Tankar om ensamhet
Känn på ordet: "ensamhet". Ett så otroligt laddat ord.
Ensamhet är i vår kultur ett tecken på misslyckande. Är man ensam är man en looser.
För den som är ensam är det viktigt att inte bejaka den typen av resonemang för gör man det är risken stor att man omedvetet begränsar sitt liv.
Jag är van att vara ensam och lider nog inte så mycket av det som många andra, mer sociala människor, gör.
Jag vet att det är norm att man ska vara minst två i sällskap för att fika, gå på museer, utställningar, teater, idrott, föredrag, middagar, fester, musikfestivaler, resor, pubar osv. Om jag brydde mig om den normen skulle jag aldrig ta mig utanför lägenhetsdörren.
Jag tar del av så mycket kultur och idrott jag över huvud taget har tid och råd med. Alltid ensam men åtminstone inte ensam och försoffad.
Varför ska man låta ensamheten begränsa en mer än nödvändigt? Att vara ensam betyder visserligen att det blir svårare att åka tandemscykel - men det går, trots allt.
Varför anses ensamhet så fult? I vår kultur vågar vi inte ens använda termen "ensamstående" för vårt civilstånd utan säger oss vara "singlar". Jag är inte singel. Jag är ensamstående, av födsel och ohejdad vana, som man med en lätt eufemism brukar uttrycka saken.
Stockholm brukar beskrivas som världens singeltätaste stad. Har någon hört Stockholm beskrivas som världens ensammaste stad?
Bör jag skämmas för min ensamhet? Bör jag ha folkvett nog att låsa in mig i min lägenhet och inte visa min fula ensamhet för omvärlden?
Varför anses ensamhet som en värre synd än någonting annat? Är det för att så många är rädda för att bli ensamma? Var inte rädda, det smittar inte, ty gjorde det det vore ju inte längre ensamma människor ensamma om att vara ensamma.
Postat i: Nutidsanalys Permalink Kommentarer [10]
28 juli
kl. 00:35
Ensamhet.Känn på ordet: "ensamhet". Ett så otroligt laddat ord.
Ensamhet är i vår kultur ett tecken på misslyckande. Är man ensam är man en looser.
För den som är ensam är det viktigt att inte bejaka den typen av resonemang för gör man det är risken stor att man omedvetet begränsar sitt liv.
Jag är van att vara ensam och lider nog inte så mycket av det som många andra, mer sociala människor, gör.
Jag vet att det är norm att man ska vara minst två i sällskap för att fika, gå på museer, utställningar, teater, idrott, föredrag, middagar, fester, musikfestivaler, resor, pubar osv. Om jag brydde mig om den normen skulle jag aldrig ta mig utanför lägenhetsdörren.
Jag tar del av så mycket kultur och idrott jag över huvud taget har tid och råd med. Alltid ensam men åtminstone inte ensam och försoffad.
Varför ska man låta ensamheten begränsa en mer än nödvändigt? Att vara ensam betyder visserligen att det blir svårare att åka tandemscykel - men det går, trots allt.
Varför anses ensamhet så fult? I vår kultur vågar vi inte ens använda termen "ensamstående" för vårt civilstånd utan säger oss vara "singlar". Jag är inte singel. Jag är ensamstående, av födsel och ohejdad vana, som man med en lätt eufemism brukar uttrycka saken.
Stockholm brukar beskrivas som världens singeltätaste stad. Har någon hört Stockholm beskrivas som världens ensammaste stad?
Bör jag skämmas för min ensamhet? Bör jag ha folkvett nog att låsa in mig i min lägenhet och inte visa min fula ensamhet för omvärlden?
Varför anses ensamhet som en värre synd än någonting annat? Är det för att så många är rädda för att bli ensamma? Var inte rädda, det smittar inte, ty gjorde det det vore ju inte längre ensamma människor ensamma om att vara ensamma.
Postat i: Nutidsanalys Permalink Kommentarer [10]
Trackback URL: http://blogg.passagen.se/wandus/entry/tankar_om_ensamhet
Skriv en kommentar:
Det är synd om man är ensam fast man inte vill vara det.
Skrivet av Kattlådan den 28 juli, 2009 kl. 00:50 #
Att vara själv och att vara ensam är olika tycker jag - det ena ett varande i antal det andra ett varande i en känsla.
Mm..ensamhet är ett starkt värdeladdat ord, och till det ledsnare hållet. Att vara själv, är mer förknippat med styrka.
Skrivet av fen den 28 juli, 2009 kl. 00:58 #
Det är skillnad på självvald ensamhet och icke självvald. Att välja sitt eget sällskap är en slags frihet och kanske ett tecken på att man inte räds livet på en man hand. Varför skulle det vara fult? Vad andra tycker om det är ju deras problem så att säga.
Jag har friheten att kunna välja om jag ska vara ensam, två eller flersam - det är en gåva men jag känner en del människor som verkligen är ensamna och vantrivs med det faktumet men saknar förmåga att knyta nya kontakter. Det är ledsamt.
Skrivet av maria den 28 juli, 2009 kl. 07:12 #
Självvald ensamhet kan vara en betryggande peronlig resa, icke-självvald hemskt. Men tycker folk borde acceptera båda sidorna av ensamhet. Bejaka å acceptera ensamhet
Skrivet av Daniel den 28 juli, 2009 kl. 15:05 #
fen: Ensamma människor brukar ofta påpeka att de väljer att vara för sig själva. De ljuger både för sig själva och andra när de påstår det men det är förståeligt. Att likställa sin ensamhet med valet att vara för sig själv är en överlevnadsstrategi.
Skrivet av Wandus den 28 juli, 2009 kl. 16:16 #
Daniel: Jag har inget emot att vara ensam för det mesta men vill för den skull inte bli eremit. Att alltid äta ensam, leka ensam, skratta ensam och gråta ensam tär till sist på ens själ. Vi speglar oss trots allt i andra människor och blir bekräftade först då någon annan människa ser oss. Ensamhet är visserligen en i-landsåkomma på samma vis som fetma men trots det påverkar det ens humör. Delad glädje är dubbel glädje.
Skrivet av Wandus den 28 juli, 2009 kl. 16:20 #
Kattlådan ställde en smart fråga till mig i en bloggkommentar: "Skulle du säga att du var beredd att leva med en person som du inte uppskattar fullt ut bara för att slippa ensamheten?"
Mitt svar var (och är): "Aldrig i livet. Ens eget sällskap är alltid bättre än sällskap av någon man inte uppskattar till fullo."
Skrivet av Wandus den 28 juli, 2009 kl. 22:43 #
Wandus, det du skriver gör ont att tänka på. En smärtsam ensamhet... och förträngning av densamma - gud så tungt, det känns oerhört sorgligt.
När jag läste dina ord letade jag inom mig efter det du skrev, och började gråta av känslan. Mamma och sambon tittade storögt på mina förvridna ansiktsuttryck vid middagsbordet vid sittdags. :D
Jag är mycket själv, jag tycker om det - Men jag är inte ensam. Vad gäller den biten är jag lyckligt lottad.
Jag gillar tystnad och lugn, men vill uppleva och aktivera huvudet. Helst i tystnad, helst själv, men inte ensam. Min ensamtid är nog till allra största del alldeles självvald.
Som du beskrev innan känner jag också igen mig gällande närvaro - jag vill gärna att ngn ska finnas i samma hus, men jag behöver inte se eller höra den, bara vetskapen att den finns där någonstans räcker.
Skrivet av fen den 28 juli, 2009 kl. 23:01 #
forts...
Gör den ensamhet ont, som du känner?
Gör den dig ledsen?
eller var det inte alls personligt, utan exemplifierat?
Kanske för personliga frågor, men det är svårt att veta hur man ska göra för att visa att man berörs av ngn och bryr sig, så här i cybern.
Skrivet av fen den 28 juli, 2009 kl. 23:06 #
fen: Jag funderade på att plocka bort detta inlägg eftersom ensamhet är så skambetonat och jag faktiskt skäms för att jag ibland känner mig ensam. Missförstå mig inte nu, jag är absolut inte en person som 24 timmar om dygnet vill ha folk och liv och rörelse omkring mig. Jag uppskattar verkligen att vara för mig själv men utan tvekan är det också så att det ibland vore väldigt trevligt att slippa vara ensam. Varje gång jag går och köper en biljett till någon föreställning, något evenemang eller liknande så är alltid min förväntan inför vad som komma skall grumlat av känslan av ensamhet. ...men detta är ju en satans i-landsåkomma. Jag är mat för dagen och kläder på kroppen, så jag borde hålla käften och överlåta gnällandet till de som verkligen har något att klaga över. Nu går jag på semester. Ha en trevlig sommar!
Skrivet av Wandus den 29 juli, 2009 kl. 15:27 #