Jag har blivit haffad av polisen i Tokyo och avtorkad av borgmästaren i Okasaki!

Detta hände sig för snart trettio år sedan. Jag var en ung flicka och medlem i Stockholms Flickkör, som for på turné till Japan.

Jag var solist redan på den tiden, och ingen mindre än Robert Wells hade vi med som ackompanjatör.

Första anhalten var Tokyo. Takanawa Hotel, tjusigt värre.

Bagaget hade kommit bort i Köpenhamn, så OBA Music Promotion som bjudit in oss, skänkte sextio dollar till var och en av oss så vi åtminstone fick köpa underkläder och det nödvändigaste.

Vi skulle ha luciatåg för japanerna, för detta var kring juletider. Men dräkterna låg i resväskorna som alltså inte fanns där vi fanns, så nödlösningen blev vita nylonnattlinnen med puffärmar. Snacka om japanernas reaktion när tjugo jättelånga, nordiska tjejer stormar varuhuset och köper exakt likadana saker!

En kväll skulle vi sjunga på svenska Volvo i Tokyo, men vi hade lite tid innan så undertecknad begav sig våghalsigt iväg med tunnelbanan in till Ginza för att shoppa. Iförd norsk FOLKDRÄKT...

Jag hittade varuhuset, handlade det jag skulle och sen skulle jag tillbaka till hotellet... Men det gick inte! På tunnelbanan fanns bara automater där man skulle köpa biljett, och allt var textat med japanska tecken. Spärrvakterna talade inte engelska, så jag blev bortviftad när jag gråtande stod och bad om hjälp.

Vad göra? Jag gick ut på gatan igen och provade att fråga folk om de kunde hjälpa mig. Men ingen kunde engelska där heller.

Slutligen hittade jag en liten poliskur som befann sig mitt i gatan, och där gick jag in. Men inte kunde de engelska inte... De tittade på mig, petade på mig, synade mig från topp till tå och jag fick lämna ifrån mig handväskan, ur vilken de fiskade upp mitt pass.

Så började de bubbla och diskutera med varandra, och brast sedan ut i ett gapskratt. Jag anmodades följa med ut till en bil och med hjärtat i halsgropen satte jag mig i den.

Men de körde mig till hotellet! Det visade sig att körledaren hade börjat bli orolig för mig, och bett hotellpersonalen ringa polisen och "efterlysa" mig. Körmedlemmarna berättade sedan att de ropat ut i högtalare över hela hotellet att "miss Ann-Katlin H****** is soon alliving togethel with the police!". Underbart!

Vi var också i Nagano och där var det underbart vackert. Jag såg små apor och snön täckte träden och det var sagoligt, fantastiskt, magiskt att vara där.

Okasaki är en annan lite mindre stad, där det fanns en stor porslinsfabrik. Vi var inbjudna dit för att hålla konsert, och själva borgmästaren fanns med bland gästerna.

Alldeles innan vårt framträdande, bjöds det på mat, och vi blev placerade runt små bord med plats för fyra. Gissa vem jag fick sitta bredvid? Jo, borgmästaren förstås.

Självklart skulle jag visa mig på styva linan, så jag började balansera med ätpinnarna och vurpade så klart så att en friterad, såsig grunka hamnade rätt i tjottahejti på min klänning! Borgmästaren reste sig upp och sprang och hämtade våta handdukar och började torka av mig febrilt, och jag var lika röd i ansiktet som klänningen jag bar.

Gissa hur det kändes att stå på scenen med en stor, mörk, blöt blaffa mitt i rödbetan?

De bjöd oss på underhållning också. En liten kör bestående av skolbarn hade övat in det som de trodde var Sveriges nationalsång. I ett vansinnigt uppspeedat tempo framförde "Vi äro musikanter" i en tonart som fick smurfarna att framstå ungefär som Don Kosackerna.

Men kul var det! Och jag fick många gåvor, eftersom jag sjöng solo överallt. På porslinsfabriken fick jag en låda med vackra, japanska sopptallrikar.

Jag fick också medaljer och utmärkelser, och det mesta har jag kvar.

Men roligast var ändå när en av de högre cheferna på OBA Music Promotion kom fram till mig efter ett solonummer och sa "You have so nice Swedish BOYS!" Och jag undrade om hon trodde att Robert Wells och den manlige flöjtisten vi hade med oss, var mina killar... Så jag svarade "They are not MY boys, they belong to all of us!".

Långt efteråt förstod jag att chefen hade menat "voice"....