Jag har blivit spådd i kort.

Jösses Amalia säger jag bara. Kvinnan som spådde mig hade aldrig träffat mig någonsin, och hon visste ingenting om mig eller mitt liv.

Ändå prickade hon in det ena efter det andra. Klockrent.

Jag satt helt tyst under själva spåstunden, som tog gott och väl en och en halv timma. Jag fyllde aldrig i eller la till information, så att hon kunde bygga upp en bild av min historia.

Hon sa många fascinerande saker. Hon redogjorde detaljerat för hur mina döttrar har det, och det stämde på pricken.

Ett bekymmer hittade hon i korten. En man, en man i uniform. Hon sa att han blockerar mig och att jag måste inse att han är ett schwein. Ja, hon sa faktiskt ordet schwein.

Efteråt frågade jag henne varför hon inte sagt svin, och hon svarade att det tyska ordet bara kom till henne.

Hm...

För övrigt såg hon i korten att jag lever ett händelselöst och tråkigt liv. Och det kan ju kanske stämma. Men i kväll hade jag väldigt trevligt!!! Jag åt nämligen massor av god mat också...

Jag tror att jag har gjort en astralresa!

För några månader sedan läste jag en hel del om sömn, drömmar och vad som händer när vi sover. Väldigt intressant och många bitar kunde jag ta till mig. Men just astralresorna var något jag inte alls kände igen.

Men i natt...

Jag flög iväg genom kosmos och hamnade i Norge, hos kusinen jag bodde hos när jag var i Oslo för ett par veckor sedan.

Och jag var verkligen där! Kände lukten, såg alla sakerna i detalj och han satt där i sin fåtölj och pratade med mig.

Jag hjälpte honom lite med en del tvätt och lite praktiska bestyr, och han blev så glad.

Men vi hade också ett samtal, där vi båda förhörde oss om varandra. Ett samtal som jag kände igen på fler sätt.

Sen var det plötsligt dags att lyfta, och då gjorde jag det. Susade genom sfärer och vaknade i min säng.

Förunderligt och märkligt...

Apropå mitt förra inlägg och anabola typer... Här är något av det värsta jag sett och hört! Och vad hundan har taxarna där att göra?

Detta överträffas nog bara av Pat Boone när han sjunger "Smoke on the water"...

...så snygg Martin Ljung var som ung!

Nu ska jag berätta hur operaäventyret avlöpte!

Astrantia och jag gjorde oss så fina, så fina. Vi ondulerade håret och sminkade oss och klädde oss som två damer av värld (undertecknad iförd outfiten "Libanesisk hemmafru").

När vi anlände till Oslooperan, hade vi ganska gott om tid, så vi slog oss ned intill sceningången för att ta in helheten och ladda lite. Gissa vem som kom ut och tog sig en cigg då? Ingen mindre än René Pape!

Astrantia tyckte att jag skulle gå fram till honom och be om autografer, men jag vågade inte. Fick några bilder av honom i stället, när han pratade lite med en tjej i orkestern.

Inne på operan var det STORT! Magnifikt. Ljust och vackert. Men salongen var bedrövlig... Hårda stolar som gjorde att vi fick kramp i både rumpan och benen ganska snart. Och föreställningen var över fyra timmar lång, så gissa om vi hade ont sen.

Mingel i pausen utanför huvudentrén

Efter ridåfall och applådåskor, fick jag och Astrantia lotsning till sceningången inifrån. Där skulle vi vänta på "de store". Och jag var helhispig så klart.

Plötsligt ser jag HONOM komma. Sur och vresig och envist stirrande ner i golvet. Jag fick panik och puttade fram Astrantia, som naturligtvis blev jätteförskräckt, men ändå lyckades säga något om "...my friend here" och pekade på mig.

Jag fick tag i kryckan och ställde mig upp på darrande ben. Skulle till att säga "Mr Pape, thank you for a wonderful performance", men det jag fick ur mig blev "hnrrz ... blrrrttphuuuui... drtrtt... sluurppdddw...". Han svarade "Thank you" väldigt avmätt.

Så repade jag mod och yttrade "You are the best singer in the world!" och tänkte att nu, NU kanske han åtminstone lyfter blicken och tittar lite. Men nä då. Han svarade bara "Thank you" igen.

Nåväl, han är en diva, det råder ingen tvekan om det. Men han signerade i alla fall både min CD-skiva med honom och programmet från operan. Jag fick dessutom lite hudkontakt på min högra tumme...

Två som däremot var både tillmötesgående och vänliga var svenske Peter Mattei och koreanen Andreas Kim. Peter var chosefri och trevlig och skrattade när vi pratade, och Andreas Kim kom till och med och satte sig bredvid mig och skrev en lång dedikation i mitt operaprogram. Inga divalater där inte!

Men egentligen tycker jag synd om Papen, som inte förstår sitt eget bästa, d v s att han behöver en Wolmer i sitt liv. Jag ska nog få honom på andra tankar!!!

...att så här i elfte timmen lägga upp några autentiska bilder från just den föreställning av Verdis  "Don Carlos" som jag ska se på tisdag.

Ja jädrar i min lilla låda, nu är det snart dags!

Tidigt i morgon bitti bär det av, och på tisdagen kommer jag och Astrantia att befinna oss på nya norska operahuset, längst fram på parkett, och höra och se världens bäste sångare!

Här ungefär ska vi sitta

Vad kan man säga mer? "Det är fullbordat" kanske? Nej, snarare "Es ist Vollbracht"...

René Pape som Kung Philip i Verdis "Don Carlo"

Och vad kan passa bättre än en liten filmsnutt om och med Il Magnifico? En film som absolut inte får läggas ut på nätet, eftersom den är upphovsrättsskyddad. Men si det struntar Wolmer högaktninsfullt i nu!

Ha det bra alla, så ses vi när jag kommit hem igen, skakad men säkert inte störd...

En tid hade nu gått sedan Gothia och Svecia haft sina glada äventyr tillsammans med Richard och Peter. Allt hade varit festligt, trevligt och underbart, men snart började den grå vardagen tränga sig på och vemodet sköljde över dem och gjorde det som varit så underbart till något tomt och ledsamt.

Varken Gothia eller Svecia ville ha det så, än mindre männen.

Den trista stämningen påverkade dem allihop. Gothia började okynnesäta frukt.

Svecia satt och kedjerökte och ondulerade sig hela dagarna.

Richard tappade sugen för att agera och fick inga roller.

Peter började dricka (och även här förekom en hel del frukt).

Här behövdes något radikalt!

Så fick de en genial idé. De beslöt att beställa tid för samtal hos en själavårdare, som tillika var kardinal. Och han var en mycket klok man som gav dem många bra råd om hur de skulle rädda varandra och sig själva.

Till att börja med måste alla fyra börja tänka mer på sig själva igen. Gothia skulle upphöra med frukten och i stället börja dansa balett.

Svecia lovade upphöra med det excessiva budoirlivet och i stället satsa på musiken och litteraturen.

Richard skulle genast bege sig på jakt efter nya roller...

...och Peter blev nykter och började sjunga för fullt igen.

Och det magiska hände! Nu mådde de alla bra igen och kunde både följa sina egna hjärtan, men ändå ha allt det goda kvar.

De drack endast te, och frukten hade de till peeling och ansiktscrème. I övrigt var det musiken, bildningen och kärleken som fick råda.

Richard och Peter flög runt i världen en hel del, men inte blev Gothia och Svecia ledsna över det. Nej, de fortsatte glatt att gå sina egna vägar!

Jag vill tacka alla mina bloggläsare för hjälpen med klädvalet.

Kanske har jag inte blivit så mycket klokare än, men alla har bidragit med något och jag börjar så smått bilda mig en uppfattning om vad som bör framhävas och vad som bör döljas (rätt mycket).

Ni är jättegulliga.

Det är kanske väldigt egotrippat att hålla på så här, och tro mig, jag brukar inte göra det. Men faktiskt så känns det också rätt skönt att för en gångs skull få spela huvudrollen i Mitt Eget Liv.

Kram!

Nu närmar sig avresedagen med stormsteg! Och här är fullt schema för att hinna med allt och få allt i ordning.

Idag har jag unnat mig en sprillans ny necessär i GULD, eftersom min gamla är över 25 år. Och en tillhörande sminkväska i guldbrons. Samt läppstift, nagellack, kajalpennor, hudcrème... Bara förnödenheter alltså!

Det gäller att vara rustad, så jag har även förvärvat mig en alldeles ny och alldeles underbar BH! Att bära den under klänningen, tillsammans med den underbara parfymen Femme, det blir något det!

Känner mig som en mycket ung flicka, som ska på sitt livs första äventyr. Men på sätt och vis är det ju det, för detta är det största jag gjort sedan livet kom tillbaka för halvannat år sedan. Och aldrig trodde jag väl att det var möjligt, men nu är jag vid målet.

Wolmer glad!

Om mindre än en vecka bär det iväg till Oslo. Det börjar bli pirrigt nu. Inte bara med tanke på att jag ska se och höra René Pape. Jag funderar rätt mycket på om jag ska orka, om benen ska hålla, om jag kommer att få ont o s v.

Men kul ska det bli. Och Pape, han kan sjunga han!

Här nedan en duett ur Gounods Faust, där Pape gestaltar Mephisto - DJÄVULEN!!!

Jag har sagt att min drömman ska vara brutal, lite farlig, gärna mörk, och helst också musikalisk. Tror jag har hittat honom nu...

"Grattis kära 44-åring!

Inte kan jag ge dig någon tårta, jag varken äter sådant eller har möjlighet att träffa dig idag. Och inte kan jag lämna blommor heller. Men jag kan låta alla som vill få ta del av din underbara sångkonst.

Varsågod, en liten hyllning från mig!

Wolmer"

Och så här tror jag det kommer att bli i Oslo!

Jag har fått något fint av Bästa Vännen!

Elva stycken blänkande, gyllene knappar som tillhört en MILITÄR!!! Säkert något stiligt befäl eller så...

Jag håller knapparna i min hand och fantiserar om resten. Kläderna, hållningen, mannen... wow! Det här blev RIKTIGT bra!