Patrick och jag har varit tillsammans i sex månader nu.
Länge för vissa. Kort för andra.

Och än så länge håller vi väldigt hårt på att bespara den andra för intima. Eh ljud och andra detaljer som kanske inte är så romantiska.

Jag tycker i och för sig att man ska hålla sånt borta så länge som möjligt.
Samt att a l l t i d stänga toalettdörren.

"Haha..du gjorde en kul sak i natt", sa Patrick härom morgonen.
Jag visste direkt vad han menade.
"Vaddå?! Har jag släppt mig i sömnen?!"
"Jajamänsan", svarade han roat.

Jaha. Då kan man liksom inte hjälpa det. Det är bara lite pinsamt.
Inte så farligt dock.

I fredags tittade vi på film och jag la mitt huvud i hans knä.
När filmen var slut så vaknade jag och Patrick frågade mig om jag hade somnat.
Ja. Svarade jag sanningenligt.

"Haha..jag märkte det. För du fes!".

Sådärja. Då har jag pruttat två gånger inför honom utan att ens vara medveten.

Och gissa vem som får en knuff i sidan så fort någon säger ordet fis på tv'n.

Jo jag.

Men ni vet ju.
Att det bju'r jag på! :)

Jag har haft en rätt tuff vecka. Om jag jämför med mig själv.
För andra har haft det värre.

Mamma hade ett viktigt läkarbesök i veckan. Vilket gav upphov till oro. Såklart. Speciellt eftersom hon känt av levern en del senaste tiden. Och mycket riktigt så var det ju så. Att metastaserna i levern växt under cellgiftsfria perioden. Så nu ska vi köra igång med cellisarna igen nästa vecka. Och ge de där små jävlarna en spark i arslet!

Ska bli skönt att få komma ner till mamma snart.
Ska vara där i nästan en vecka.
Kramas. Ska vi göra!

Idag ska jag träffa en kär vän. Som jag träffat alldeles för sällan senaste tiden.
Det blir mys. Nåt att dricka och en del snack.
Filo. See you soon.

Puss. Och trevlig helg.

Jag kan inte förstå varför dom i personalmatsrestaurangen meddelar att det är ett tokigt miljöbrott att ta pappersmugg varje gång man vill ha en kopp kaffe.

Samtidigt som dom byter ut de fula Sodexomuggarna till jättefina i glada färger och randiga mönster.

Det hjälper inte.
Inte för min del iallafall.

Så idag har jag druckit kaffe i en turkos mugg.
Och en rosa.

Man blir liksom glad.

Men det blir inte miljön.

Ju.

Jag börjar bli gammal.
Nej. Det gör jag inte. Inte mer än nån annan.
Men jag har äntligen börjat ta tag i min rygg.

Som jag haft problem med i mer än femton år.
Sen ska vi inte prata om svanskotan. Men den får bli ett senare kapitel. För både mig och min kiropraktor.
Det är en undersökning jag inte gör i onödan om man säger så.

Hursom. Mitt bäcken-nåt. Ben. Eller hjul. Eller vadhonnusa.
Är fel. Så jag blir ordentligt sned i hela kroppen.
Så mina ben skiljer sig nästan två centimeter i längd.

Skitsamma. Idag har jag rättat till det. Fått övningar för bålen.
Och nästa gång ska jag göra en gånganalys. Ska bli väldigt kul.

Förresten så undrar jag hur det är med tvångstankar och varför det är så svårt att bli av med dom. För när jag låg där på mage på britsen så kunde jag inte få bort tanken om att släppa väder. IfyaknowwhatImean!

Som tur var så hände det inte.

Så. Nu är det dags att sluta pensionärsbloggeriet. För vad bryr ni er om mina krämpor egentligen?
Haha. Bara jag som vill berätta ju.

Helgen bjuder på fest och gos.
En mycket bra kombination om du frågar mig. Vilket du inte gjorde men jag svarade ändå.

Nästa vecka väntar ett viktigt läkarbesök för mamma.
Då får vi svaret på hur kroppen hennes har reagerat på några månader utan cellisar.

Jag ber er. Håll tummarna.
Mamma är väldigt nervös.

Puss.

Hej och hå. Luden tå. Fast det har jag ju inte.

Nu är tian här och jag välkomnar den med skräckblandad förtjusning.

Man vet aldrig vad som kan hända.
Jag hoppas. Genom att hålla alla tummar och tår.
Att detta blir ett bra år för min älskade mamma.

Mamma som kämpar med näbbar och klor mot det där dumma monstret som flyttat in i hennes kropp. Och hon gör ett sablans bra jobb ska ni veta. Det är fler än vår familj som är häpna.
Men ont krut förgås inte så lätt. Som man brukar säga. Inte för att det finns nåt ont ben i dig. Men du vet.
So keep on going strong, Mamma!

Jul firade jag med familjen i skåne.
En lite för kort resa.
Det kan lätt bli så när kärlek är bortrest när man bokar biljett.

Men det ska kompenseras med en hel skånevecka i första veckan i februari.

Nyår firade jag tillsammans med Patrick och hans föräldrar.
Sedärja. Vuxenpoäng va? Lugnt och väldigt trevligt.
Fast jag började det nya året genom att förstöra deras bil när hans pappa körde hem oss.
Skulle ta mig ut och försökte hitta klykan för att öppna dörren. Och det gjorde jag. Så jag drog sådär hårt som man gör för att öppna en dörr.

Och vips satt jag med askkoppen i näven.
Ojdå.

Mellandagarna har det varit fullt rus.
Jag försöker att få tiden att räcka till.

Det är ju faktiskt lite så. Att man inte har samma tid. Eller jo. Det har man ju. Men när man träffar nån så blir det ju l i t e mindre tid över till vännerna. För dom har man ju alltid haft tid till innan.
Nu ska en liten pojkvän hinnas med också.

Fast det är ju bara trevliga bekymmer. Eller hur?

Nyårslöften har jag inga.
Men en 2010-bok.
Med bra saker att tänka på.

Så. Ett försenat skål och ett.

NU KÖR VI!
Tian ska fan bli riktigt bra!

Puss!