Jag är en kärring.

Inte mentalt. Men fysiskt.

Min nacke och rygg pajade för några veckor sen.
Och efter nyår blev det bättre. För att imorse när jag klädde på mig bli helt jäkla katastrof!

Vet inte om det bara är jag. Men alla yrkespersoner jag går till känns som klåpare.
Eller ja. Det är dom nog inte men mina problem rättas ju inte till?

Finns kanske inga quick fix på Karlsson?

Tvåtusenelva - året vi gjorde det för oss själva.

När jag skrev sist. På timmarna ganska exakt ett år sen.

Så avslutade jag med lite "senuförfantillatt" till mig själv.

Det är med stolhet jag nu tar 2011 i hand, tackar för mig och konstaterar.

Att. Jag lyckades väldigt bra med det där på många sätt.

Inte allt. Men då vore jag ju fulländad.

Och så pass mycket vet jag om mig själv. Att det är sista jag är.

Jag är inte samma person som när året började.

Då fanns det mycket ledsamhet och offerkänsla kvar i kärnan av mig.

År av skit kan göra det med en. Men även en sådan trend kan man vända! Believe you me!

Så längs årets väg och med hjälp av flera fantastiska personer har jag lyckats hitta papperskorgen och dumpat det där.

Jag har lärt mig att vara här och nu.

Att njuta av allt som händer.

Framför allt att uppskatta.

Jag har festat alla årstidernas nätter. Ibland som om det inte fanns någon morgondag.

Mycket blir roligare då. När man släpper kontrollen och bara. Är.

Ibland behöver man spåra lite för att komma på rätt bana igen. Man måste ju ha kul på vägen!?

Det här året har jag saknat min mamma varje timme av varje dag.

Kommer alltid att göra.

Den dagen hon försvann, försvann även en del av mig.

Min familj som i början på året var väldigt liten har nu växt och fyllts på av flera fina människor.

Några känner jag inte så väl än, men tänker att tiden löser det.

Jag är glad för pappa och Mickes skull.
Även för mig. Deras lycka är min lycka.

Vänner. Ni härliga underbara varelser.

Vad vore jag utan er?

Ni är så många och så fina.

Så ett rungande tack till er alla utan att nämna några namn.

Tack för att just ni lyst upp mitt år!

Så.
Nu till slutklämmen på den häringa texten som var svårare att skriva än något år innan.

Märkligt nog.

Jag ska helt enkelt.

Fortsätta att vara lycklig!

Jag önskar er alla ett 2012 som är likt inget annat!

Fyrverkerier, pussar och kärleksbus!<3

/Malin

Tvåtusentolv, som ska rockas från tak till golv!

Jag kontemplerar.

Och finner. Mig själv.

I rätt precis harmoni.

Vi är där igen.

Med dom tunga åren bakom oss.

Och det spännande framför.

Inom mig bubblar kolsyran av förväntning.

Det är nu det börjar.

Det slog mig nu när Sune har namnsdag. Att jag inte kan se eller höra det namnet utan att tänka på min undulat som hette Sune. Eller min mattelärare i högstadiet som också kom att heta Sune.

Tror faktiskt att jag hade underliggande ilska till matteläraren Sune.
Bara för att han hette så.
Jag menar. Det namnet tillhörde ju min fina undulat.
Och inte nån trögfattad mattelärare.

Matte ja. Herrejösses vilket aber.
Min oförmåga att förstå matte är det enda som får mig att tro att jag har en diagnos av något slag.

Det finns inget som kan få mig att slå bakut så som min egen irritation när jag inte förstår.
Plus och minus kan jag. Typ.
Och gångertabellen var jag nästan snabbast i klassen att genomföra på 5 minuterstestet.

Nog om det.

Idag behöver jag bara veta att inkomst och utgift går ihop.

Och det gör det.

Knappt. ;)

Igår satt jag här i sofan uppklädd och mejkad redo att ge mig ut.
Men se. Det blev inget. Jag tappade det.
Som det kan bli.

Istället sov jag åtta timmar och vaknade med energi att städa imorse.
Ovanligt. Men gött.

Kommer inte göra samma sak imorgon.
För ikväll blir det röj med brudarna.
Hade gärna hängt med Någon. Men brist på kommunikation gör att det uteblir.

Och faktum är. Att jag nog behöver lite avstånd.
Så det är bra.

Nån sa. Invester inte mer än du har råd att göra av med.

Och så är det.
Jag har inte råd att bli av med nåt alls.

Kanske boostar det in ett sms från en tjugoåring som tycker att 35an är rätt najs.
Mohaha. Så har nittiotalet gjort sitt inträde också. Jösses.
Boost är bra. Men jag har inte så mycket gemensamt med nån i den åldern.

Näää. Vet ni vad?
Nu längtar jag faktiskt lite till jul.

Puss å ha en grym lördag!

Kommer ni ihåg att jag lidit av sömnproblem i många år?
Eller ja. Kanske inte ska begära att ni ska komma ihåg saker i mitt lilla skitliv.
Men asså. Det existerar inte längre. Eller ja. Fast tvärtom just nu.

Denna vecka har jag sovit exeptionellt mycket.
Och ändå är jag inte pigg?

Skitsamma.

Träffade min psykolog igår. Nu gör jag det helt och hållet på privat basis. Företaget brukar ta in det stödet när man är tillbaka på heltid. Lite skevt kan jag tycka. Men både psykologen och jag tycker att det är bra om jag fortsätter gå ett tag till för att bibehålla det här braiga som jag lyckats bygga upp.

800 spänn per gång är väl som hittat. Ja. Om man ser till att det är livstids investering så är det ju ingenting egentligen.

Men guuu' vad tråkig jag är idag.

Undrar om jag ska berätta lite skvaller för er?
Haha. Cliff!

Har i princip inte hörts med Någon på ett par dagar.
Det känns rätt skönt. Dels att pausa. Och dels att jag kan vara lugn.
Framgång.

Denna veckan är jag så fasligt trött och förstår inte varför.
Lägger mig tidigt och gå inte upp förrän det är i sista sekunden.
What's up med det?

Jag har beslutat mig för att inte åka hem till familjen i jul. Kan inte riktigt säga varför. För att jag inte rikigt vet. Men. Det är ju askassa lediga dagar. Och sen. Så är det så att jag vet inte om jag är redo för annorlunda jul. Där. Så istället ska jag ha en annorlunda jul hemma i Slottet. Det kommer att bli riktigt najs och jag ser fram emot det. Känns tokskönt!

Nähä. Ska vi ta och jobba lite då?

Jag får ont i magen när jag ser att folk är ledsna och inget hellre vill än att dela allt med någon.
Som tycker det är skit. Skit. Och ren skit. Att vara ensamma.

Det går åt så mycket tid att önska att saker var annorlunda. Att man liksom missar poängen med att  vara här och nu. Och leva det enda liv man fått. Varför dissa ditt eget liv? Tänk om livet tar illa upp?

Det är inte så att jag inte förstår.
Jag tycker bara att det är så himla viktigt att försöka vara nöjd med det man har.
Örk. Vad äckligt det låter. Men så menar jag.

Jag. Längtar inte efter ett parförhållande.
Utan. Kommer det. Så kommer det.

Tills dess är det min skyldighet att ha så roligt och njuta så mycket som möjligt på vägen dit.

Och kommer det inte.

Ja då får jag fortsätta njuta.

Så min älskade lilla du.
Se på vad du faktiskt har.
Barn? Jobb? Vänner? Släkt? Svägerska? ;)
FRAMFÖR ALLT: DIG SJÄLV!

Var i dagen och ödsla inte energi på varken bak eller framtid.
Iallfall inte för mycket. Drömma är bra. Men att dissa sitt eget liv.

Är inte bra.

<3

Kors i taket!

Fick höra att någon. Inga namn. Men hon är en liten Häxa. Att någon var trött på att läsa samma inlägg här hela tiden. Det är ju jag också. Och det verkar som att den enda som kan göra något är jag.

Så då gör jag väl det.
Tror att det blivit för många medier. Facebook. Twitter. Och blogg.
Med nyheter får liksom det gamla på foten. Och det känns inte rättvist.

Jag älskar min blogg.
Här finns så mycket historia. Så mycket känslor.
Så mycket som hänt. Och så mycket mamma.
Hennes kommentarer här är en glädje att ha kvar.
Även om dom gör ont att läsa ibland. Men så kommer det nog alltid att vara.

Jag trodde kanske inte att jag skulle hänga med den där jag skrev om senast. Fortfarande.
Hängde ni med på den meningen?
Jo. Jag trodde inte att det skulle vara slutet på november och vi skulle ses då. Men det gör vi. Fortfarande med precis lika lite allvar som innan. Fortfarande på samma premisser. Och förvånande nog passar det mig himla bra. Den gamla Malin skulle inte klara det på det viset som Nya Malin gör.

Ha. Man kan dela in mig i Gamla och Nya.
Fascinerande.
Fast så är det väl med oss flesta?

För nån vecka sen var jag hemma i skåne och hälsade på.
För första gången sen i somras. Och även där till mycket som har epitetet Nytt.
Pappa har ny kvinna.
Lillebror har ny sambo.

Nu låter det som om dom byter ofta. Så är det ju knappast.
Dom har hittat två fina tjejer båda två.
Och jag brottas med känslan av att inte känna mig utanför i min egen familj.
Det är inte lätt. Men det går rätt bra tycker jag. Tack vare ett halvår i terapi har jag kommit långt med min rädsla för övergivenhet och ensamhet. Det är bra. Som fan.
För den sakens skull är jag inte i mål.

Det händer fortfarande att jag tvivlar på folk runt mig.
Osäker på om dom tycker om mig. Om andra är bättre. Om jag är lätt att byta ut.

MEN. Jag hinner ofta stoppa mig själv innan det går för långt.
Min psykolog har fått mig att göra en tankekarta när Ångesten Orvar kommer på besök.

För så är det. Det som känns som ångest är rädsla.
En av de starkaste känslor man kan känna.
Den har en drivkraft och en förmåga att få dig att göra saker som du egentligen inte vill.
Dumma beteende som du gör för att skydda dig själv.

Jag är inte ensam. Kommer troligtvis aldrig att bli det.
Vänner är min familj.

Livet är spännande!

Jag vaknar och ser varje dag som "alltingkanhända!".

Så är det. Du vet aldrig vad som händer.
Är det inte fantastiskt?
Jag tycker det.

Det gick ju riktigt bra att skriva. Kanske ska försöka ta upp det igen.
Får väl be Häxan sparka mig i baken ibland.

Hon är bra på det. Att sparkas.
Utan henne vore jag inte där jag är idag.
Inget fjäsk utan total jävla fakta och sanning.

Nä. Men om man skulle ta och jobba lite?
Är ju tillbaka på heltid. Och borde väl visa det på nåt sätt?

Strax efter tolv idag fick jag ett sms från någon.
Som undrade om jag var ville luncha.

Men ja. Härligt! Så jag kastade mig in i duschen och letade upp närmsta klänning. Eller ja. Klänningen var ju i garderoben. Inte duschen.

Sen möttes vi upp. Promenerade i den härliga höstsolen.
Satte oss på ett fik. I hörnan på soffan. Och hade det gött i varandras sällskap.
Promenad tillbaka. Kram och hejdå.

Och ännu en söndag har fått guldkant.

Nej. Det ä r fortfarande ingenting.

Bara härligt!

Det närmar sig slutet på sjukskrivningen.
Hurra för det. Det är ju ett friskhetsintyg.
Rättare sagt. Det är jag som vill det. Å andra sidan hade jag inte fått det om dom inte ansett att jag var redo. Men nu ser jag fram emot det. Och ska stadga mig i mitt nuvarande jobb.

Sen. Ska jag fundera på vad jag egentligen är till för.
Vet inte om IT är mitt kall.
Gillar ju människor och de mjuka delarna.
Är grym på att ha effektiva möten. Hej Jante!
Kanske lite bra med människor också.

Inte alltid. Men vem fasiken är det?

Hösten är som en liten julklapp. Den ligger där orörd och jag är sjukt nyfiken på vad den innehåller.
Lite så känner jag för varje dag.
På riktigt.

I helgen ska jag hänga med mina brudar. Jag har rätt många sådana.
Vi ska grilla. Och gå ut och käka. Inte på samma dag såklart.
Sen hade jag ju velat avsluta veckan på samma sätt som förra.
Men se, det lär inte gå för sig då någon har sin dotter.

Nähä. Om jag skulle se tilla tt sätta igång med lite arbete då?
Jo. Så får det bli.

Kaffeskål!

Just nu gör  jag allt. För att inte göra det jag borde.
För jag borde skruva ikeamöbel. Rensa å t t a ikeakassar med kläder.

Alltså. Det där hänger inte ihop. Men jag har väl varit lika duktig att handla kläder som jag varit på att shoppa loss på ikea. Hurr hurr. HURR.
Vad det kan ha kostat ska vi inte ens tänka på.

Istället för att göra det där. Så ligger jag på köksgolvet och bloggar istället.
Nåja. Är man lat ska man tydligen inte ha det skönt heller.

Denna veckan är lugn i själ och hjärta.
Har inte hörts med någon på flera dagar.
Och är helt lugn med det.

För mig. Är det bra.
Trots att jag tolkar det som att jag inte känner som jag ska.
Fast. I denna situationen ska jag ju inte känna nåt heller.

Så det är ju bra.

Nämen fasiken vad obekvämt det var att ligga på mage och skriva.

Helgen då vänner, vad händer?
Jag ska omge mig med vänner så många minuter som möjligt.

För jag samlar på.

Happy moments.

Hade ett ordflow tidigare ikväll. Eller iallafall så trodde jag att jag hade det.
Men fick liksom inte komma in här då.
Så det försvann.

Har tv-fri kväll.
Har Ane Brun på stereon.
Som jag för övrigt lär vara sist i världen att upptäcka?

Hursom. Så tittade jag in i datorns bildgalleri.
Och utmanade mig själv genom att gå in och titta på bilderna på mammas sista vecka i livet.
Den veckan då jag åkte ner tidigare än bokat för att nåt drev mig till det.
Min morbror var där och hälsade på.

Det brast. Tårarna bara föll.
Jätteskönt. Och jobbigt såklart.
För att för varje gång det blir så. Så väcks saknaden.

Men nu är jag stark. Just nu. Idag.
Och jag låter den inte sätta sig.
Jag säger hej till den. Välkomnar den. Hänger med den en stund.
Sen får den gå.

D e t känns som ett bra tecken. För stunden.

Jag är just nu full av kärlek. Till världen.
Och jag känner på nåt sätt.

Att världen ger mig kärlek tillbaka.

Jag känner mig tyckaombar.

Kanske är det så.
Att jag är rätt så bra jag med?

Den perfekta söndagen.

Man vaknar med någon.
Man äter frukost med någon.
Man spelar kort och lyssnar på musik med någon.
Man pratar om livet och kärleken med någon.
Man skedar och tar en power nap med någon.
Man går på en milslång promenad med någon.
Man äter mat på ett ställe med någon.
Man handlar godis med någon.
Man skedar och kollar film med någon.
Man får skjuts hem av någon.

Man får en puss av någon och säger tack för en toppensöndag.

Jag har svårt att se att en vecka kan avslutas bättre.

Och eftersom dessa söndagar är ovanliga för mig.
Så ska jag ta fram minnet av den en dag när jag inte har det sådär bra.

Nej. Jag är inte kär i någon.

Men någon ger mig precis vad jag behöver.
Jag tycker väldigt mycket om någon.

Tänk om det är.

Som på film.

Då kommer det att sluta bra.

För det gör det ju alltid.

Där.

Helskotta vilken bergochdalbana jag har åkt denna veckan.
Nästan så man blir åksjuk.

Om jag bara kunde hantera saker och ting lite bättre så vore allt enklare.
Som det är nu känner jag att jag inte vill ha nån man i mitt liv.
För jag. Orkar. Inte. Känna.

Det är dränerande.

Så just nu känner jag ingenting. För någon.

Inte mer än. Att det fan är rätt skönt att vara singel.

Det livet. Är som ett smörgåsbord.
Utvecklingen på det kommer lite senare.

Hörrni.
Är det inte rätt tråkigt att läsa en blogg som inte innehåller bilder?
Jag brukar tycka det.

Men gissa då.

Gissa hur bra det går för mig att umgås med en man som vill vara fri som en fågel.

Förutsättningslöst my ass.

Jorå. Det är skönt när man levererar.
Inte.

Har inte klickat på länken som är på framsidan innan.
Alltså ni vet där jag nu har mina femton minuter. Haha.

Men klickade nu. Och såg att det var länkat till ett speciellt inlägg.
Det jag skrev till mammas begravning.

Mamma. Lilla mamma. Vem är väl som du.
Åh. Fan vad jag saknar henne.

Men jag mår bra.
Nu gör jag det.

Idag är livet ännu finare.

Mycket finare.

Som i jättefint.

Att spela Picasso med nån fin och två 12åringar och skeda en natt kan göra det med en.

Åtminstone med mig.

Jag har en ny hobby.
Att samla på happy moments.

This was one of them.

Självklart skulle jag aldrig bryta kontakten med pappa.

Det var ju en förvarstanke.
För att slippa det jobbiga.

Att fly.

Men så feg är jag ju knappast.

Idag skiner solen.

Livet är fint.