...jävla tjat om huvudvärk...
Suck, att skriva en roman är inte lätt. Här nedan följer det första kasserade utkastet till ett förstakapitel i den roman som numer inte alls handlar om en person med störd läsförståelse.
Huvudvärken hade inte alls kommit plötsligt och oväntat utan snarare sakta och makligt, likt ett trilskande barn som drar fötterna efter sig men trots allt så småningom når sin slutdestination. Det var ingen blixtrande eller molande värk utan något helt annat. Den här huvudvärken var unik, aldrig tidigare hade han känt en sådan här smärta. Inte för att det gjorde infernaliskt ont utan för att det gjorde ont på ett så udda sätt. Värken kom sakta nedsinglande som stora blöta snöflingor som makligt lägger sig tillrätta och precis som vid idogt snöande ackumulerades värken och blev efter ett tag ganska stor.
Han tycktes ha fått grepp om värken och närde en stilla förhoppning om att kunna ringa in den och definiera den, när den tämligen överraskande ändrade karaktär. Plötsligt var det i en punkt strax nedanför hans högra öra som värken var som svårast, det var som om all huvudvärk koncentrerats till en ganska liten och avgränsad del av hans huvud. Det fanns visserligen en fördel med denna karaktärsförändring av huvudvärken och den var att åtminstone större delen av hans huvud nu var fritt från värk, nackdelen var dock den att värken nu var just så klichéartat blixtrande och svår som huvudvärk understundom kan vara. Utan att ägna mer tid och kraft åt att analysera sin huvudvärk, som nu var koncentrerad till ett område av en femkronas storlek, steg Fabian Nilsson äntligen upp ur sängen, gick ut i hallen och plockade upp tidningen från det grusiga golvet, och gick snabbt, med små, trippande, försiktiga steg i riktning mot badrummet. Gruset klibbade fast i hans fötter och han lovade sig själv att dammsuga hallen så snart han tömt tarmen, emellertid kom hans toalettbesök inte att bli så rutinartat som förväntat och resten av hans dag blev inte heller riktigt som han tänkt trots planering och städlöften, så hallgolvet förblev grusigt ett bra tag till. Smuts, grus och andra vardagliga irritationsmoment tappade nämligen sin förmåga att irritera Fabian i samma stund som han läste rubriken på förstasidan av den tidning som han omsorgsfullt lagt tillrätta över låren där han stadigt satt placerad på toalettstolen.
Postat i: Romanutkast Permalink Kommentarer [0]
27 november
kl. 14:45
Att skriva en roman är inte lätt. Att skriva en roman tillsammans med någon är jättesvårt. Att skriva ett öppningskapitel till en roman efter ett samtal om innehållet i nämnda kapitel en blöt kväll på krogen med den tänkte medförfattaren är görligt men inte rekommendabelt. Jag skrev ett förstakapitel i min och herr A:s romanbygge med följande karaktär framför ögonen: En man som plötsligt missuppfattar var och varannan skriven mening (därav tjatet om huvudvärken som senare i historien skulle förklaras och visa sig vara en tumör som ställer till problem med läsförståelsen för figuren jag valde att kalla Fabian). Dessvärre hade herr A fullkomligt glömt bort vårt krogsamtal när jag förde det på tal och förstod inte alls varför inledningskapitlet i vår nyligen påbörjade roman tjatade så förbaskat om en persons huvudvärk.Suck, att skriva en roman är inte lätt. Här nedan följer det första kasserade utkastet till ett förstakapitel i den roman som numer inte alls handlar om en person med störd läsförståelse.
Huvudvärken hade inte alls kommit plötsligt och oväntat utan snarare sakta och makligt, likt ett trilskande barn som drar fötterna efter sig men trots allt så småningom når sin slutdestination. Det var ingen blixtrande eller molande värk utan något helt annat. Den här huvudvärken var unik, aldrig tidigare hade han känt en sådan här smärta. Inte för att det gjorde infernaliskt ont utan för att det gjorde ont på ett så udda sätt. Värken kom sakta nedsinglande som stora blöta snöflingor som makligt lägger sig tillrätta och precis som vid idogt snöande ackumulerades värken och blev efter ett tag ganska stor.
Han tycktes ha fått grepp om värken och närde en stilla förhoppning om att kunna ringa in den och definiera den, när den tämligen överraskande ändrade karaktär. Plötsligt var det i en punkt strax nedanför hans högra öra som värken var som svårast, det var som om all huvudvärk koncentrerats till en ganska liten och avgränsad del av hans huvud. Det fanns visserligen en fördel med denna karaktärsförändring av huvudvärken och den var att åtminstone större delen av hans huvud nu var fritt från värk, nackdelen var dock den att värken nu var just så klichéartat blixtrande och svår som huvudvärk understundom kan vara. Utan att ägna mer tid och kraft åt att analysera sin huvudvärk, som nu var koncentrerad till ett område av en femkronas storlek, steg Fabian Nilsson äntligen upp ur sängen, gick ut i hallen och plockade upp tidningen från det grusiga golvet, och gick snabbt, med små, trippande, försiktiga steg i riktning mot badrummet. Gruset klibbade fast i hans fötter och han lovade sig själv att dammsuga hallen så snart han tömt tarmen, emellertid kom hans toalettbesök inte att bli så rutinartat som förväntat och resten av hans dag blev inte heller riktigt som han tänkt trots planering och städlöften, så hallgolvet förblev grusigt ett bra tag till. Smuts, grus och andra vardagliga irritationsmoment tappade nämligen sin förmåga att irritera Fabian i samma stund som han läste rubriken på förstasidan av den tidning som han omsorgsfullt lagt tillrätta över låren där han stadigt satt placerad på toalettstolen.
Postat i: Romanutkast Permalink Kommentarer [0]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/j%C3%A4vla_tjat_om_huvudv%C3%A4rk
Kommentarer:
Skriv en kommentar:
