Så här i förorten är man ju lite bortskämd med geografin, vilket är en himla tur. Tror inte jag skulle må så bra om jag inte hade alla träd och all natur precis utanför fönstret.

De mest flammande höstfärgerna har bleknat betydligt nu, men ännu är det ett vackert skådespel som bjuds mig genom mina fönster.

Svunnen lycka.

Eller på norska, tapt lykke.

Så många minnen som strömmade emot mig under mina dagar i Oslo!

Min barndoms föremål och trygghet, tavlor, gamla klädesplagg, onkel Torbjörns smedsverktyg... Alla sakerna finns fortfarande i säkert förvar och tas väl om hand av nästa generation.

Men ändå... Minnena av hur allt hade sin bestämda plats i mormors och morfars hus, eller i tante Livs hem, det gör lite ont. Nu finns de inte i livet längre, och tingen har fått andra hem att vara i.

Hej då alla! Nu blir jag borta en tid. Ses på torsdag kväll!

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic 'til I'm gathered safely in
Lift me like an olive branch and be my homeward dove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Oh let me see your beauty when the witnesses are gone
Let me feel you moving like they do in Babylon
Show me slowly what I only know the limits of
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Dance me to the wedding now, dance me on and on
Dance me very tenderly and dance me very long
We're both of us beneath our love, we're both of us above
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

Dance me to the children who are asking to be born
Dance me through the curtains that our kisses have outworn
Raise a tent of shelter now, though every thread is torn
Dance me to the end of love

Dance me to your beauty with a burning violin
Dance me through the panic till I'm gathered safely in
Touch me with your naked hand or touch me with your glove
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love
Dance me to the end of love

En sång till alla som har gråt i hjärtat i kväll.

Idag skulle min pappa ha fyllt 84 år om han funnits bland oss. Då skulle jag ha bjudit honom på en smaskig LCHF-måltid och sjungit för honom. Och sen skulle jag ha kramat honom länge!

Jag hittade denna lilla sommar idag. Och för en stund var det juli igen och allt härligt fanns kvar framför mig.

Så underbart att något som ögat tar in kan förflytta oss både i tid och rum.

En stor musiker har gått ur tiden.

Jag gillade hans sound. Det var unikt.

Tack Dompan, för din musik!

Inte var det länge sedan vi var mitt i syrenernas ljuvliga tid?

Och nu... höst. Förgänglighet och vemod.

Tiden går alltför fort och kvar finns bara minnen av vårens och sommarens dofter och färger.

Här den vackra Fliedermonologen ur Mästersångarna.

Flieder - Syrén på tyska

...att det är jävligt pestigt just nu.

Ärligt alltså.

Jag brukar inte frossa i elände, försöker låta bli det eftersom så många hemfaller åt det på sina bloggar. Men ibland blir det lite för mycket även för en stridsvagn som jag, och nu behöver jag häva ur mig lite.

Den katastrof som inträffade i måndags var ju bara en effekt av en lång tids ackumulerad smärta och många problem. Det har självklart lett till att nya vägar måste prövas i en hast och nya beslut fattas, och helst också förankras ordentligt först.

Yngsta dottern mår verkligen inte bra. Tillvaron är tuff för henne, och jag ska leda och försöka vara en trygg och stabil förälder som ger henne exakt det hon behöver, exakt när hon behöver det.

Hon är superintelligent. Står på en 17-årings nivå rent intellektuellt, det har ett flertal tester visat. Begåvad, språkkunnig, lär sig snabbt. Men känslomässigt har hon en helt annan nivå, och diskrepansen mellan känsloliv och intellekt skapar hos henne en förvirrande, kaotisk tillvaro där det gäller att hänga med i svängarna hela tiden.

Det är inte många som klarar att parera sånt.

Äldsta dottern, med sin historik och sina erfarenheter i bagaget, har gjort en jätteinsats. Inte minst i måndags, när jag själv var på väg till min läkare och katastrofen var ett faktum. Nu har hon fått ont i hjärtat och får gå till läkare för att kolla det. Stressreaktion tror doktorn.

Jag känner mig skyldig. Så in i h-e skyldig! Mina älskade barn, som jag valde att sätta till världen för att jag längtade efter dem och ville ha dem, har bara fått problem p g a mitt dåliga sätt att hantera situationer.

Att försöka hjälpa yngsta dottern med terapi eller andra stödkontakter är uteslutet. Vi har provat det i åratal, och det fungerar inte. Tvärtom, det leder i stället till ännu mer ångest hos henne och ännu mer tendenser till att vilja göra sig illa eller agera så att man hela tiden har hjärtat i halsgropen.

Kvar finns jag. Som måste orka hela tiden.

Jag är också väldigt förändrad. Det som var mitt naturliga tillstånd för drygt ett år sedan, är nu ett minne blott. Då var jag inaktiv, satt hemma, väntade, fanns här. En konstant i tillvaron. Nu, med ökad hälsa och viktminskning har jag börjat längta tillbaka till livet på fler än ett vis. Och jag måste få ta för mig, för annars orkar jag inte med de andra, tuffa bitarna.

Men där kommer det svåra. För att jag ska kunna få en tillstymmelse till vuxenliv, behöver jag ett ställe där yngsta dottern kan få vara och få vara trygg. Vi har fått kontakt med ett korttidshem som jag tycker verkar helt underbart. Förra veckan var jag och dottern på besök, och hon bestämde sig genast för att hata stället, hata de andra boende där och sa saker som "Du kan inte tvinga mig!".

Kontentan av detta är att om hon vägrar, då har jag INGENTING!!! Inga andningshål över huvud taget. Och då orkar jag ju inte...

Tvingar jag henne, då är detta orsak för henne att skada sig själv, få mer ångest, ökad depression och tendenser att rymma.

Flera närstående till familjen har vittnat om att hon pratat om att "försvinna på riktigt" en längre tid. Jag är livrädd. Ett rop på hjälp förvisso, men med min äldsta dotters förfärliga erfarenheter i minnet, så kan jag inte ta så lätt på det.

Och äldsta dottern säger "Mamma, du måste ta det på allvar!". Visst, det gör jag. Hela tiden. Dygnet runt.

Jag vet också att lilltjejen funderar mycket på det här med alkohol, och att hon faktiskt tänker dricka sig full så fort hon får chansen. Hon är väldigt distanslös och i kombination med hennes väldigt tidiga fysiska utveckling, är hon en tickande bomb. I synnerhet om hon rymmer.

Kvällar och nätter är en fasa. Jag hör hur min lilla dotter lägger sig i sängen i rummet intill när vi sagt godnatt, men jag hör också hur hon håller på och donar där inne. "Har hon en sax eller en kniv nu?" tänker jag. "Har hon tagit en kökskniv i lådan?".

Jag kan inte tillåta mig att somna förrän det blir helt tyst inne hos henne, och då är jag så mentalt slut att jag tror jag ska dö.

Det är inte så lätt att bara kolla min dotter, se om hon har farliga saker i sina gömmor. För då överskrider jag hennes gräns, respekterar inte hennes integritet och privatliv. Vilket också föranleder henne att känna ångest och behov att göra sig illa.

Puh! Det är tuffa puckar nu.

På allt detta, är det obalans i övriga familjen också. Svåra känslomässiga saker som tar tid och kraft att bena ut. Jag missar och jag säger och gör fel saker, och den jag minst av allt vill såra, blir jätteledsen och besviken på mig. Men jag orkar inte ha fullt fokus på alla hela tiden, jag klarar inte av det.

Om jag inte får lite hjälp. Och stöd.

Och massor av bekräftelse och kärlek. Blir lite sedd.

Och väldigt mycket förlåten...

Ibland det enda som står till buds.

Sorgligt nog.

Lite ensamt så här mitt i natten...

Oh, for the wings,
for the wings of a dove,
far away, far away would I go...!

Jag rådbråkar min hjärna och mitt inre och inser att jag inte förstår så mycket här i livet.

Svartsjuka eller avundsjuka? Vad betyder det egentligen? För mig är det svårt att skilja begreppen åt, och jag vet inte när det är rätt att använda det ena eller det andra.

Jag har ju Asperger, så kanske kan jag inte greppa det över huvud taget. 

Det enda jag vet är att det gör ont när det gör ont.

"Believe me, baby!"