Jag är djurisk
Jag är djurisk… i det avseendet att jag alltid stöter på djur. (Nej, inte stöter på djur utan stöter på djur.)
När jag cyklade hem efter en Roffe Wikström-konsert i för ett par år sedan stötte jag på något som jag först trodde var en halmbal. När ”halmbalen” började röra på sig fick jag för mig att det var en katt. ”Katten” hade dock en lång bred svans släpande efter sig och ett tungt sätt att röra sig som var föga kattlikt.
Jag stannade cykeln och hoppade av, på det graciösa sätt som annars endast är filmstjärnor förunnat. Efter att ha tagit en närmare titt på ”katten” med det extremt stora överbettet, insåg jag att jag stod på en armslängd avstånd från en livs levande stadsbäver.
Bävern hasade sig sakta över cykelvägen, makade sig ner över slänten och magplaskade sig sävligt i Klarälven. Jag blev som förstummad (ett tillstånd som knappast ligger mig nära). Hade jag varit amerikan hade jag utbrustit: ”After hour shower, with a wet beaver”.
Lyckligtvis är jag inte så vulgär att jag någonsin skulle uttrycka en sådan ekivok tvetydighet ens å utrikiska.
En annan gång då jag var ute å krogen för att rekognosera skyddsrum, om ett snabbt amerikanskt anfall skulle drabba Sverige (då vi ju trots allt inhyser en hel del muselmaner som i stort sett alla är att räkna som potentiella terrorister i de rättrognas ögon, läs Amerikas) råkade jag snubbla över en igelkott i dörren till min portuppgång.
Efter att den snarstuckna och tämligen vassa individen granskat mig i kanterna insåg igelkotten att jag inte hade så mycket att komma med i anfallsväg och drog fram resten av familjen ur Våxnäs försumpade och försummade buskmarker för en informell presentation.
Helt plötsligt stod jag öga mot tagg med fyra stycken snaggade små ormdödare vars förfäder frossade på dinosaurieägg. Det var en familj som såg ut att ha nära släktskap med både Billy Idol och Arne Weise. Spretig frisyr och koögon kan göra t.o.m. den värsta förbrytare förtjusande.
En natt för ett par månader sedan bar det sig inte bättre än att jag såg en räv springa över fälten på Våxnäs, när jag glad i hågan var på väg hem från en spelning med Lars Demian. Huruvida räven hade tänkt sig att även raska över isen eller ej var svårt att avgöra då det var tämligen mörkt ute och räven rörde sig väldigt snabbt.

Postat i: Djurisk  Permalink   Kommentarer [4]