Var med yngsta dottern på hennes bild- och datakurs denna eftermiddag. Hon går på Kulturskolans Resurscenter på Kungsholmen.

Attans vilken stolt mamma jag är! Hon är begåvad flickan! Och det sa läraren ett antal gånger. Och dessutom har dottern förmånen att få enskild undervisning, d v s hon och läraren jobbar helt själva. Vilken lyx va!

Satt och såg hur dottern använde sig av Photoshop med elegans. Fort gick det och rätt blev det!

Jag önskar att jag också fick lära mig det här, för det är så kul! En timme gick väldigt snabbt.

Som grädde på moset fick hon göra en rolig bild i Gimp. Och här är resultatet, Don Angelina!

 

Äldsta dottern har hamnat på sjukhuset igen.

För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte, för det är så många gånger.

Alla dessa år, med upprepade inläggningar på psykklinik. Och varje gång har det känts som att det var sista gången.

Senast var det i våras, när hon låg på sluten psykiatrisk klinik i över en månad. Då kändes det alldeles säkert som att det var allra sista gången, för sen började ju livet för henne.

Hon flyttade till egen lägenhet, med eget kontrakt. Hon blev medicinfri. Hon skaffade sig två små kattungar. Fick en boendestödjare och bra kontakter på artbetsförmedling och försäkringskassa. Sakta men säkert började hon bygga upp ett riktigt, normalt liv. Fick ett ökat umgänge med både jämnåriga och andra bekanta.

Hon mådde så bra.

Maten skötte hon också, och hanterade sitt sockermissbruk jätteproffsigt.

Men något hände i slutet av sommaren. Och hon gav upp maten, och ganska raskt såg jag hur hon började gå ner sig igen.

I går var jag hemma hos henne och hjälpte henne med lite skriverier. Hon var ledsen, men jag kunde inte ana att det var så illa den här gången.

Sent i går kväll kom ett telefonsamtal från sjukhuset där man meddelade att hon åter är tvångsintagen.

Nu väntar flera tunga bitar. Att tala om det för lillasyster, som själv har det tufft och förmodligen kommer att rasa. Att tala om det för min gamla mamma, som skuldbelägger mig, eftersom det här är beviset på att jag är en totalt misslyckad förälder.

 

Käre Fader,
låt mina älskade döttrar vila tryggt i Dina händer i natt.

Ge mig kraften att vara en bra mamma och förebild för dem,
och låt mig kunna förmedla att jag älskar dem över allt förnuft.

Låt kvällens mjukhet omsluta dem med trygghet.

Låt oss alla få vara Dina barn, nu och alltid.

Skänk oss Din frid.

 

Mitt barn vill inte leva.

Min kära, älskade lilla dotter vill inte vara med längre. Tio år gammal och redan trött på livet. Och det har hon varit länge.

Hon har haft ett tufft liv. Svårt sjuk som liten. Uppvuxen i en splittrad och trasig familj, där jag var överhuvud och försökte hålla skutan på rätt köl, men misslyckades totalt.

Pappa flyttar. Storasyster blir omhändertagen. Jag blir svårt sjuk.

Diagnoser. Ångest.

En svår sommar där mycket jobbigt har hänt, som varit i princip omöjligt att lösa.

Skolstart idag och väldig oro inför det, vilket kulminerade i en rymning.

Hon berättar för alla om hur hon planerar att bara försvinna och hur hon vill få ett slut på allting. Och med storasysters helvete i färskt minne kan jag inte bortse från att hon menar allvar.

Att jag inte räcker till är bara förnamnet. Jag, som själv är ganska begränsad fortfarande, måste ändå vara starkare och duktigare än alla friska föräldrar till "vanliga" barn.

Hur?

Kyrie Eleison!!!

 

...och som avslutning på dagen fick jag denna underbara lilla bildmix av yngsta dottern!

 

Yngsta dottern förärade mig följande video som hon skapat själv. Bilderna föreställer älsklingen, sången är dock inte hans utan tillhör Teddy Tahu Rhodes, en annan duktig bas. Men det allra bästa är ändå slutklämmen i filmen, en riktig rysare!

Varsågoda.

 

En förbaskat bra text om kost och hälsa, skriven av min 10-åriga dotter. Snacka om att ha fattat allt precis rätt!

"LCHF - Människor är skapta för att äta fett och protein"

Önskar jag hade varit lika clever när jag var 10 år...

Mors dag har nyss passerat, och jag blev ju ordentligt firad. Men ikväll fick jag ännu en present, en film skapad av yngsta dottern, helt och hållet dedicerad till mig.

Den blev så bra så jag måste få dela med mig av den. Dottern har verkligen hittat alla komponenterna som jag gillar, hönor och grisar...;-)

 

Wolmer i en av presenterna. Om jag ser drömsk ut, så
beror det på att jag tänker på en annan gåva jag fick...
Två paket korv...

 

Åh, vad jag har blivit firad idag på Mors Dag!

Mina underbara döttrar har gett mig en uppvaktning som heter duga. Jag är varm i hjärtat och kommer att leva på detta länge, länge.

Inte nog med att äldsta dottern hade lilltjejen över natten, så jag fick gå på konsert i går. Idag ställde flickorna till med middag för mig och de hade verkligen bemödat sig.

Den ljuvligaste gryta på köttfärs, bacon, rödlök, tomatpure och grädde hade de totat ihop. Urgott! Jag åt så jag nästan sprack.

Sen fick jag fina presenter också. Ett vackert kort och tre ljuvliga tunikor.

Mina älskade ungar, TACK!!! Tack för en underbar dag och tack för att ni finns!

 

Yes! Hallelujah, praise the Lord!

Äldsta dottern, som f n ligger på sjukhus, har fått besked från bostadsföretaget idag. Den lägenhet hon sökt och så gärna ville ha BLIR HENNES!!!

Hon flyttar in 1/7, och tamejtusan om hon inte blir frisk i ett nafs nu!

Så glad för hennes skull!

Yngsta dottern 10 år, tecknar så här.

 

Fler av hennes alster kan man se på hennes blogg och på Deviantart.

Stolt mamma...

När jag kom hem från körrepetitionen i kväll, trött och lite hängig, så hade min yngsta dotter - 10-åringen - gjort en liten hyllningsfilm till mig och lagt ut på YouTube!

Hon har prickat alldeles precis rätt. Alla mina favoritingredienser finns med i mixen. Korv, smör, grisar, reptiler, René Pape, Mozart... Och så musiken till bilderna! Helt underbart.

Titta och bedöm själva. Visst är hon duktig min lilla tjej?

Nu bär det av till Filmstaden i Sickla.

Jag och yngsta dottern ska på bio och se filmen "Jumper".



Lite "mor- och dottertid". Det kan behövas ibland.

Rustade med cashewnötter, mina nya skor och en härlig känsla av sportlovsledighet, mätta och belåtna på helstekt fläskkarré och smör, så far vi.

Kram på er bloggläsare!

Har nyss kommit hem från ett besök på BUP-mottagningen härstädes.

Det var ett avslutande möte efter den tid med terapi som min yngsta dotter haft.

En terapi som för min dotters del bara har inneburit stress, plåga och ett tungsinne. Jobbiga tider att passa, ofta direkt efter en lång skoldag. Och jag har hela tiden ifrågasatt värdet av terapin, eftersom det för vår del bara varit ytterligare en pålaga och något vi måste göra för att bli godkända.

När dottern nu efter nyår började i en ny skola, försvann också kravet på individuellt utformad terapi och jag kunde säga "Nej, nu slutar vi!".



Vilken känsla! Att för första gången på så många år stå stark i sitt eget beslut och inte vara rädd att bli ifrågasatt eller nagelfaren av myndigheterna. Styrkt av framgångarna med LCHF-kosten, både för egen och för min dotters del, var det en enkel sak att stå på sig denna gång.

Terapeuten summerade åren som gått och lyfte fram "framgångar". Visst, framgångarna finns, det erkänner jag. Men de beror banne mig inte på terapin, utan på det faktum att LCHF gjort min dotter lugn, positiv och fokuserad.

Och i eftermiddag ska jag träffa min egen hjärnskrynklare...

Nu går vi banne mig från klarhet till klarhet! Och detta tack vare LCHF så klart!

Idag var jag med yngsta dottern på provtagning på Det Stora Sjukhuset. Detta skedde inför den audiens vi har nästa vecka hos en viss professor... (Kan inte skriva ut namnet på vederbörande eftersom jag får sån klåda!)



Förra gången min dotter lämnade blodprover, var för c:a 1 år sedan. Då åt hon lite LCHF hemma, men fick fortfarande skräpmaten som serverades i skolan så hennes humör var minst sagt "guppigt". Med tanke på det, och hennes diagnoser, så var det stört omöjligt att sticka henne och få något blod. Dels var min dotter skräckslagen, dels var miljön bullrig och skrikig och hon bombarderades av tillsägelser och impulser. Även utan ADHD skulle vem som helst bli kollrig.

Jag minns inte hur många sköterskor som fick tampas med henne, men till slut fick man använda lustgas för att min dotter skulle bli såpass lugn så proverna kunde tas.

Idag var det också inplanerat att min dotter skulle få lustgas. Jag pratade med henne innan, och vi kom överens om att hon skulle försöka utan. Dock var jag lite tveksam till hur det skulle gå när vi väl var på plats.

Men gissa vem som lugn som en filbunke låg helt stilla, utan att prata, och lät sköterskan - jaa, det räckte med en personal! - sticka sig och ta sisådär 8-9 rör? Jo det var min lilla tjej det!  Och personalen blev väldigt förvånad, en syrra tittade t o m in i rummet och undrade om vi verkligen inte behövde hjälp.

Ännu ett bevis på effekten av att äta LCHF. Min dotter hade aldrig klarat situationen idag med en vanlig, kolhydratrik kost. Nu fixade hon det lätt som en plätt!



Promenadseger. LCHF ÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄGER!!!