« Gelosia | Hem | For the wings of a... »
Mitt barn vill inte leva
Skrivet:   18 augusti kl. 18:57

Mitt barn vill inte leva.

Min kära, älskade lilla dotter vill inte vara med längre. Tio år gammal och redan trött på livet. Och det har hon varit länge.

Hon har haft ett tufft liv. Svårt sjuk som liten. Uppvuxen i en splittrad och trasig familj, där jag var överhuvud och försökte hålla skutan på rätt köl, men misslyckades totalt.

Pappa flyttar. Storasyster blir omhändertagen. Jag blir svårt sjuk.

Diagnoser. Ångest.

En svår sommar där mycket jobbigt har hänt, som varit i princip omöjligt att lösa.

Skolstart idag och väldig oro inför det, vilket kulminerade i en rymning.

Hon berättar för alla om hur hon planerar att bara försvinna och hur hon vill få ett slut på allting. Och med storasysters helvete i färskt minne kan jag inte bortse från att hon menar allvar.

Att jag inte räcker till är bara förnamnet. Jag, som själv är ganska begränsad fortfarande, måste ändå vara starkare och duktigare än alla friska föräldrar till "vanliga" barn.

Hur?

Kyrie Eleison!!!

 

 
Kategori:   Barnen |  Permalink |  Kommentarer [20]
Kommentarer:

Jag ber ständigt för er. Har tänt ljus åt dig, o dina döttrar... Här är några bön som kanske du vill säga, som jag har hittat i min bönbok.

+
Herre, förbarma dig!
Jag ber dig:
böj min motsträviga vilja
till allt djupare vördnad och tillgivenhet
för din oändliga storhet
du Here över liv och död.
Hjälp mig att med ande,
själ och kropp förstå
att Du är mitt enda hopp
bortom alla de illusioner
som ondskan försöker leda mig in i.
Herre, förbarma dig!
Håll så hårt i min hand
att jag inte kan släppa den
ens i det djupaste missmod
då jag själv inte orkar bedja
utan måste vädja till Din Moder
om förbön.
Herre förbarma dig!

*

Gud, du är min Gud,
jag förtröstar på dig, du skall bistå mig!
Du är min tillflykt och jag ska inte frukta något,
ty du är inte bara hos mg,
du är i mig och jag i dig.
+

Många kramar,
Heather

Skrivet av Heather den 18 augusti, 2008 kl. 19:12 #

Gör mig så ont. Bara 10 år och känner så..Har små barn själv.
Önskar jag kunde hjälpa.
Förstår att du mår dåligt också,för ens barns lidande är ens eget lidande dubbelt upp på något sätt.
Massor av kramar från Suss

Skrivet av Fuschia den 18 augusti, 2008 kl. 19:25 #

Jag tänker också på er och ber. Finns det nåt annat jag kan göra?

Skrivet av astrantia den 18 augusti, 2008 kl. 19:26 #

Läste din blogg och jag berörs. Jag har själv en dotter som i över sitt halva liv önskat att dö. Att leva med ångesten, otillsträckligheten, dålig självkänsla, och tankar om misslyckad som mor, känner jag så väl igen i det du skriver. Tänker på dig, och du är inte ensam.

Kram

Skrivet av Nalle puh filosoferar den 18 augusti, 2008 kl. 19:58 #

jag var också där när jag var 10-11.. och ännu tidigare vad jag kan minnas. Pressa henne inte för hårt är det enda jag kan säga, ge henne utrymme och tillåtelse att vara ledsen.. Man FÅR tycka att livet är pest, tänk också på att de allra flesta som berättar om att de vill göra slut på allt, sällan gör det, om de menar allvar så talar de inte om det för de vill inte bli stoppade.
Har du något stöd i form av BUP ? Annars är det läge att blanda in dem nu, hon behöver någon vuxen som hon får lufta sig med, och det funkar inte med en förälder tyvärr, det är för nära, som barn vill man heller inte tynga sina föräldrar med sina problem och särskilt inte om det finns gammal problematik.
Släpp aldrig taget, men ge lite utrymme

Skrivet av 83.248.66.3 den 18 augusti, 2008 kl. 20:06 #

Mamma Mia vad tråkigt att höra att dottern är olycklig. Ber Gud att allt skall bli bättre i morgon.

Skrivet av Venus/Eva Jonasson den 18 augusti, 2008 kl. 22:02 #

Please, be om hjälp av proffsen. Det är inte rimligt att man som redan trasig familj ska hantera så här svåra spörsmål själv.

Jag tänker på Er.

Skrivet av Airam den 18 augusti, 2008 kl. 23:12 #

Vet faktiskt inte vad jag ska skriva...Vi får hjälpas åt...

Skrivet av Becka den 18 augusti, 2008 kl. 23:45 #

Kramar till er och speciellt till dig som mamma. Att höra att ens barn inte vill vara med längre måste göra mer ont i själen än något annat. Mina tankar finns hos dig. Kram! Och lycka till med skolstarten.

Skrivet av Monica den 19 augusti, 2008 kl. 07:30 #

Till alla som kommenterat; Tack snälla ni, så underbart att få så mycket stöd när allt bara svartnar och rasar.

Det är på intet vis något nytt och oväntat detta, men igår tog det sig ganska drastiska uttryck.

Och känslan av otillräcklighet är som sagt förödande. Försöker jag göra någonting för att hjälpa, kan det trigga igång ångesten hos min dotter. Gör jag ingenting, försöker vara stabil och "som vanligt", kan jag missa signaler och det hemska kan ske ändå.

Att vara på helspänn dygnet runt.

Samhällets insatser funkar inte. Dottern vägrar ta emot professionell hjälp som t ex samtal med kurator och/eller terapi. Vi har provat i flera år. Det leder bara till ännu mer ångest och hotet om att hon ska skada sig blir större.

Jag tackar er alla så himla mycket och försöker lägga bekymren i Vår Herres händer.

Kram!

Skrivet av Wolmer den 19 augusti, 2008 kl. 07:51 #

(((kramar))) och böner fortsätter!

Skrivet av Heather den 19 augusti, 2008 kl. 10:21 #

Ni finns med i mina böner
Stor kram till er båda

Skrivet av Nilla den 19 augusti, 2008 kl. 14:52 #

Mamma... När man vill dö så är detståhej om man vill dö och jag tycker det att det är patetiskt att det blir mer ståhej när mar är 10. jag behöver hjälp, och när man vill dö och behöver hjälp så är det väl allt annat än åldern man ska se på?!

Skrivet av Ichigo den 19 augusti, 2008 kl. 15:07 #

Heather min vän, tack! Det är lugnare idag, om än tungt. Men ditt och allas stöd här gör väldigt mycket! Kram!

Skrivet av Wolmer den 19 augusti, 2008 kl. 19:47 #

Nilla, tack! Så mycket goda tankar för vår skull... wow! Jag känner mig alldeles varm om hjärtat nu. Kram!

Skrivet av Wolmer den 19 augusti, 2008 kl. 19:47 #

Ichigo, min älskade lilla dotter! Det är ståhej, för när man är 10 år så ska livet ligga öppet och glittrande framför en och allt härligt bara vänta på att få dyka upp. Det som smärtar mig mest, och dem som älskar dig, är att du mår så dåligt. Vi älskar dig och vill att du ska ha det bra. Glöm aldrig det. Puss och kram!

Skrivet av Wolmer den 19 augusti, 2008 kl. 19:49 #

Vem säger att det SKA det?

Skrivet av Ichigo den 20 augusti, 2008 kl. 18:47 #

Ichigo, mitt hjärta, därför att livet faktiskt är härligt om man låter det få vara det. Och för att jag vill ditt allra, allra bästa. Alltid.

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 19:34 #

Så ledsen för din kloka, sansade, förnuftiga dotters skull. Att hon är ledsen kan jag förstå. Men man måste få vara ledsen och för att sedan ta nya tag. Allt har sin tid. För somliga är det riktigt besvärligt men att det reder sig med tiden. Önskar dina flickor får må bättre, så ock du.

Bamsekramar till er alla tre.

Skrivet av Starry-eyes den 22 augusti, 2008 kl. 00:59 #

Tack Starry-eyes! Jo, allt har sin tid, sorgen såväl som glädjen. Allt blir nog bra. Kram!

Skrivet av Wolmer den 22 augusti, 2008 kl. 02:31 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg