En gång, på den gamla kolhydrattiden, deltog jag i en tävling utlyst av Mc Donalds.

Man skulle komponera en egen, "ny" hamburgare och ge den ett fyndigt namn. Första pris var gratis måltider på Mc Donalds i ett helt år...

Eftersom jag var väldigt fettskrämd på den tiden, föreslog jag följande;

"Ta två torra riskex och lägg en skiva Tofu emellan. Kalla burgaren Mc Beal".

Jag vann inte...

En vinnare...?

Jag har blivit haffad av polisen i Tokyo och avtorkad av borgmästaren i Okasaki!

Detta hände sig för snart trettio år sedan. Jag var en ung flicka och medlem i Stockholms Flickkör, som for på turné till Japan.

Jag var solist redan på den tiden, och ingen mindre än Robert Wells hade vi med som ackompanjatör.

Första anhalten var Tokyo. Takanawa Hotel, tjusigt värre.

Bagaget hade kommit bort i Köpenhamn, så OBA Music Promotion som bjudit in oss, skänkte sextio dollar till var och en av oss så vi åtminstone fick köpa underkläder och det nödvändigaste.

Vi skulle ha luciatåg för japanerna, för detta var kring juletider. Men dräkterna låg i resväskorna som alltså inte fanns där vi fanns, så nödlösningen blev vita nylonnattlinnen med puffärmar. Snacka om japanernas reaktion när tjugo jättelånga, nordiska tjejer stormar varuhuset och köper exakt likadana saker!

En kväll skulle vi sjunga på svenska Volvo i Tokyo, men vi hade lite tid innan så undertecknad begav sig våghalsigt iväg med tunnelbanan in till Ginza för att shoppa. Iförd norsk FOLKDRÄKT...

Jag hittade varuhuset, handlade det jag skulle och sen skulle jag tillbaka till hotellet... Men det gick inte! På tunnelbanan fanns bara automater där man skulle köpa biljett, och allt var textat med japanska tecken. Spärrvakterna talade inte engelska, så jag blev bortviftad när jag gråtande stod och bad om hjälp.

Vad göra? Jag gick ut på gatan igen och provade att fråga folk om de kunde hjälpa mig. Men ingen kunde engelska där heller.

Slutligen hittade jag en liten poliskur som befann sig mitt i gatan, och där gick jag in. Men inte kunde de engelska inte... De tittade på mig, petade på mig, synade mig från topp till tå och jag fick lämna ifrån mig handväskan, ur vilken de fiskade upp mitt pass.

Så började de bubbla och diskutera med varandra, och brast sedan ut i ett gapskratt. Jag anmodades följa med ut till en bil och med hjärtat i halsgropen satte jag mig i den.

Men de körde mig till hotellet! Det visade sig att körledaren hade börjat bli orolig för mig, och bett hotellpersonalen ringa polisen och "efterlysa" mig. Körmedlemmarna berättade sedan att de ropat ut i högtalare över hela hotellet att "miss Ann-Katlin H****** is soon alliving togethel with the police!". Underbart!

Vi var också i Nagano och där var det underbart vackert. Jag såg små apor och snön täckte träden och det var sagoligt, fantastiskt, magiskt att vara där.

Okasaki är en annan lite mindre stad, där det fanns en stor porslinsfabrik. Vi var inbjudna dit för att hålla konsert, och själva borgmästaren fanns med bland gästerna.

Alldeles innan vårt framträdande, bjöds det på mat, och vi blev placerade runt små bord med plats för fyra. Gissa vem jag fick sitta bredvid? Jo, borgmästaren förstås.

Självklart skulle jag visa mig på styva linan, så jag började balansera med ätpinnarna och vurpade så klart så att en friterad, såsig grunka hamnade rätt i tjottahejti på min klänning! Borgmästaren reste sig upp och sprang och hämtade våta handdukar och började torka av mig febrilt, och jag var lika röd i ansiktet som klänningen jag bar.

Gissa hur det kändes att stå på scenen med en stor, mörk, blöt blaffa mitt i rödbetan?

De bjöd oss på underhållning också. En liten kör bestående av skolbarn hade övat in det som de trodde var Sveriges nationalsång. I ett vansinnigt uppspeedat tempo framförde "Vi äro musikanter" i en tonart som fick smurfarna att framstå ungefär som Don Kosackerna.

Men kul var det! Och jag fick många gåvor, eftersom jag sjöng solo överallt. På porslinsfabriken fick jag en låda med vackra, japanska sopptallrikar.

Jag fick också medaljer och utmärkelser, och det mesta har jag kvar.

Men roligast var ändå när en av de högre cheferna på OBA Music Promotion kom fram till mig efter ett solonummer och sa "You have so nice Swedish BOYS!" Och jag undrade om hon trodde att Robert Wells och den manlige flöjtisten vi hade med oss, var mina killar... Så jag svarade "They are not MY boys, they belong to all of us!".

Långt efteråt förstod jag att chefen hade menat "voice"....

Man har inte roligare än man gör sig heter det ju, så varför inte försöka då?

Jag har knåpat ihop en liten ordlista med grejer som INTE...

Here we go!

Armhåla
Bukfetma
Chips
Dietist
Elöverkänslighet
Fistelgång
Gröt
Hunger
Idrott
Jante
Kolhydrat
Limpa
Mens
Navelludd
Ondska
Paltkoma
Quissla
Russin
Svett
Transfett
Underbyxlukt
Vagel
Wannabe
Xylitol
Ytlighet
Zombie
Åderbråck
Ärtsoppa
Ölmök

En engelsk blåsorkester, vars enda kriterium för medlemsskap är att man INTE kan spela, framför den kända Also sprach Zarathustra så här... Och det är inte Örebros Kommunala Musikskola, även om det står det när man klickat på länken!

Tack för tipset Lasse!

Vad säger man? "Närmare Gud till Dig" kanske?

Fick detta av en kompis idag, och bilden ska illustrera den kvinnliga hjärnan. Tycker det påminner ganska mycket om hur det känns i knoppen på mig i alla falll...

...för detta är väl SKA?

Under vistelsen i Oslo bodde jag hos min kusin Leif som jag inte träffat på över trettio år. Så här ser balkongen ut på hans villa.

Ser ni något märkligt med den?

...eller i trädgården, det är frågan!

Kom att tänka på en knäpp hemsida jag såg för några år sedan, som kallar sig Trädgårdstomtarnas Befrielsefront. Man undrar ju om de tar sig själva på allvar, eller om de bara har tomtar på loftet rent allmänt.

Sen tycker jag att det finns otroligt många fula, för att inte säga VIDRIGA, trädgårdstomtar. Ta bara dessa exemplar som jag hittade hos ett företag på webben, och lägg särskilt märke till tomtarnas namn;

Jag skulle köpa limstift en gång, och gick in i en bok- och pappershandel. Plötsligt hade jag glömt vad limstiftet hette, men visste att jag hade associerat med någonting...

Sen fick jag en snilleblixt och sa; "Jag ska be att få en KRUK!".

Den manlige expediten fnissade och svarade; "Du menar PRITT va?".

Och jag ville sjunka genom jorden...

...öh...

För en tid sedan hade jag en liten språklig gåta här på min blogg. För dem som eventuellt är intresserade av svaret avslöjar jag härmed detta;

Sit on my face and tell me that you love me
I'll sit on your face and tell you I love you too
I love to hear you oralise
When I'm between your thighs
You blow me away

Sit on my face and let my lips embrace you
I'll sit on your face and then I'll love you truly
Life can be fine if we both sixty-nine
If we sit on our faces
In all sorts of places
And play till we're blown away.

Upphovsmakarna är så klart Monty Python!

Sedet am Nülle, parlo mi amando,
gnuggo gluteas conterfej da capo!

Amo te Dominatrix, nuna in femurfix,
tu braxas tyfon!

Sedet am Nülle, labiam mangiare,
sedo "där nero" et amando vero!

Vita total quando switch genital,
beso anale in tutti locale
tutamus in grand mistral!

"Brukar du ha höga stilettklackar?"

"Skulle du vilja trampa på mig med de där klackarna?"

Dessa frågor, och många fler, fick jag en gång av en knepig typ på ett internetforum.

Han ville prompt bli förnedrad, sa han. Och helst av en donna i "queen size", vilket skulle vara den ultimata grejen.

En hemlig dröm han hade, var att sitta fast med huvudet under kjolen på en mycket stor kvinna, samtidigt som hon... PRUTTADE! Och han pratade en hel del om s k face sitting, vilket för mig var ett helt nytt begrepp.

Jag trodde han skojade.

Ända tills han frågade "Skulle du inte åtminstone kunna trampa sönder min mobiltelefon?".

Jag avböjde alla förslagen så klart. Men jag kan bli väldigt fnizzig när jag tänker tillbaka på allt detta...

En kompis - Mickelodeon - går igång på gamla minnen...