Nyttig efter döden
När jag tänker på saken så skulle jag också, om det var möjligt, vara beredd att skänka min döda kropp till den experimentella konsten, den sexuella perversionen nekrofili, uppvärmningen av någon villa eller till något annat ändamål där man kunde ha nytta av en klump ruttnande människokött.
Att skänka sin kropp till någon udda tysk konstnär med en fäbless för att skulptera i människokött är ju gammal skåpmat. Jag såg en sådan utställning, där döda och uppsprättade människokroppar visades upp, för drygt sju år sedan i London. Det var obligatoriskt för de medicinstuderande i London att besöka utställningen. Utställningen var bra och jag skulle inte ha något emot att bli ett konstföremål efter min död.
Det allra bästa vore kanske att skänka den döda kroppen till någon stackars nekrofil som inte längre kan ragga på krogen, nu när Sandgrund har lagts ner. Det skulle ju innebära att man var sexuellt aktiv även efter döden... eller ja, aktiv och aktiv var väl att ta i men sex skulle ju kroppen ha i varje fall och det kan ju aldrig vara fel... och inte behöver den döda kroppen oroa sig över att bli smittad av någon otäck sjukdom. Möjligen skulle liket vara ett ruttet ligg men det kan det ju inte gärna rå för.
Om man kopplar förbränningsugnarna av liken till det allmänna värmesystemet skulle det gamla "dököttet" kunna göra lite nytta genom att brinna bra och värma de levande.
...eller så kan man helt enkelt skotta ner liket i något hål och låta det förmultna och förvandlas till underbar mylla för blommor och ogräs att växa i.
Hur som helst bör man ta vara på mitt lik på ett vettigt och genomtänkt sätt och absolut inte släppa någon religiös person i närheten av min döda kropp, för då vet man aldrig vad som kan hända.
Postat i: Sed och osed Permalink Kommentarer [23]
14 augusti
kl. 16:07
Jag har en lite mer naturvetenskaplig syn på döden än många andra, t.ex. så tror jag att när kroppen dör så dör också själen (hjärnans elektrokemiska system slutar helt enkelt att fungera) och därför har jag skänkt min kropp, efter döden (hoppas jag) till vetenskapen och hoppas att någon medicine student kan lära sig något när han/hon obducerar det kött som en gång i tiden var en människa (jag). När jag tänker på saken så skulle jag också, om det var möjligt, vara beredd att skänka min döda kropp till den experimentella konsten, den sexuella perversionen nekrofili, uppvärmningen av någon villa eller till något annat ändamål där man kunde ha nytta av en klump ruttnande människokött.
Att skänka sin kropp till någon udda tysk konstnär med en fäbless för att skulptera i människokött är ju gammal skåpmat. Jag såg en sådan utställning, där döda och uppsprättade människokroppar visades upp, för drygt sju år sedan i London. Det var obligatoriskt för de medicinstuderande i London att besöka utställningen. Utställningen var bra och jag skulle inte ha något emot att bli ett konstföremål efter min död.
Det allra bästa vore kanske att skänka den döda kroppen till någon stackars nekrofil som inte längre kan ragga på krogen, nu när Sandgrund har lagts ner. Det skulle ju innebära att man var sexuellt aktiv även efter döden... eller ja, aktiv och aktiv var väl att ta i men sex skulle ju kroppen ha i varje fall och det kan ju aldrig vara fel... och inte behöver den döda kroppen oroa sig över att bli smittad av någon otäck sjukdom. Möjligen skulle liket vara ett ruttet ligg men det kan det ju inte gärna rå för.
Om man kopplar förbränningsugnarna av liken till det allmänna värmesystemet skulle det gamla "dököttet" kunna göra lite nytta genom att brinna bra och värma de levande.
...eller så kan man helt enkelt skotta ner liket i något hål och låta det förmultna och förvandlas till underbar mylla för blommor och ogräs att växa i.
Hur som helst bör man ta vara på mitt lik på ett vettigt och genomtänkt sätt och absolut inte släppa någon religiös person i närheten av min döda kropp, för då vet man aldrig vad som kan hända.
Postat i: Sed och osed Permalink Kommentarer [23]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/nyttig_efter_d%C3%B6den1
Skriv en kommentar:
Haaha... men fy så du skriver.
Är man död så är man, rent kroppsligt iaf.
Min pappa led nog inte av att de obducerade honom, men jag gjorde det. Både i vaket och i sovande tillstånd hade jag mardrömmar om det.
Att han vaknade och var uppskuren, att han inte hade dött utan bara var i koma och nu hade jag låtit dem sprätta upp hans inre.
Vad jag ville säga är att det som händer med din kropp efter döden är nog viktigast för dina nära som finns kvar i livet.
Skrivet av fen den 14 augusti, 2009 kl. 16:28 #
fen: Det hoppas jag verkligen inte. Fy, om mina nära och kära skulle börja bry sig om vad som händer med ett lik. Det är väl bättre att bry sig om en person när hon lever och efter personens död vårda hennes minne.
Jag både tror och hoppas att de medicinstuderande som får chansen att karva i mitt lik kommer att lära sig ett och annat.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 16:36 #
fen: Det är t.o.m. troligt att jag kommer att göra mer nytta som död än som levande.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 16:37 #
Wandus, jag hade aldrig kunnat föreställa mig all den chock och alla konstiga, hemska och ibland morbida känslor och tankar som okontrollerat välde över mig tiden efter min fars bortgång.
Panik, sorg, ilska, sjuka känslor och tankar, blandat med idealisering och saknad, overklighet och existensiella grublerier.
Tankarna på att han under skjortan egentligen var uppsågad var inget jag hanterade speciellt bra när jag stod där vid den öppna kistan.
Näe, fy fan, det var det värsta jag varit med om.
När någon nära går bort är det svårt att hantera, på många sätt. De säger att det är naturligt att dö.... jag tycker att det är naturligt att leva :)
Skrivet av fen den 14 augusti, 2009 kl. 16:50 #
fen: Ovanstående blogginlägg var inte alls meningen som en pinne att peta i någons mentala sår med, utan bara som ett sätt att beskriva att det finns de som inte är ett dugg rädd för döden (men desto räddare för livet).
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 16:54 #
fen: Inför döden har jag bara känt saknad efter den person som inte längre finns. Jag har aldrig haft några känslor inför köttskalet som inte längre inrymmer den person man brytt sig om. Jag har dock förståelse för att man ibland när känslorna svallar inte alltid reagerar rationellt.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 16:58 #
Ha ha ha ha! Bra Wandus! Det var en samling nekrofilwannabees på Sandgrund redan när jag var där för femton år sedan. Orkestern kunde inte komma för de låg i koma.
Skrivet av Goran van Den Buske den 14 augusti, 2009 kl. 17:07 #
Wandus, jag förstår att du inte skrev det för att peta i sår. Man ska kunna skriva om allt tycker jag, och ibland väcker det känslor... och det är väl helt rätt.
Hade du varit ngn annan hade jag skrivt "kram på dig här i livet", men till dig vet jag inte vad jag ska skriva istället... tjena grabben :)
Skrivet av fen den 14 augusti, 2009 kl. 17:07 #
fen: Tjena, tjena. Ha en go' da'.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 17:13 #
fen: Detta skrev jag innan jag läste dina uppskakande och ångestladdade kommentarer. Som en kännande anhörig. Usch, fy vad känslokall och elak du är Wandus!
Skrivet av Goran van Den Buske den 14 augusti, 2009 kl. 17:16 #
Goran, hahaha... sötnos, det var rätt metod att roa mig tillbaka till skratt igen :)
Skrivet av fen den 14 augusti, 2009 kl. 17:38 #
Fen har rätt - egentligen vet man inte hur man reagerar efter att någon som stått en nära dör.
Visst ska man i möjligaste mån följa en döds önskningar - men skriver man ner sina önskningar är det bra om man har med tillägget "om ni orkar med det" till dem som ska vara med.
Har man ingen anhörig som brytt sig om en i livet kan jag kanske till viss del förstå Wandus.
Wandus det låter väl stort att donera kroppen till läkarvetenskapen, men nog kan väl det som sedan är över hanteras (läggas i jord) på ett värdigt sätt.
Skrivet av margaretha den 14 augusti, 2009 kl. 18:45 #
margretha: Jag kan faktiskt inte se något som helst annat värde med mitt lik annat än som gödsel, bränsle eller medicinsk experimentplats. Att gräva ner liket är bara ett av många, mer eller mindre energieffektiva, sätt att bli av med den ruttnande köttklumpen. Vad mina anhöriga gör efter min död angår knappast mig då jag ju är död.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 20:14 #
fen och Goran: Jag håller med Goran om att jag kan vara lite okänslig ibland men nu handlade ju faktiskt blogginlägget om mitt lik och inte någon annans.
Peace, brother and sister!
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 20:15 #
margaretha: Egentligen borde inte den döde ha någon talan alls (han/hon är ju död) utan släktingarna borde få förvalta liket efter eget tycke och smak.
Det värsta av allt med hanteringen av döingar här i Sverige är att vi har en omvänd organdonationslag som säger att man inte får plocka organ ur en människa utan hans/hennes medgivande. Naturligtvis borde det vara tvärtom, dvs att läkarna inte får ta organ från någon som uttryckligen, i skrift, valt att inte vara potentiell organdonator. Alla andra lik skulle kunna göra nytta.
Skrivet av Wandus den 14 augusti, 2009 kl. 20:20 #
När jag är död så är jag, och hoppas innerligt att jag helt struntar i vad som händer med min fd kropp.
Den enda önskan jag har till min begravning är att det ska spelas två Pogues-låtar:
"Turkish Song of the Damned"(http://open.spotify.com/track/7rqDNz6DCjyazrCSpAdp95) och "Hells Ditch"(http://open.spotify.com/track/6yLrU58CUwOpDpM0HYN8Mca).
Och det är bara för att om jag var på en begravning sp skulle jag vilja höra dessa!
Skrivet av Kunonissen den 15 augusti, 2009 kl. 01:26 #
Men minnen finns kvar. Mina föräldrar och barn lever i mig. Jag känner kontakt med de förfäder som jag aldrig träffat. På samma sätt kommer jag att finnas efter min död. Och du med tror jag, vi sätter alla outplånliga spår. Kroppen och graven är spårens symbol. Jag är fåfäng nog att vilja bli ihågkommen en tid. Är inte du det?
Skrivet av Lars C. den 15 augusti, 2009 kl. 05:19 #
Wandus, äsch inte var du okänslig. Jag tog iaf inte illa vid mig av ngt du skrev. Det är mina egna minnen och känslor som finns där.
Jag tänkte igår på det med pappas kropp och att det kändes så jobbigt med att de hade obducerat honom, vad det berodde på. Det var nog för att det tog mig så lång tid att faktiskt begripa att han inte skulle komma tillbaka. Jag kunde inte tro på att han var död - det ville inte gå in.
Och rent känslomässigt då att de skulle skära i honom blev jättesvårt att blanda med känslorna av att han för mig levde.
Jag fick för mig att pappa skulle vara ett undantag, ett mirakel och bara skulle vakna upp igen helt plötsligt. Att det var ett misstag, han låg nog bara i koma. Jag tänkte inte rationellt öht - logiken försvann för den var för jobbig att ta in.
Om det hade varit en sådan situation där jag hade behövt ta beslut om organdonation i det läget, då hade jag nog sagt nej.
Skrivet av fen den 16 augusti, 2009 kl. 16:27 #
Kunonissen: Vi får väl se om det blir du eller jag som trillar av pinnen först. Om det blir du lovar jag att lobba för idén med Pogues på begravningen men om det blir jag får du lov att dricka upp mitt whiskyförråd. Förhoppningsvis kommer vi att hinna med en hel del disc-golf, näsflöjtsspelande och ölhävande innan dess. Ha dä!
Skrivet av Wandus den 16 augusti, 2009 kl. 19:50 #
Lars C: Om jag blir ihågkommen eller ej kan omöjligen spela mig någon roll då jag ju är död.
Jag har fina minnen av många släktingar som gått hädan men vad som gjorts med deras lik gör mig detsamma.
Skrivet av Wandus den 16 augusti, 2009 kl. 19:52 #
fen: Frågan om organdonation är spännande. Vem ska få bestämma: släkten, staten, läkaren, den hjärndöde eller någon annan?
Jag tycker att alla organ hos de hjärndöda, som inte innan sin bortgång uttryckligen motsatt sig organdonation, ska stå sjukhusen fritt att använda för att rädda livet på levande människor.
Skrivet av Wandus den 16 augusti, 2009 kl. 19:56 #
Jag tycker att det är bra att man själv uttrycker vad man önskar. Jag och sambon vet vad den andre vill, men vi har tyvärr inte satt det på pränt, vilket vi borde.
Sambon är av samma övertygelse som du är - jag har en annan mer restriktiv syn, vilken jag inte kan försvara rationellt eller moraliskt.
Jag vill behålla vissa delar, om det inte gäller ngn mig närstående.
Jag kan inte logiskt försvara den känslan, men känner så...än så länge.
Skrivet av fen den 16 augusti, 2009 kl. 21:08 #
fen: Hmm, håller med. Det är jätteviktigt att klargöra för sina nära och kära hur man vill ha det.
Skrivet av Wandus den 16 augusti, 2009 kl. 21:35 #