Sax-o-fånerier
Dansbandsfrisören med den bruna skyddsrocken
Nu ska vi göra en avstickare till skymningslandet - the twilight zone. Numera är det omöjligt att hitta en riktig gammaldags herrfrisör eftersom herrfrisörer olyckligtvis omvandlats till handledsviftande stylister med dubbelnamn.
Jag gillar inte dagens manliga eller kvinnliga frisörer alls. De ser alla ut som om de hoppat ut ur ett åttiotalsnummer av den då omåttligt populära tidningen OKEJ!
Hur kan det komma sig att frisörer och stylister alltid har åttiotalsfrisyrer och åttiotalssminkning à la Dee Snider i Twisted Sister? Är det ett fackligt krav med pudelpermanent, stora örhängen och kraftig make up med grälla färger?
Jag vill inte bli klippt av någon blåst bimbo med slingor och pudelkrull som mellan tuggummismasken skvallrar om dokusåpakändisar. (Du kanske, liksom jag, har lagt märke till att människor ser ovanligt korkade ut när de tuggar tuggummi. De påminner om idisslande kreatur, d.v.s. de ser ut som riktiga nöt.) Nej, nu tappade jag nästan tråden… Twilight Zone var det.
Min gamla frisör i Degerfors, som jag klippte mig hos trots att jag var tvungen att ta tåget från Karlstad de sista åren av hans klipparkarriär, var en människa som skapat en frisersalong för män.
I hyllorna i salongen fanns det tidskrifter med lättklädda damer, som inte alls kan räknas som politiskt korrekta, på ett bord stod en gammal kaffebryggare och puttrade ständigt, lika igenkalkad som många av frisersalongens kunder, på golvet, bland de grå- och vitfärgade hårtussarna, låg ofta en luggsliten gammal schäferhund och försökte se morsk ut och mitt i all härlighet stod frisören själv, NN, en gammal Forshagabo i förskingringen.
Som jag minns NN stod han alltid med cigaretten i ena näven och en lindrigt ren kaffekopp i den andra. Han rökte som en borstbindare och var alltid tvungen att ta minst en rökpaus under varje klippning. Tro nu inte att han gick ut och rökte för att på bespara kunderna de hemska följderna av passiv rökning. Nej, här var det fritt fram att röka i salongen.
Efter att ha rökt en cigarett och därefter stoppat in en Tulo i munnen tog NN fram klippmaskinen och gick lös på håret. En riktig herrfrisör använder sig bara i nödfall av sax. (Till saken hör att NN var en gammal dansbandsmusiker, med där till hörande lagda vågor i håret, vars instrument naturligtvis var saxen. Obs, helt sant!)
Till NN kunde man säga: ”Ge mig samma frisyr som Nils Liedholm och Kalle Svensson hade i VM-finalen 1958.” Att ge den uppmaningen till någon av dagens hopplösa utövare av yrket är meningslöst.
När NN väl satte igång att klippa berättade han gärna någon trevlig historia om när han var ute och turnerade med Benny Lawins och man riktigt såg på hans stolta leende att förutom klippmaskinen kunde han även bemästra en sax.
Då och då tittade någon kund in för att prata lite, ta en kaffe eller för att bli klippt. NN klippte för en billig penning och många av de pensionärer som var hans kunder kom in en gång i veckan för att få sina glesnande testar putsade.
Jag saknar NN och hans chokladbruna halvlånga skyddsrock och mina besök i hans skymningsland.

Tuggummituggande pudelkrull
När NN gick i pension visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Hur skulle jag någonsin kunna hitta en riktig herrfrisör igen, var de inte alla utdöda?
Ödets gudinnor var vänliga nog att efter ett antal genomlidna sittningar hos tuggummituggande tonårstjejer med pudelkrull vägleda mig till en gammal frisersalong som såg ut att ha varit nedlagd i årtionden.

"Skruven"
Salongen låg alldeles bakom Karlstads teater och hade en exakt likadan skylt av femtiotalsmodell som NN hade haft. På skylten stod ingenting annat än:
Frisör.
Här behövdes inga klämkäcka namn som Klippoteket eller Klippstugan eller annat tjafs. Jag gick upp för halvtrappan och fann mig plötsligt stående i Twilight Zone igen.
Framför mig stod en liten man i träskor som med råge såg ut att ha passerat de hundra. Mannen visade sig bara vara lite drygt sjuttio år och skulle gå i pension ett par månader senare, men innan dess hann han klippa mig två gånger.
När han beslutade sig för att bli pensionär skrevs det en del i lokaltidningarna om ”Skruven”, för så kallades han tydligen, som snaggat Karlstadsmän i sin salong sedan 1960-talet.
Återigen fann jag mig stående utan herrfrisör och återigen ledde ödesgudinnorna in mig i Twilight Zone.

Den uråldrige
Lite längre ned på samma gata som ”Skruvens” frisersalong kunde en likadan skylt skönjas som både NN och ”Skruven” hade haft. Naturligtvis spanade jag in salongen och fann till min förvåning att den endast var öppen fyra dagar i veckan mellan 10.00-14.00. Jag tyckte det var något underligt men beslutade mig för att ge salongen en chans.
Första gången jag klev in genom dörren till min nya frisör möttes jag av en luggsliten schäferhund, gissa om jag blev full i skratt. Frisören var en man som visserligen såg något yngre ut än ”Skruven” men som visade sig vara ännu äldre.
Han förklarade glatt att han tänkte gå i pension om ett par månader och jag förbannade mitt öde, men blev ändå imponerad när han berättade att han klippt folk i 65 år.
Han var 79 år gammal och hade bestämt sig för att gå i pension lagom till dess att han fyllde 80. Den frisersalong som blev hans sista arbetsplats hade han ägt sedan 1955 och innan dess hade han jobbat åtskilliga år på en salong i stadsdelen Haga, med början som lärling i 14 årsåldern.
Att han trots sin ålder kunde klippa rådde det ingen tvekan om, på 15 minuter var han klar och jag var nöjd med priset, klippningen men framför allt med att en sista gång ha fått chansen att bli klippt av en riktig herrfrisör.
Mina besök i herrfrisörernas skymningsland är numera ljuva minnen ackompanjerade av himmelsk musik (Benny Lawins).

Postat i: Gubbsmak  Permalink   Kommentarer [18]