Målningen "Blues" av Eva Jonasson 2006.

Jag försöker hela tiden omge mig med positiva tankar och bada i kärlek och ljus.Men fasen så dåligt det går just nu!

Självförakt och äckel ligger där och vippar mitt framför ögonen på mig hela tiden. Det som var så lätt för bara några dagar sedan, att tänka och känna bort det negativa, det funkar inte alls nu.

Och så ska en sån varelse som jag, som är så genuint frånstötande både fysiskt och psykiskt, gå omkring och längta också. Patetiskt.

Ibland vill jag bara försvinna.

 

Glada, mulliga, starka, positiva Wolmer bekänner färg nu.

Nattsvart.

Hjärtat slår som en stångjärnshammare och det susar i huvudet. Tror inte jag har känt mig så här illa till mods på väldigt, väldigt länge. Sömn i natt är inte att tänka på.

Ärligt talat är jag förtvivlad.

Låst.

Jag har ingenting som är bara mitt. Inte ens min musik får vara min.

Och förmodligen kan ingen förstå hur jag känner.

 

 

...eller en galning på Autobahn?

 

 

Jag är både arg och ledsen. Nyss var jag på Det Stora Varuhuset tillsammans med min yngsta dotter, för att inhandla mat och förnödenheter inför kommande vecka.

Eftersom jag fortfarande har svårt att gå och stå länge, så använder jag min permobil vid sådana här tillfällen, så även idag.

När jag betalat och satt vid kassan för att packa, så kom en man helt oprovocerat fram och började reta sig på min dotter, som stod tillbakalutad och drack en Festis Free. Det är lördag, och dottern med alla sina funktionshinder, hade varit en ängel och hjälpt mig både att leta fram varor och att bära. Jag tyckte hon skulle få "ledigt" och lät henne stå där och vila sig lite.

Mannen börjar med att tilltala min dotter med orden "Ska du bara stå där? Ska du inte hjälpa till?". Eftersom jag vet att man alltid kommer längre med vänlighet, och att det dessutom kan vara rätt avväpnande, brände jag av ett leende i fejset på honom och sa värdigt och lugnt "Jag är kapabel att själv bedöma vad min dotter ska göra eller inte!". Då svarar mannen "Du... du SITTER ju!!!".

Nu började jag koka inombords, men behöll lugnet (tack LCHF!!!) och sa "Min dotter har gjort sig förtjänt av vilan, och jag kan fortfarande bedöma vad hon ska göra eller inte.Och det finns faktiskt dolda funktionshinder, så det kan finnas fler orsaker än du tror till att saker och ting är som de är. Men vad har du egentligen med detta att göra?".

Då säger mannen "Jag vet minsann vad funktionshinder är! Jag jobbar som speciallärare med 'såna' barn, så jag vet!!!".

"Bra" sa jag. "Då kanske du också inser att jag kan be om hjälp om jag behöver? Jag har inga som helst problem med det förstår du!".

"Men så bra för dig då!", svarade han hånfullt, tog med sig fru och unge och gick därifrån.

Uff, jag vet att jag är jättebarnslig nu, men jag blir jävligt ledsen av sånt här. Förmodligen retade han sig på oss av någon anledning, men behövde han säga så där? Och till mitt barn?

Stackars elever i hans skola, om han har samma attityd inför dem! Och stackars hans barn som får växa upp i den här attityden, förmodligen ärver densamma och för den vidare.

Hade jag haft kameran med mig, hade jag inte dragit mig för att ta en bild av skitstöveln och lagt ut här på bloggen!

 

 

En och annan demon är ute i afton...

 

Jag börjar bli till åren men jag känner mig ung inuti.

Lite patetiskt av en gammal hagga kanske. Men, men, that's it.

 

Yeah, right...

 

Know it sounds funny but I just cant stand the pain
Girl Im leaving you tomorrow
Seems to me girl you know Ive done all I can
You see I begged, stole and I borrowed
Yeah
Thats why Im easy
Im easy like sunday morning
Thats why Im easy
Im easy like sunday morning
I wanna be high
Soo high
I wanna be free to know the things I do are right
I wanna be free
Just me
Oh baby
Thats why Im easy
Im easy like sunday morning
Thats why Im easy
Im easy like sunday morning

 

Jag framstår säkert som en glad skit och med förmågan att ibland kunna ge en och annan välriktad spark uppåt. Och det är bra det. För det är en stor del av mig detta. Rättspatoset och de höga idealen.

Men det finns en mindre bra bit, det dumma egot, som stretar emot.

Idag är en dag som är så långt ifrån de två senaste inläggen här på min blogg som man kan komma. Tråkiga saker i familjen har kullkastat både mitt lugn och mina planer. Och idag har jag mest lust att radera "skräpet" jag la in här i går. Men det får stå kvar.



Ibland undrar jag om jag är ensam om att känna smärta över saker som är helt naturliga för andra, men inte för mig. Det handlar främst om frihet och valmöjligheter. Jag vill ju påstå att jag inte har några som helst problem med att andra kan göra eller skaffa saker som än så länge är utom räckhåll för mig. Men ändå. Ibland blir det bara för mycket, och det sätter fokus på min egen relativa ofrihet.

Bara att kunna åka vart man vill, när man vill, vara borta hur länge man vill och skaffa det man vill. Vilken dröm! I stället måste jag veta tider både före och efter, deklarera var, när och hur.



Har liksom inget kvar därinne som är bara mitt. Så känns det i alla fall.

Idag.

Men jag har kanske fel...

Lite blå så här,  natten till påskdagen.

Den här dagen blev inte så bra.

Just nu känner jag mig som en urvriden disktrasa. En sliten fras kanske, men ack så sann.

När saker och ting går fel, och det händer oväntade grejer, så har jag liksom ingen marginal för det. Trots LCHF, trots att jag är mycket friskare och piggare än på många år, trots att jag har fått så mycket till skänks senaste året, trots gåvor från vänner och okända, trots all den kärlek som ständigt strömmar emot mig och genom mig, så känner jag mig bara så förbaskat LEDSEN.

Och oförmögen.



Mina båda älskade barn hade det tufft idag, av olika anledningar. Och jag ska försöka trösta dem båda, för att jag vill, och för att jag älskar dem så högt. Men ibland blir det en balansakt på en knivsegg och jag skär mig.

Ångesten bränner och hjärtat slår så fort nu.

Var är min Guide?

Ett stort vemod ligger över mig idag.

Igår skrev jag så öppenhjärtigt om den diagnos jag fick. Resultatet av en längre tids utredningar. Jag kände mig modig och stark och faktiskt glad, även om det kan låta lite märkligt.

Och jag har nästan bara fått positiv respons här på bloggen, så egentligen borde jag vara glad nu också.

Men det känns lite tomt inuti mig.



Kanske det hela inte sjunkit in förrän nu. Och med det också insikten om att jag alltid, alltid kommer att vara ensam.

Inte till det yttre kanske, men inuti mig.

I själen.

*gulp*

Måste nog erkännas att det känns lite pirrigt nu efter att ha kommit ut ur garderoben.

Som att åka hiss. Eller gå på disco.

Disco Fahrstuhl?

Idag fick jag min dom.

Efter 47 års lidande, efter ett liv fyllt av utanförskap, undringar, självnedvärderande tankar och insikter om hur hopplös jag är, så har jag äntligen, äntligen fått veta varför.

Jag har Aspergers syndrom.

Efter att i många år ha levt med en man med Asperger, och med tanke på att min yngsta dotter också har denna diagnos, är jag rätt bra påläst och väldigt insatt. Och jag har under åren mer och mer insett hur mycket av den beskrivna problematiken som också passar in på mig själv.

Förmågan att fokusera på saker och ting som en spjutspets.
(Här har vi alla "framgångar" när det gäller anmälningar till kommunen, överklaganden o s v. Rättshaveribeteendet.)

Avigsidorna av fokuseringsförmågan, nämligen att allt annat "försvinner" när jag är uppslukad av något som jag brinner för.

Min ständiga längtan efter struktur och "manus".



Sedan i höstas har jag gått på en utredning och träffat en underbar psykiater och en jättebra psykolog. De har testat mig och jag har fått svara på frågor, ritat bilder, lagt pussel, byggt med klossar e t c. Och jag har känt mig så dum varenda gång, tyckt att jag inte kan något eller vet något eller klarar något.

Men nu fick jag veta att jag faktiskt är mycket intelligent, och att jag rent kunskapsmässigt också ligger på en hög nivå. Att jag inte alls är något dumhuvud som jag från tid till annan trott.

Jag fick också veta att mina drömmar, mina behov av flykt, är viktiga och att de måste få finnas där. Mina "safe places".

Jag tillhör inte dem som är rädda för diagnoser. Tvärtom. Man får ett helt annat bemötande om man enkelt kan förklara att man har ett namn på något.

Önskar bara att jag hade vetat detta som mycket ung. Så mycket hade kunnat vara annorlunda. Men då fanns inte ens begreppet Asperger på kartan.

Så nu har Wolmer fritt fram för sitt drömmeri, sin längtan efter viktoriansk hövlighet, Nobelfester och annat som andra upplever som stelt och jobbigt. För mig är det tvärtom, en total avslappning.



Struktur.

Vila.

På förekommen anledning har jag börjat tänka rätt mycket på romantik de senaste dagarna.

På varför det ska vara så svårt att förstå och utöva för vissa (män?) eller varför det blir så stort gap mellan verkligheten och det jag innerst inne önskar och längtar till.

I mitt första förhållande hände inte mycket romantiskt. Två saker egentligen. Det ena var när vi skulle köpa förlovningsringar. Då föll valet på en ring med ett vackert mönster bestående av små kryss runt om. Min sambo utbrast; "Kryss betyder oavgjort, det tar vi!".



Andra tillfället var när sambon en gång kom hem med en krukväxt till mig. Jag höll på att falla baklänges. Han som inte ens kunde stava till blomma. Och stolt berättade han att han gått in i en blomsteraffär på vägen hem och bett att få köpa en "Peligonia"!.

Min andre och senaste (och förmodligen siste) sambo var om möjligt ännu mer oförstående. Jag försökte uppfostra honom så gott jag kunde, men näe då. En gång försökte jag provocera fram något rart och frågade honom om jag ändå inte var lite lik nån kändis. Hoppades förstås att han skulle svara "Jo, du är lik Michelle Pfeiffer" eller något i den stilen.

Vet ni vad han svarade?

"Tja, du är lite lik Tjorven kanske... eller nu vet jag, Adam Alsing!".

Jag?

Nä, jag tror jag fortsätter att drömma lite... lutar mig tillbaka, blundar och förs ut i en svepande Wienervals, iförd lång chiffongklänning. Och Han, han är stilig och har någon slags uniform eller stram smoking på sig. Lite allvarlig och lite barsk, men väldigt artig och förekommande och... alldeles, alldeles UNDERBAR!