Jag saknar töntsverige
Jag saknar töntsverige.
Det underbara land som blev moraliskt indignerat av tanken på det man kallade mobbnings-tv (Expedition Robinson).
Det härliga land som blev upprört över det fruktansvärda holländska tv-experimentet Big Brother.
Det land som med sina public servicesatsningar hade bildningsidealet i fokus.
Var finns det landet nu?
Att sätta Harald Treutiger och Anders Lundin utan mat på en öde ö tillsammans med en massa mediewannabees är visserligen grymt, men ändå en strålande idé som jag tror att de flesta skulle godta… men varför filma eländet? Utan att ha sett en enda sekund av Expedition Robinson känner jag ändå till Robinson-Robban, Robinson-Emma, Robinson-Sübeyde och allas vår Pål Holländer (mannen som åkte till Baltikum och spände på luder, på det statliga filmstödets bekostnad) från slasktidningarnas löpsedlar. Robinsondeltagarna har blivit 00-talets förebilder.
Jag saknar Stenmarksidealet, visa i handling och inte i ord vad Du är värd. Men det är inte bara Robinson-deltagarna som blivit nationalklenoder utan också Big Brother-deltagarna.
Big Brother är ett billigt sätt att visa dålig pornografi. Framgångsreceptet är enkelt: plocka ihop ett gäng labila nymfomaner och narcissistiska idioter och ge dem massor med sprit, vänta sedan på att orgierna ska ta fart och filma hela härligheten.
Att Big Brother-Linda är Sveriges blondaste kvinna råder det nog ingen tvekan om, men hon är trots det en duktig mediastrateg. Denna amatörporrskådis är Sveriges mest exponerade kvinna, i dubbel bemärkelse. Du kan inte öppna en tidning utan att ett, eller båda, av Lindas plastbröst visas i bild och/eller beskrivs i ord. Om tidningarna för ett kort ögonblick tröttnar på Lindas bröst, sprutar hon genast in silikon i läpparna eller kommer med idiotiska uttalanden (pratar) så att de stackars ”journalisterna” får något nytt att skriva om. Kvällstidningarna har upphöjt Big Brothers amatörporrskådisar till kändisar.
Varför? Varför upprörs inte vanligt folk av det faktum att det på tv visas en dokusåpa som Miljonären, som går ut på att en vanlig arbetargrabb ska ljuga för ett gäng lättfotade kvinnor om att han är miljonär och sedan dra över dem alla inför kamerans skarpa blick.
Höjdpunkten i serien är när lögnaren avslöjar för kvinnorna att han inte är miljonär utan endast en vanlig knegare. Kvinnorna, som trott att de bjudit ut sig för en miljonär, tappar naturligtvis ansiktet och tv-tittarna får… ett gott skratt? Detta är förnedrings-tv i ordets rätta bemärkelse.
Dessvärre finns det fler exempel på moraliskt anstötliga program, exempelvis otrohets-tv à la Temptation Island. Programmet är enkelt utformat: man samlar ihop ett gäng promiskuösa blondiner och ger dem i uppdrag att förföra killar (som om silikonluder skulle behöva en uppmaning till det), sätter dem på en öde ö tillsammans med ett gäng anabolastinna grabbar som låtsas ha flickvänner, ger dem sprit och väntar på att de veneriska sjukdomarnas lilla julafton ska ta fart. När otroheten finns väldokumenterad på film visar man filmen för flickvännerna och filmar deras reaktioner, vilka av naturliga skäl ofta blir häftiga. När man har både otroheten och reaktionen på otroheten fångad på film är det dags att visa programmet på någon av våra reklam-tv-kanaler. Tittaren blir då en modern och utvecklad motsvarighet till den gamle snuskhummern Peeping Tom.
Att folk har dålig smak är uppenbart, annars skulle inte de här tv-programmen ha några tittare. Folket får således de tv-program som folket förtjänar, men är inte världens öde öar värda ett bättre öde?

Postat i: TV  Permalink   Kommentarer [9]