Patrick och jag har varit tillsammans i sex månader nu.
Länge för vissa. Kort för andra.

Och än så länge håller vi väldigt hårt på att bespara den andra för intima. Eh ljud och andra detaljer som kanske inte är så romantiska.

Jag tycker i och för sig att man ska hålla sånt borta så länge som möjligt.
Samt att a l l t i d stänga toalettdörren.

"Haha..du gjorde en kul sak i natt", sa Patrick härom morgonen.
Jag visste direkt vad han menade.
"Vaddå?! Har jag släppt mig i sömnen?!"
"Jajamänsan", svarade han roat.

Jaha. Då kan man liksom inte hjälpa det. Det är bara lite pinsamt.
Inte så farligt dock.

I fredags tittade vi på film och jag la mitt huvud i hans knä.
När filmen var slut så vaknade jag och Patrick frågade mig om jag hade somnat.
Ja. Svarade jag sanningenligt.

"Haha..jag märkte det. För du fes!".

Sådärja. Då har jag pruttat två gånger inför honom utan att ens vara medveten.

Och gissa vem som får en knuff i sidan så fort någon säger ordet fis på tv'n.

Jo jag.

Men ni vet ju.
Att det bju'r jag på! :)

Jag har haft en rätt tuff vecka. Om jag jämför med mig själv.
För andra har haft det värre.

Mamma hade ett viktigt läkarbesök i veckan. Vilket gav upphov till oro. Såklart. Speciellt eftersom hon känt av levern en del senaste tiden. Och mycket riktigt så var det ju så. Att metastaserna i levern växt under cellgiftsfria perioden. Så nu ska vi köra igång med cellisarna igen nästa vecka. Och ge de där små jävlarna en spark i arslet!

Ska bli skönt att få komma ner till mamma snart.
Ska vara där i nästan en vecka.
Kramas. Ska vi göra!

Idag ska jag träffa en kär vän. Som jag träffat alldeles för sällan senaste tiden.
Det blir mys. Nåt att dricka och en del snack.
Filo. See you soon.

Puss. Och trevlig helg.

Jag kan inte förstå varför dom i personalmatsrestaurangen meddelar att det är ett tokigt miljöbrott att ta pappersmugg varje gång man vill ha en kopp kaffe.

Samtidigt som dom byter ut de fula Sodexomuggarna till jättefina i glada färger och randiga mönster.

Det hjälper inte.
Inte för min del iallafall.

Så idag har jag druckit kaffe i en turkos mugg.
Och en rosa.

Man blir liksom glad.

Men det blir inte miljön.

Ju.

Jag börjar bli gammal.
Nej. Det gör jag inte. Inte mer än nån annan.
Men jag har äntligen börjat ta tag i min rygg.

Som jag haft problem med i mer än femton år.
Sen ska vi inte prata om svanskotan. Men den får bli ett senare kapitel. För både mig och min kiropraktor.
Det är en undersökning jag inte gör i onödan om man säger så.

Hursom. Mitt bäcken-nåt. Ben. Eller hjul. Eller vadhonnusa.
Är fel. Så jag blir ordentligt sned i hela kroppen.
Så mina ben skiljer sig nästan två centimeter i längd.

Skitsamma. Idag har jag rättat till det. Fått övningar för bålen.
Och nästa gång ska jag göra en gånganalys. Ska bli väldigt kul.

Förresten så undrar jag hur det är med tvångstankar och varför det är så svårt att bli av med dom. För när jag låg där på mage på britsen så kunde jag inte få bort tanken om att släppa väder. IfyaknowwhatImean!

Som tur var så hände det inte.

Så. Nu är det dags att sluta pensionärsbloggeriet. För vad bryr ni er om mina krämpor egentligen?
Haha. Bara jag som vill berätta ju.

Helgen bjuder på fest och gos.
En mycket bra kombination om du frågar mig. Vilket du inte gjorde men jag svarade ändå.

Nästa vecka väntar ett viktigt läkarbesök för mamma.
Då får vi svaret på hur kroppen hennes har reagerat på några månader utan cellisar.

Jag ber er. Håll tummarna.
Mamma är väldigt nervös.

Puss.

Hej och hå. Luden tå. Fast det har jag ju inte.

Nu är tian här och jag välkomnar den med skräckblandad förtjusning.

Man vet aldrig vad som kan hända.
Jag hoppas. Genom att hålla alla tummar och tår.
Att detta blir ett bra år för min älskade mamma.

Mamma som kämpar med näbbar och klor mot det där dumma monstret som flyttat in i hennes kropp. Och hon gör ett sablans bra jobb ska ni veta. Det är fler än vår familj som är häpna.
Men ont krut förgås inte så lätt. Som man brukar säga. Inte för att det finns nåt ont ben i dig. Men du vet.
So keep on going strong, Mamma!

Jul firade jag med familjen i skåne.
En lite för kort resa.
Det kan lätt bli så när kärlek är bortrest när man bokar biljett.

Men det ska kompenseras med en hel skånevecka i första veckan i februari.

Nyår firade jag tillsammans med Patrick och hans föräldrar.
Sedärja. Vuxenpoäng va? Lugnt och väldigt trevligt.
Fast jag började det nya året genom att förstöra deras bil när hans pappa körde hem oss.
Skulle ta mig ut och försökte hitta klykan för att öppna dörren. Och det gjorde jag. Så jag drog sådär hårt som man gör för att öppna en dörr.

Och vips satt jag med askkoppen i näven.
Ojdå.

Mellandagarna har det varit fullt rus.
Jag försöker att få tiden att räcka till.

Det är ju faktiskt lite så. Att man inte har samma tid. Eller jo. Det har man ju. Men när man träffar nån så blir det ju l i t e mindre tid över till vännerna. För dom har man ju alltid haft tid till innan.
Nu ska en liten pojkvän hinnas med också.

Fast det är ju bara trevliga bekymmer. Eller hur?

Nyårslöften har jag inga.
Men en 2010-bok.
Med bra saker att tänka på.

Så. Ett försenat skål och ett.

NU KÖR VI!
Tian ska fan bli riktigt bra!

Puss!

Tvåtusentio kör vi med nya tag.

Just nu pågår inre städning.
Sortera. Förnya. Förändra.

Det kommer bli jättebra.

Allt är jättebra. Men jag letar efter en bit av mig själv.

Tvåtusennio avslutar jag med det bästa som hände mig under året.

Patrick.

Men jag är åter med nya tag snart igen.
Hoppas att vi ses då.

Puss å kram.
Gott Slut.
Och.
Gott. Nytt. År!

Hörrni. Ska man alltid ta upp besvikelser med den det berör?

Jag har en sådan. Men jag vet inte om det är så att jag vinner nåt på att ifrågasätta valet. För på sitt sätt kan jag förstå det. Trots att jag blir besviken. Eller lite lissen.

Nåja.
Känns som att jag har svaret själv.
Vänskap förändras. Jag också.

Dessutom vet jag ju att mitt liv inte varit mycket mer än egoistiskt det senaste året.
Och helt ärligt. Skiter jag i det ibland.
För jag har jag gjort mina val. Utefter vad jag orkat och velat.

Ibland är det så.

Jag är inte perfekt. Långt ifrån.
Säkert har jag några som är besvikna på mig med.

Oj.

Har skrivit så sällan på senaste tiden.
Att jag glömt.

Hur läskigt det är att vara öppen och ärlig.

För den delen så ska jag tillbringa hela helgen i P's nya lya.
Som är stor. Men inte har så många möbler.

Detta för att.
Jag lånat ut Slottet till en kär vän.

Så nu ska jag hänga honom i trasorna i tre dagar.
Lycka!

För övrigt.
Så är det så underbart att göra folk glada med små gärningar.

Testa så får ni se!

Puss.

Livet är inte en dans på rosor.
Eller jo. Det är det ju faktiskt. Barfota och lite taggar bara.

Att P är hemma igen är grymt skönt.
Fast det har också fått mig. Lilla fröken Osäker. Att inse. Ännu mer.
Att jag har en fet jävla ryggsäck att ta hand om.

Jag hör vad han säger. Och han försäkrar mig jämt att jag inte har något att oroa mig för. Verkligen! Inte förrän den dagen han säger att han inte vill se mig igen så ska jag oroa mig.

Det lät hårt. Men det är det inte.
Han försöker bara få mig att förstå.
Att jag ska sopa min jävla osäkerhet och bekräftelsebehov under matten.
Och ställa ut mattan i grovsoporna.

Tyvärr. Kommer jag nog inte kunna lösa detta själv.
Utan. Jag måste få hjälp.

Men det är svårt. Att be om hjälp.

"Hej. Jag lider av osäkerhetsproblem som ställer till det för mig. Kan ni hjälpa mig bli lite friskare i huvvet, tack!".

Gäller det andra tycker jag inte att det är något konstigt utan manar folk till att ta hjälp.

Men för mig blir telefonen tyngre än ett åtta hundra kilo när det ska göras.
Men jag ska. Jag ska bara.... Öhö.

Jag måste.

Vi har det så himla bra annars ju.
Han är fantastisk.

Jag vill också vara fantastisk.

Bilden här har jag lånat från Expressen. Fast det kanske jag inte får?
Hursom. Så är artikeln gällande Kungens vän som misstänks för djurmisshandel.

Men jag tänker. Att det borde läggas till en misstanke.

Om. Förargelseväckande beteende.

Ja. Han är hemma igen och det är underbart!! <3

Jag ber er inte ofta om saker. Men nu gör jag det!
Klicka på länken här. Och läs. Om George hos Vimmelmamman.

Det är nyttigt att läsa om människor med kroniska sjukdomar.
Alltför många är för rädda.

Det vet jag. Som ser det på nära håll.
Att det finns dom som tar avstånd.
Må jag aldrig göra så.

Om du som är frisk är rädd.
Vad f-n tror du att den drabbade är då?

Sen.
Säger George en jättebra sak.
"Det är inte bara patienten som blir sjuk, det är hela familjen som blir sjuk..."

Huvudet på spike!
Men tro mig. Att som anhörig i ett annat län.
Är det inte lätt att få hjälp.

En dag. En dag. EN DAG.
Ska jag göra något åt den saken.

Det är ett löfte.

Mindre än tolv timmar kvar och det bubblar kolsyra i hela kroppen på mig.

Samtidigt som det känns märkligt att ha honom nära igen.
Dela säng igen? Wow. Det var sex veckor sedan jag hade den förmånen.

Ikväll får jag bara pussa några pussar på honom när han anländer.
Sen ska han åka "hem".

Det innebär att min kväll kommer att bli jättesen.

VEM BRYR SIG NÄR DARLING KOMMER HEM!?

Tjoho!

Puss!

Jag är så glad att ni inte ger upp mig.
Tack!

Bloggpaus som var oplanerad men som antagligen varit välbehövlig.
Det tar på krafterna att ha P på distans. Iallafall om man heter Malin.
Och antagligen om man heter P och har en Malin. Inte lätt.

Men nu är väntan snart över.
Imorgonkväll rullar hans tåg in på stationen. Herregu' vad jag längtar!

Var på fotvård i fredags. Som blev väldigt märklig. Kvinnan i fråga hade nämligen en viss förmåga. Att se saker som vi "vanliga" inte ser. Det var en overklig men omvälvande upplevelse. På ett bra sätt. Både för mig och andra.

Jag har lite saker att utföra nu.
Det första blir ett samtal med min älskade mamma.

Och sen ska jag lära mig att knäppa upp sorgerocken.
Hon tyckte att den var alldeles för tajt. Inte bra.

Men det är ju så vi fungerar för att överleva.

Men nu räknar jag timmarna till mitt lilla hjärta kommer hem.
Han ska få så mycket pussar så att han ber mig att sluta.

34 timmar kvar.

Nu har det gått mer tid än vad som är kvar innan P kommer hem.

Om det går bra?
Jo. Det gör det. Inte alltid lätt. Men man får göra det bästa av situationen.
Tyvärr är det väl också. Att han kommer att åka bort efter årsskiftet igen.

Jag visste ju att det kunde bli så när jag valde att ge mig in i en relation med honom. Därmed inte sagt att det är lätt. Men värt väntan. Absolut.

För att skydda sig själv. Och för att orka vara borta. Så stänger han av känslor. Det är lite svårt att hantera för en tjej med rätt stort bekräftelsebehov och övergivenhetsskräck.
But I'm working on it. Every f*****g day.

Det är fredag idag. Det gillar vi.
Städdag i föreningen på lördag.
Då ska jag försöka rensa så mycket skit jag bara kan.

Nä. Nu tar vi en kaffe till!

Puss

Jag rensar.
Överallt.
Hemma. På jobbet. I huvudet.

Förutom i källaren.
Där är proppfullt vilket gör att det även är så i Slottet.
Men jag hoppas få slänga så mycket som möjligt på vår städdag på lördag. Då har vi en stor container som vi kan använda när städningen är klar. Annars får jag snällt be gammelkusin.

Men det är skööönt att rensa. Feng Shui.
Tar ingen hänsyn till känslor. Bara till användande.
Ut med allt som inte används. Bort. Bort. Bort!

Nu väntar jag. Fortfarande. På målaren som ska fixa till hemma hos mig.

Det är så tråkigt att tjata på folk.
Ibland har man bara inget val.

Usch. Jag låter lite hård idag känner jag.
Nog så jag känner mig också.

Varför vet jag inte riktigt.

Åhå! Ve och fasa!
Läser på Aftonbladet att kändisarnas nya färg är kobolt.

Herrejesus. Jag har inte återhämtat mig från när den var här senast. Och när kan det ha varit? Början på nittiotalet? Burr. Jag får utslag och tänker trash! när jag ser färgen.

Det gör ju inte saken bättre att jag faktiskt har rätt mycket av den färgen på en servis i mitt skåp. En Höganässervis såklart. Vad annars.

Kanske är det nu jag ska lägga ut den på Blocket och tjäna storkovan?

Hm. Det måste undersökas pronto!

Eftersom jag är en riktig gnällspik när jag är sjuk så ska jag inte frångå mina gnälliga principer.

Denna dag har verkligen gått från klarhet till klarhet.
Det vill säga. Från småsnorig till heltäppt.

Svinis härjar på jobbet om jag fattat saken rätt.
För övrigt gillar jag inte att den kallas svinis.
H1N1 är bättre. Eller varför inte bara influensan.

Men iallafall.
Den hoppas jag verkligen inte att jag fått.

Släpade hem en pumpa häromdagen.
Och ikväll skar jag upp den enligt instruktioner från P via Skype.
Han är ett Halloweenfreak.

Och jag har aldrig gjort en pumpalykta.

Så vi gjorde det tillsammans.
Med mina sista krafter.
Men ändå. Tillsammans.

Avstånd är till för att förintas var det nån som sa till mig.

Det gjorde vi bra idag.
Men oj vad jag saknar.

Vitaepro-klamen. Det kan vara så att jag väljer att höra vissa saker för att göra livet lite roligare.

För när varianten med Stig Strand kommer.
Då väljer jag att höra "då jag lagt min skitkarriär på hyllan"...

Fast det är ju förstås inte vad han säger.
Utan. Skidkarriär.

Men det får mig att le iallafall

För övrigt så måste nog telefonkortet vara den bästa uppfinninen ever!
Jag slipper hackiga Skype och har koll på mina kostnader.
Dessutom känns P närmre via en telefonlur.

När vi pratade igårkväll. Den lilla tid jag var vaken. Så blev han förvånad över att PartyMalin inte har nån aw planerad framöver. Stackarn. Vad har han fått för intryck av mig?

Men så är det väl lite. Ett aktivt beslut är taget. Och det är att inte dricka alkohol på vardagar. Iallafall inte om jag ska jobba dagen efter. Sen är jag rätt trött  alkoholbiten överhuvudtaget.

Whatever.
Idag är jag hemma.
Och kurerar mig. För det var lite som jag trodde igår. Kroppen är inte frisk. Och genom att vara hemma idag så hoppas jag förhindra att bli ännu sämre.

Men annars är jag väldigt glad idag.
I bring a smile to someones face...and a sweet sensation in someones stomach.