« Rosor | Hem | Varm och trygg »
Pappa
Skrivet:   31 augusti kl. 19:30

Pappa och jag "gifter oss" på Tivoli 1969

Tankarna har gått till pappa idag.

Jag saknar honom.

Det är snart trettio år sedan han lämnade jordelivet, men ändå känns det som om det var igår.

Och det finns så mycket osagt, så mycket kvar, som vi aldrig hann få, aldrig hann uppleva tillsammans.

Jag vet ju att han finns där ändå så klart. Men ibland blir längtan starkare än vanligt och då kan det göra rätt ont.

 

 
Kategori:   Guide |  Permalink |  Kommentarer [12]
Kommentarer:

Jag vet hur det känns att mista en förälder. Det var i 2004 hon dog... saknar henne så mycket!

Skrivet av Heather den 31 augusti, 2008 kl. 21:27 #

Oops, jag menar min mor dog då..

Skrivet av Heather den 31 augusti, 2008 kl. 21:28 #

Jag tror att man aldrig blir färdigpratad. För hela tiden kommer det nya tankar och nya infall, funderingar som följd av funderingarna. Ha de gott, Wolmer.

Kram

Skrivet av Starry-eyes den 31 augusti, 2008 kl. 23:42 #

Min mor dog 2005 drygt två veckor innan hon skulle få ett nytt efterlängtat barnbarn. Min far dog en vecka innan han skulle fått träffa vår son som nu är nolla vid Chalmers -- fast i samma minut han dog, fanns en skugga som nästan skrämde slag på min hustru och tittade på barnbarnet som låg i sin säng.

Skrivet av liberum-weto den 31 augusti, 2008 kl. 23:59 #

Ni är så fina på den där bilden!
Jag förlorade en pappa som jag hade det svårt med. Man kan tro att det är lättare, men det är det inte. Han dog och lämnade allt ofärdigt, fel, uselt. Jag saknar också min pappa - den pappa jag aldrig hade.
Kram på dig, och godnatt! Din pappa finns där. Och en dag kommer ni att ses igen.

Skrivet av astrantia den 01 september, 2008 kl. 00:27 #

Heather, jag förstår din saknad! Vad ska man säga egentligen? Livet ger och livet tar, och vi som är kvar här får leva med det. Men en dag är vi alla tillsammans igen, det vet jag! Kram!

Skrivet av Wolmer den 01 september, 2008 kl. 00:45 #

Starry-eyes, du har så rätt! Man har aldrig kommit till vägs ände egentligen! Det finns alltid något som man borde ha sagt eller gjort. Du är klok du! Kram på dig!

Skrivet av Wolmer den 01 september, 2008 kl. 00:46 #

liberum-weto, någon lämnar oss och någon kommer. En ny stjärna tänds i samma ögonblick som någon slocknar. Märkligt. Vi är rätt små här på jorden egentligen och livets mysterier är många. Kram!

Skrivet av Wolmer den 01 september, 2008 kl. 00:47 #

Hej Astrantia! Jag förstår att det måste göra ont i dig. Att sakna något som man aldrig fick, det låter förfärligt. För din skull önskar jag att allt en dag blir färdigt, helt och klart. Ända in i hjärteroten! Kram!

Skrivet av Wolmer den 01 september, 2008 kl. 00:49 #

Ja livet är inte lätt, och Gud sa aldrig det skulle vara det; bara att Han skulle vara där för oss hela tiden o ger oss styrke o kraft att gå igenom allt.

liberum-weto! Min mor dog i 2004, två veckor innan min brorsdotter föddes, och 1 år innan min son föddes. Så hon aldrig fick uppleva barnbarn, o det längtade hon mkt till... Men jag vet hon ser oss från Himmelen. Ändå är det inte det samma som att ha henne här och vid livet.

Skrivet av Heather den 01 september, 2008 kl. 09:22 #

Vilken underbar inspelning! Hann inte lyssna igår kväll, men nu blir det flera gånger på rad!
Det låter på nåt vis ännu djupare ner i källarvalven på tyska. Märkligt va?

Skrivet av astrantia den 01 september, 2008 kl. 18:59 #

Hej Astrantia! Nej, inte märkligt alls att det låter djupare på tyska. Det är originalspråket för denna opera eller "Singspiel" som det egentligen heter. Tonerna är skräddarsydda för orden, och allt kommer till sin rätt och faller på plats. Vokalerna är öppnare än på engelska, och sångarens varma röst får flöda på ett annat sätt. Jag älskar detta! Det här är Sarastro det! Den ultimate fadersfiguren. Kram!

Skrivet av Wolmer den 01 september, 2008 kl. 19:41 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg