande...annars så gillar jag även vals med en meddansare som verkligen kan detta:-)
Skrivet av Anne-Sofie den 18 februari, 2009 kl. 21:36 #
liberum-weto: Mittfältare med målsinne... eller var det ölsinne?
Skrivet av Wandus den 18 februari, 2009 kl. 22:42 #
Goran: I dag var jag på en riktigt pub utan dansgolv eller bakgrundsmusik. Det var en underbar upplevelse.
Skrivet av Wandus den 18 februari, 2009 kl. 22:43 #
aNNE-sOFIE: jAG VET att det finns de som hävdar att dans har någon typ av existensberättigande... jag håller inte med dem.
Skrivet av Wandus den 18 februari, 2009 kl. 22:44 #
Jag älskar tysta pubar..Eller kinakrogar med dämpad musik i bakgrunden..Då kan jag prata omkull vilken tjej som helst..;)
Skrivet av Goran van Den Buske den 19 februari, 2009 kl. 01:42 #
Ett tips nästa gång du tvingas dansa med någon som annars inte skulle se åt ditt håll: fucking go for it!
Skrivet av Sinatra den 19 februari, 2009 kl. 03:41 #
>> Herr W!
När skall du ha ditt kalas då? Är jag bjuden?
Grattis i efterskott!
*räcker över ett presentkort på foxtrot pardans*
Skrivet av Nikks den 19 februari, 2009 kl. 09:08 #
Sinatra: Nu när jag är vuxen kan inte längre dansfascister tvinga mig till polka, schottis, lambada eller annan förnedring. Jag kommer aldrig mer i mitt liv att ta ett enda danssteg annat än hemma i köket då jag lagar mat, diskar och lyssnar på lite go' musik samt trallar och lallar fram med kniven i handen och rytmen i blodet.
Skrivet av Wandus den 19 februari, 2009 kl. 12:08 #
Nikks: Jag firade min födelsedag med ett restaurangbesök följt av någon timme pubhäng. Det bästa med mitt födelsedagsfirande var att det skedde långt bort från dansgolv och stämningsmusik.
Skrivet av Wandus den 19 februari, 2009 kl. 12:10 #
Goran: Wow, det är till att ha självförtroende!
Skrivet av Wandus den 19 februari, 2009 kl. 12:18 #
Undrar lite om "källaren" Munken fortfarande
finns kvar? Och Sandgrund?
Skrivet av ginger06 den 19 februari, 2009 kl. 14:06 #
Wandus!
Om du blev tvingad till dans kan jag nog förstå dej,men själv har jag älskat dans det ligger nog
i blodet båda mina föräldrar och bror gillade att
dansa,så det var nästan en självklarhet att även jag gillade att dansa.Särskilt gammeldans*ler*
Jag var 17 år när jag första gången dansade gammeldans.Nu ska jag snart hämta mina dansskor,sen ska jag se om jag kan gå i land med
det jag har tänkt göra nämligen line dance*ler*
Skrivet av agath den 19 februari, 2009 kl. 14:16 #
Om du följer Yngves eget råd går du säker från allt vad dans heter: "Man nobbar aldrig någon - om han/hon inte är full!". Det är ju i princip aldrig någon som är nykter där det dansas, så Yngve har på sätt och vis frälst dig från ondo... Eller fallit på eget grepp.
Själv minns jag rodnande hur jag fick dansa med Yngve him-self i mitten av idrottshallen och visa några fina nya turer. Han hade så torra händer att jag fick flisor! Det jag lärde mig under de där kurserna var att FÖRA eftersom nästan ingen kille gjorde det och still kunde man ju inte stå tyckte jag. Det innebär att jag nu definitivt inte kan dansa pardans utan att få en utskällning. Leve fridans!!!
Skrivet av lallex plallex den 19 februari, 2009 kl. 14:29 #
Har du sett Steve Martin i Supernollan när han är den ende i familjen som saknar taktkänsla?
Jag älskar att dansa "oledd", tycker folkdans är roligt (det lilla som jag utövat) och en tryckare med ngn som man tycker om sitter väl aldrig i vägen? Tycker dock inte om bugg, usch.
Skrivet av Kattlådan - taktlös? den 19 februari, 2009 kl. 16:31 #
ginger06: Sandgrund gick i graven förra året även om själva byggnaden står kvar. Munken finns, har funnits och kommer alltid att finnas.
Skrivet av Fungofoben Wandus den 19 februari, 2009 kl. 16:56 #
agath: Jag tycker om att prata och det är omöjligt att snacka med någon när musik och dans blandas in. Jag vänder i dörren när jag hör musik eller ser ett dansgolv på ett uteställe.
Skrivet av Wandus den 19 februari, 2009 kl. 16:59 #
lallex-plallex: Yngves danskurser dödade effektivt all potentiell danslust som kan ha funnits i mig. Jag blir hellre piskad på torget än dansar.
Skrivet av Danshatare Wandus den 19 februari, 2009 kl. 17:01 #
Kattlådan: Som tonlös och taktlös känner jag mig ibland rätt hopplös men det brukar gå över då jag trallar (sjunger, alltså) i duschen eller dansar (nåja, rumpvickar och knäpper med fingrarna) då jag diskar eller lagar mat. Jag kan alltså både dansa och sjunga om ingen ser eller hör mig och jag får göra det på mina villkor. Lustprincipen är den enda princip man måste följa!
Skrivet av Wandus - som knäpper med fingrarna den 19 februari, 2009 kl. 17:06 #
wandus: Nu har jag ju bara minnet..från fornstora da´r
Skrivet av Goran van Den Buske den 19 februari, 2009 kl. 17:25 #
Goran: Aha, du är en f.d. Casanova med silvertunga och sammetsröst.
Skrivet av Wandus den 19 februari, 2009 kl. 18:43 #