Nu ger jag Fabian i Krister
Jaha, då har jag börjat om igen och för femte eller sjätte gången skrivit en ny början på min och herr A:s berättelse. Den tidigare så olycksdrabbade Fabian Nilsson har fått ett nytt namn och heter numer Krister Lövgren, han är dock fortfarande olycksdrabbad. Efter att jag i tidigare inledningskapitel skjutit benet av Fabian med ett grovkalibrigt vapen har jag nu beslutat att skjuta Fabian/Krister i ljumsken med ett salongsgevär (stackars romanfigur, han får verkligen stå ut med mycket). Även detta kändes dock fel på något vis. Jag vet att jag som författare vill skjuta min litterära skapelse Fabian/Krister men jag vet inte riktigt vilket vapen jag ska använda i berättelsen: kulsprutepistol, elefantstudsare, luftgevär, haubits, ärtbössa... Nåväl, nu har jag en ny idé och ett nytt inledningskapitel under skapande. Så här såg inledningen ut fram till dess att jag och herr A. beslutade oss för att börja om från början med storyn.

Kapitel 1 Klockradion blinkade envist fram ett budskap om att morgonen ännu var i sin linda. Krister tittade med misstro på klockradionsflimrande, gröna siffror, kliade sig i hårbotten och kom efter en stund underfund med att han var tung i huvudet, något som troligen orsakats av den sömnbrist han ådragit sig kvällen innan genom att sitta som klistrad framför datorns bildskärm långt inpå småtimmarna. Först när det börjat ljusna hade Krister släpat sig i säng och nu hade han, av ett skarpt ljud, som han antog var en åsksmäll, blivit väckt i denna arla stund, en helgdagsmorgon utan anspråk på att tvinga upp honom till lönearbete eller annan mödosam aktivitet.
Krister Lövgren hade helst velat sova långt in på förmiddagen men denna morgon gick det som många andra morgnar, efter att ha legat i någon sorts halvdvala och funderat, insåg Krister att han nog inte skulle somna om utan bestämde sig för att det var dags att ta sig upp ur sängen. Beslutet att börja dagen underlättades av det faktum att han var i behov av en huvudvärkstablett. Huvudvärken hade inte drabbat honom plötsligt utan sakta och makligt, likt ett trilskande barn som drar fötterna efter sig men trots allt så småningom når sin slutdestination.
Krister suckade ljudligt när han satte sig upp i sängen men morgonen var ännu inte hopplöst förlorad till huvudvärk och trötthet; han skulle trots sömngrusiga ögon, en unken smak i munnen och en lättare huvudvärk kunna unna sig en stunds avkoppling och njuta av att i sakta mak läsa igenom den fylliga lördagstidningen.
På sömndarriga ben, som knappt tycktes lyda under hans vilja, tog han sig stapplande fram till sovrumsfönstret och ställde upp det på glänt, för att vädra ut sovrummets unkna lukt och låta den tidiga morgonens friska luft svepa in i dess ställe. Efter att ha krängt på sig morgonrocken, som legat slängd på sovrumsgolvet, trippade Krister över det grusiga golvet ut i hallen och stack in fötterna i ett par nedgångna tofflor.
Med små hasande toffelsteg gick han sedan, i bara morgonrock och tofflor, ut ur huset för att hämta sin morgontidning.
Tidningen var som vanligt full med tvestjärtar denna tid på året men efter att ha skakat den ett par gånger kände sig Krister säkrad om att han inte skulle bära in en hel hord av dessa skadedjur.
Knappt hade han hunnit skaka sin tidning ren från insekter förrän det skarpa ljudet, en knall, åter hördes i grannskapet.
Knallen åtföljdes av att Krister stupade framlänges och slog pannan i asfalten på ett så våldsamt sätt att han förlorade medvetandet. Där låg han plötsligt, medvetslös, med en morgonrock som endast nödtorftigt skylde honom och med en växande blodpöl under sig. Blodet som spred sig över infarten verkade inte komma från det sår i pannan som Krister ådragit sig vid fallet utan snarare från någonstans under honom.

Postat i: Romanutkast  Permalink   Kommentarer [6]