« Kampsång | Hem | Muuuusic...! »
Bedrövad
Skrivet:   3 oktober kl. 20:10

Äldsta dottern har hamnat på sjukhuset igen.

För vilken gång i ordningen vet jag faktiskt inte, för det är så många gånger.

Alla dessa år, med upprepade inläggningar på psykklinik. Och varje gång har det känts som att det var sista gången.

Senast var det i våras, när hon låg på sluten psykiatrisk klinik i över en månad. Då kändes det alldeles säkert som att det var allra sista gången, för sen började ju livet för henne.

Hon flyttade till egen lägenhet, med eget kontrakt. Hon blev medicinfri. Hon skaffade sig två små kattungar. Fick en boendestödjare och bra kontakter på artbetsförmedling och försäkringskassa. Sakta men säkert började hon bygga upp ett riktigt, normalt liv. Fick ett ökat umgänge med både jämnåriga och andra bekanta.

Hon mådde så bra.

Maten skötte hon också, och hanterade sitt sockermissbruk jätteproffsigt.

Men något hände i slutet av sommaren. Och hon gav upp maten, och ganska raskt såg jag hur hon började gå ner sig igen.

I går var jag hemma hos henne och hjälpte henne med lite skriverier. Hon var ledsen, men jag kunde inte ana att det var så illa den här gången.

Sent i går kväll kom ett telefonsamtal från sjukhuset där man meddelade att hon åter är tvångsintagen.

Nu väntar flera tunga bitar. Att tala om det för lillasyster, som själv har det tufft och förmodligen kommer att rasa. Att tala om det för min gamla mamma, som skuldbelägger mig, eftersom det här är beviset på att jag är en totalt misslyckad förälder.

 

 
Kategori:   Barnen |  Permalink |  Kommentarer [16]
Kommentarer:

Skickar dig en styrkekram...

Skrivet av Gunilla den 03 oktober, 2008 kl. 20:45 #

Gunilla, tack kära vän! Kram!

Skrivet av Wolmer den 03 oktober, 2008 kl. 21:33 #

Misslyckas som förälder gör bara de som inte bryr sig. Om man som förälder bryr sig, och försöker så har man gjort vad man kan. Om läkare inte lyckas så har inte de heller lyckats - men misslyckats har man bra när man slutar försöka och inte längre bryr sig. Det är dock inte mycket tröst för den som försöker, men inte lyckas. Livet är inte enkelt och fyllt av problem, man måste försöka ta till vara när det är gott - och då få krafter att söka lösningar när det är mörkt.

Skrivet av liberum-weto den 03 oktober, 2008 kl. 21:48 #

liberum-weto är klok, lyssna på honom. Du är inte misslyckad, det är bara extra svårt just nu. Lägg inte på dig skulden för allting. Ibland är det bara jobbigt utan att någon bär skuld.

Arian är en av mina absoluta favoriter, och sångerskan är underbar. Mycket njutbart. Tack!

Skrivet av astrantia den 03 oktober, 2008 kl. 23:14 #

Liberum-weto, du är klok som en bok! Och allt det du skriver är ju applicerbart på alla andra. Själv bär jag på skuldkänslor för precis allt... Men jag vet, det är mitt ok. Ska försöka släppa det och tänka på att jag faktiskt försöker. Hela tiden!

Skrivet av Wolmer den 03 oktober, 2008 kl. 23:27 #

Ja Astrantia, liberum-weto har så rätt! Men livet är ändå som en radda dominobrickor. En faller, och alla andra dråsar med.

Tänk om inte musiken fanns! Tur man kan få lite tröst av Bach&Co!!!

Skrivet av Wolmer den 03 oktober, 2008 kl. 23:28 #

Din flicka är vad jag förstår vuxen. Och vuxna flickor är inte alltid så lätta att "läsa". Mammor till vuxna flickor får heller inte alltid så gärna komma dem in på skinnet. Det är INTE ditt fel att Du inte såg.
Försök se att det är bra att hon finns där hon är just nu. Där finns inga personliga band. Där kan hon ta ut svängarna med människor som får återhämta batterierna efter åtta timmar. Och där kan hon förhoppningsvis inte göra sig illa. Det är ju ett mycket gott tecken att hon mått bra såpass länge och att hennes sociala liv stabiliserats avsevärt. Till nästa djupdykning tar det ännu längre tid. Kram från Airam

Skrivet av Airam den 04 oktober, 2008 kl. 10:20 #

Hej Airam, och tack för din klokhet! Du har ju så rätt, allt det här försöker jag också att tänka.

Problemet är ju detta med skuldkänslorna. När det gäller "alla andra" så är det precis som du säger, man gör det man kan och man finns där och man är "good enough".

Men nu är det jag. Och jag är ju född med dåligt samvete för precis allt.

Det är gott att få så här positiv feedback på problemen, och jag tackar dig av hela mitt hjärta!

Kram!

Skrivet av Wolmer den 04 oktober, 2008 kl. 10:27 #

Hej Wolmer!
Menar du att din mamma skuldbelägger dej för att din flicka blivit intagen.Det är man ju ingen dålig mor för,om du varit en dålig mor
då hade du aldrig sett de här signalerna att
hon mår dåligt.Detta är ett svårt ämne att prata i,jag själv erfarenheter av vad psyket kan ställa till med.
Jag önskar dej en så fin Lördags som du kan få.
Kram.

Skrivet av agath den 04 oktober, 2008 kl. 13:52 #

Hej agath! O ja, varje gång det händer något med min äldsta dotter - och det händer rätt ofta - så är det liksom mitt fel. Och dessutom jag som måste trösta min mamma. Aldrig att jag kan få tröst eller stöd av henne inte.

Men med åren har jag lärt mig hantera det här. Det är som det är. Bara att det blir lite mycket ibland när jag, som ofta befinner mig mitt i stormens öga, också ska hantera andras oro och sorg.

Men allt ordnar sig! Kram! Och fin lördagskväll till dig också!

Skrivet av Wolmer den 04 oktober, 2008 kl. 18:11 #

Det är väl de som skuldbelägger dig som är de riktiga bovarna. Stå på dig så kanske du kan må lite bättre.
Kram!

Skrivet av MiaP den 05 oktober, 2008 kl. 13:23 #

Hej, och en jättekram till dej som orkar, för det är ju precis det du gör i och med att du bryr dej,Hoppas att du har en lungn plats där du kan ladda lite batterier, och en stark axel att luta dej mot, annars är det bara att hojta till. Många kramar till dej.

Skrivet av susanne den 05 oktober, 2008 kl. 15:10 #

MiaP, hej och tack! Jo, du har ju rätt förstås. Jag försöker rusta mig med sunt förnuft och ork, och börjar se ljusningar igen. Kram!

Skrivet av Wolmer den 05 oktober, 2008 kl. 16:23 #

Hej susanne! Tack för omtanken och erbjudandet om en stark axel. Sånt kan man inte få för mycket av, i synnerhet inte när det blåser snålt omkring en... Det värmer gott detta. Kram!

Skrivet av Wolmer den 05 oktober, 2008 kl. 16:24 #

Nu känner jag inte dig eller din mamma men se det lite från ett annat håll...

Din mamma är en av få som känner dig sedan barnsben och som är dig nära nog att även ha ryggrad nog att komma med kritik. (Det gör inte ytliga vänner på samma sätt, de jamsar bara med och tycker de något är fel säger de inget om det.)
Du är hennes eget kött och blod och det hon säger det är laddat med ett helt livs erfarenheter och en stor portion kärlek till sitt eget barn.

Så skulle jag se det i alla fall.

Skrivet av Lasse den 07 oktober, 2008 kl. 16:25 #

Hej Lasse och tack för dina kloka ord! Visst är det så, eller BORDE vara så. Men mamma är som hon är. Allt har alltid varit värst för henne, oavsett vem som egentligen varit drabbad. Hon är en martyr helt enkelt. Och älskar att skuldbelägga mig och min syster.

Nu borde jag kanske inte skriva så om mamma här, men hon läser inga bloggar, har inte ens en dator, så jag tar risken.

Kram!

Skrivet av Wolmer den 07 oktober, 2008 kl. 17:08 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg