Eftersom jag är en riktig gnällspik när jag är sjuk så ska jag inte frångå mina gnälliga principer.

Denna dag har verkligen gått från klarhet till klarhet.
Det vill säga. Från småsnorig till heltäppt.

Svinis härjar på jobbet om jag fattat saken rätt.
För övrigt gillar jag inte att den kallas svinis.
H1N1 är bättre. Eller varför inte bara influensan.

Men iallafall.
Den hoppas jag verkligen inte att jag fått.

Släpade hem en pumpa häromdagen.
Och ikväll skar jag upp den enligt instruktioner från P via Skype.
Han är ett Halloweenfreak.

Och jag har aldrig gjort en pumpalykta.

Så vi gjorde det tillsammans.
Med mina sista krafter.
Men ändå. Tillsammans.

Avstånd är till för att förintas var det nån som sa till mig.

Det gjorde vi bra idag.
Men oj vad jag saknar.

Vitaepro-klamen. Det kan vara så att jag väljer att höra vissa saker för att göra livet lite roligare.

För när varianten med Stig Strand kommer.
Då väljer jag att höra "då jag lagt min skitkarriär på hyllan"...

Fast det är ju förstås inte vad han säger.
Utan. Skidkarriär.

Men det får mig att le iallafall

För övrigt så måste nog telefonkortet vara den bästa uppfinninen ever!
Jag slipper hackiga Skype och har koll på mina kostnader.
Dessutom känns P närmre via en telefonlur.

När vi pratade igårkväll. Den lilla tid jag var vaken. Så blev han förvånad över att PartyMalin inte har nån aw planerad framöver. Stackarn. Vad har han fått för intryck av mig?

Men så är det väl lite. Ett aktivt beslut är taget. Och det är att inte dricka alkohol på vardagar. Iallafall inte om jag ska jobba dagen efter. Sen är jag rätt trött  alkoholbiten överhuvudtaget.

Whatever.
Idag är jag hemma.
Och kurerar mig. För det var lite som jag trodde igår. Kroppen är inte frisk. Och genom att vara hemma idag så hoppas jag förhindra att bli ännu sämre.

Men annars är jag väldigt glad idag.
I bring a smile to someones face...and a sweet sensation in someones stomach.

Idag försöker negativ energi fånga mig.
Duckandes hindrar jag den att nå mig.

Fast. Det är nåt som inte är som det ska idag.
Min kropp pratar emot mig. Finnarna säger vad dom vill. Då menar jag inte dom som bor i grannlandet. Utan dom som satt sig på min näsvinge och haka.

Dom säger mig att kroppen inte är frisk.
Huvudet känns tungt.
Provia shotarna som åker nerför min hals varje morgon måste göra sitt.

Det är ju i magen som immunet sitter.
Säger dom.

Har ännu en vecka framför mig med fullt schema.
Och även om två av dagarna är personliga bokningar. Så stör det mig. Att dom är bokade. Tänka sig att jag för några år sen njöt av en fullbokad kalender. Idag skämmer det mig och jag får lite panik.

Men den motar jag bort. Genom avbokningar.
Således har jag alltså en fri kväll denna veckan. Och det är idag. Tyvärr mot att jag inte möter upp en vän på bokad aktivitet. Så blir det dock ibland.

Så ikväll ska Slottet och styrelsearbetet få min fulla uppmärksamhet.

P och jag hankar oss fram.
Han öppnar ögonen för mig. Mycket för min egen skull. Men säkert mest för sin egen.
För. Jag har ett sätt.

Som antagligen inte är det mest attraktiva.
Det är det här övergivenhetstjottablänget som skapar problem.
Det och. Bekräftelsebehovet.
Se mig. Bekräfta mig. Lugna mig.

När så inte sker.
Blir jag orolig.
Vilket han känner.

Så. Nu är det andra pannkakor!
Tro. Styrka och SJÄLVSTÄNDIGHET.

Men fan vad jag saknar honom.
Så det gör ont i kroppen.

Idag sov jag till jag vaknade av mig själv.
Det är inte alltför vanligt. För även på helgerna ställer kontrollfreaket. Jag, that is. Klockan. Och nu ljuger jag lite. För det gjorde jag idag också. Men ändå så pass sent att kroppen själv fick välja när det var dags för uppstigning.

Jisus vad jag saknar pussarna på min sovvarma rygg.
Men. De komma åter.

Nu sitter jag här i köket med inpackning i håret.
Har hört att det ska vara bra.
Känner sällan skillnad. Men ändå.

Nähä.

Vad sägs, en kopp kaffe till?

Tack!

Och äntligen har Katrin Zytomierska outat att hon är gravid!

Känner mig rätt fjantig som ens kommenterar det här.
Men hon är en tuff och driven brud som jag gärna har som förebild.

Därför.

Blir jag lite glad att hon är på tjocken.
För man gläds ju med dom man gillar.

Right?

När man ser denna bilden är det inte så svårt att förstå varför jag längtar hem honom va?
Haha. Han ser ut som en Bad Boy. Men det är han icke.
Och det är insidan jag fallit för. Utsidan är som ett extra bra pålägg.

Har just Skypat med honom.
Det har gått sisådär med kommunikationen denna veckan.
Och jag kan inte ta på mig allt. Faktiskt. Även om jag skulle vilja.
Men det är ju så att han också har sina sätt att hantera distans.

De sätten krockar lite med vad jag mår bra av.

Men vi löser det.
Har vi dessutom en sablans tur.
Så kommer han hem tidigare än väntat!

Fast det förväntan om det ligger lågt.

Hursom.
Idag. Eller ja. Igår. Fyllde lillebror 30 år!
Wohoo. Och GRATTIS. Även här.

Imrogon blir det middag för en vän som fyller år.
På ett gungande ställe.
Det blir kul.

Nu ska jag sova.
Och drömma om P.
Töntigt va? Haha.

Det bjuuuuu'r jag på!

Han har godkänt att jag gör vad jag vill med bilden.
Och fullt medveten om att jag bloggar får han skylla sig själv.

Hehe.

Han gjorde det igen igår.
Såg rakt igenom mig när vi webcamade.

Jag ler och försöker dölja det jag egentligen känner.
Anledningen till det är att jag vet att det bara är jag själv som skapar problemen.

Men P lurar jag inte.

Och som alltid känns det bättre när vi pratat om det.
Jag är ny på det här ju.

Och idag fick jag ett mail från honom.
Där han skrev att han var stolt över mig för hur jag hanterar spökena.

Menåhvadbrahanär!

Igår var jag på bio med Söta NS.
Förhandsvisning på Funny People med Adam Sandler.

Han är ingen favorit of mine.
Men. Här i denna filmen. Så är han liksom ingen pajas.
Utan nästan som sig själv.

Den är äkta.
Men absolut ingen biofilm. Tvärtom.

Dessutom ska du ha 2½ timme på dig.
Kan vara skönt att ha en toalett nära sig då.

Tänk om fölk hade tänkt sig för innan de pratar eller skriver.
Det gäller ju mig också.

Men jag tycker det är så förbannat tråkigt med negativ energi.
Blä.

Jag är positiv. Till det mesta. Eller iallafall så försöker jag att vara det.
För det är så. Som så många andra tror jag på tankens kraft och våra egna VAL.

Man har alltid val.
Iallafall hur man ska hantera situationer.
A l l t i d.

Och du ska fan inte tro att saker blir bättre för att du tar på dig martyrrollen och tycker synd om dig själv. Iallfall inte för länge. Jag tror på korta stunder av självömkan. Men att sen ta sig i kragen igen.

Visst. Det är lätt att snacka.
Och svårare att göra.

Jag lever inte alltid som jag lär.
Det vet jag.

Men jag försöker.

Han känner mig. Och oj vad han känner mig.

Han har gjort denna resan förr. Det vill säga att ha förhållande på distans.
Jag har det inte. Och inte med honom.

Jag vet inte hur mycket han vill höras.
Hur ofta jag vill höras är det ingen tvekan om.
Typ hela tiden.

Mitt morgonsms besvarades på eftermiddagen.
Sen vart det tyst i många timmar igen.

Och när han då kliver in på Skype. Så vet jag inte riktigt vad som händer i mitt huvud. Men hela jag vill bara ropa ut hur glad jag är att höra från honom. Även om det bara var i text.

Men ändå. Är det nåt som håller mig tillbaka.
Som jag inte kan förklara.

Då ringer det på hemtelefonen.

"I just wanted to say hi, and that I miss you and that there is no need for you to be worried."

Jag skrattar och frågar varför han ringer och säger det.

Han svarar.
"Because I know you - and what those ghosts in your head are doing to you."

Ja. Vad ska jag säga.
Boken är stängd.

Ändå läser han utantill.

Idag är det en stor dag i P's liv.
Han fick nycklarna till sin allra första bostad i Sverige.
Som han dessutom äger.

Jag har också nya nycklar på min nyckelknippa.
Det känns himlans bra!

På söndag åker han.
Och jag hoppas på att få spendera så mycket tid som möjligt med honom fram till att tåget till utlandet avgår. Och pussas såklart.

Det kommer att bli bra. Det blir det.
We can do it!

Lilla mamman har fått en infektion i sin lilla kropp och har varit tröttare än vanligt den senaste tiden. Man önskar man kunde göra nåt. Men det kan man inte.

Men med lite antibiotika så ska hon snart vända kurvan uppåt igen.

Fan.
Jag är på jakt efter den perfekta handväskan.
Men börjar tvivla på att den finns.

Intressant va?

Förra veckan var jag på kryssning.

Då hade jag varit så smart att jag beställt en kurs på Make Up Store innan.
Så att jag skulle vara riktigt fräsig till kryssen. Rockkryss ju.

Men. Det gick inge bra alls.
Trots att hon sa att hon skulle ta i med färger. Och dessutom lägga på lite extra eftersom glasögonen stjäler en del. Så blev det pannkaka.

Tror faktiskt att min farmor sminkar sig mer än vad jag fick.
Men jag sa inget.

Nä. Utan jag var mest irriterad när jag gick därifrån.
Snabbt till jobbet. För att bättra på.

Sen blev allt ändå suddigt så jag vet inte om det spelade nån roll?
Öhö.

Glad va?!

Solen skiner. Ute och inne.
Jag kan inte motstå att känna ro i hela bröstkorgen.

Jag tänker att jag förtjänar att göra det.
Precis som alla andra.

Även i tuffa tider kan man må bra.
Om man tillåter sig.

Vilket jag brukar ha svårt för.
Men jag har lärt mig längs vägen.

2000-vägen.
Ett årtionde som lärt mig mer än jag behöver veta.

Men.
Kanske finns det en mening med det också?

Tänk om man hade kunnat mobilblogg på Passagen.

Då hade ni fått höra mycket mer från mig.
Kanske roligare också.

Och bara så ni vet.
Jag är inte negativ eller deprimerad.

Jag är bara lite.
Sådär.
Inlöv. Om man säger så.

Jag tittar på honom och tänker.

Åk inte. Tänk om du glömmer mig när du är borta. Tänk om du tappar dina känslor för mig.

Det är den där satans osäkerheten som infann sig förra veckan som talar med mig.
Eller rättare sagt. Åt mig.

Jag vill inte vara osäker och analyserande.
Om jag bara är säker på att han gillar det vi har.
Då vet jag att vi klarar tre månader galant.
Nemas problemas.

Jag hoppas att han hjälper mig.
Hjälper mig att vara trygg i det som är vi.

Positivt tänkade, Malin, positivt tänkande.

Varför skulle han inte tro på er?
Ja ba undrar.

Apropå P.

Om några dagar.
Försvinner han utomlands.

I. Tre. Månader.

Fast.
Med en positiv inställning så klarar man nog det mesta.

Eller hur?

Jag ser på dagens datum att Birgit har namnsdag idag.
En gång i tiden hade jag en faster som hette så. Faster Birgit.

Hon gick bort när jag var. Femton. Sexton.
Om jag ska vara ärlig så minns jag inte exakt. Längre. Datumet.

En gång i tiden gjorde jag det.

Men nu har jag bestämt mig.

Att det kanske inte alltid ligger så stor vikt i att komma ihåg datum när folk tog sitt sista andetag. För mig är det ännu viktigare att komma ihåg saker som dessa har sagt och gjort tillsammans med mig under tiden som de levde.

Och hur de fick mig att känna.

För jag tror. Att känslor är nåt som vi alltid kan ta fram och känns på när vi vill.
Iallafall känslor som är kopplade till minnen och personer.

Och det är bra.

Och kanske ska man inte alltid plåga sig själv med att fortsätta skriva in deras födelsedagar i sin almanacka flera år efter att de försvunnit.

Jag har ju dom i hjärtat.
Så dom finns alltid med mig.

Nu ska jag plåga mig själv med att hädanefter bara spara bra saker i minnet.
Kanske att en och annan dålig också.

Men bara för att framhäva den positiva lärdomen av det.
För nånstans.
Finns det alltid,.

Flummigt?
Ja. Jag borde nog ta med mig P och kasta mig i säng.

Jag ser på dagens datum att Birgit har namnsdag idag.
En gång i tiden hade jag en faster som hette så. Faster Birgit.

Hon gick bort när jag var. Femton. Sexton.
Om jag ska vara ärlig så minns jag inte exakt. Längre. Datumet.

En gång i tiden gjorde jag det.

Men nu har jag bestämt mig.

Att det kanske inte alltid ligger så stor vikt i att komma ihåg datum när folk tog sitt sista andetag. För mig är det ännu viktigare att komma ihåg saker som dessa har sagt och gjort tillsammans med mig under tiden som de levde.

Och hur de fick mig att känna.

För jag tror. Att känslor är nåt som vi alltid kan ta fram och känns på när vi vill.
Iallafall känslor som är kopplade till minnen och personer.

Och det är bra.

Och kanske ska man inte alltid plåga sig själv med att fortsätta skriva in deras födelsedagar i sin almanacka flera år efter att de försvunnit.

Jag har ju dom i hjärtat.
Så dom finns alltid med mig.

Nu ska jag plåga mig själv med att hädanefter bara spara bra saker i minnet.
Kanske att en och annan dålig också.

Men bara för att framhäva den positiva lärdomen av det.
För nånstans.
Finns det alltid,.

Flummigt?
Ja. Jag borde nog ta med mig P och kasta mig i säng.

Saker kan vända fort.

Just nu befinner P och jag oss i nån form av. Ja. Vad ska jag kalla det? Bakåtlutande.
Han har lite för mycket i huvudet. Stora livsförändringar. Och det gör att han behöver mer tid för sig själv och för att bearbeta allt som händer och för att ta hand om andra saker.

Vi har inte gjort slut. Inte på nåt sätt.
Inte heller är det oss det handlar om. Iallafall inte om jag ska tro vad han säger.

Men det är klart att jag blir orolig.
Jag har kämpat i två månader för att se vad detta är.
För att se om jag vågar släppa in honom helt och hållet i mitt hjärta.

Och när jag gör det. Så kommer detta.

Klart att jag blir ledsen.

Men jag har lovat honom att inte analysera saker för mycket.
Och det är ju lätt för en sån som mig. Inte.

Jaja. Vi får väl se.

Problemet är bara att jag kanske backar för mycket.
Vågar inte säga vad jag känner. Eller röra vid honom som jag vill.

Men det är ju bara osäkerheten i mig som tittar fram.

Confusing. Is what it is.