« His(s)nande! | Hem | REN om fötterna! »
O solitude!
Skrivet:   26 februari kl. 14:54

Ett stort vemod ligger över mig idag.

Igår skrev jag så öppenhjärtigt om den diagnos jag fick. Resultatet av en längre tids utredningar. Jag kände mig modig och stark och faktiskt glad, även om det kan låta lite märkligt.

Och jag har nästan bara fått positiv respons här på bloggen, så egentligen borde jag vara glad nu också.

Men det känns lite tomt inuti mig.



Kanske det hela inte sjunkit in förrän nu. Och med det också insikten om att jag alltid, alltid kommer att vara ensam.

Inte till det yttre kanske, men inuti mig.

I själen.

 
Kategori:   Det svåra |  Permalink |  Kommentarer [22]
Kommentarer:

Lilla Gumman, inte skall du känna att du alltid kommer att vara ensam, i själen. Det är inte sant, påstår jag. Tomheten beror väl på att du fått svar äntligen och att du nu vet att dina specialintressen och din karaktär passar in på en diagnos. Men, när man får kontakt med sitt inre är man aldrig ensam och har mindre behov av sällskap. Iallafall har det utvecklats så för mig. Har alltid känt mig ensam i en syskonskara på 5 barn. Har alltid trots en långvarig relation känt mig ensam. Idag, näh, inte ensam, fast jag knappt umgås med människor alls. Så misströsta inte, utan sök ditt inre med glädje. Och umgås med vänner när det passar. Tomheten försvinner nu, var så säker. Och du behöver inte heller fylla den med mat, den tomhet som varit där tidigare.

Skrivet av VenusEva den 26 februari, 2008 kl. 17:26 #

Å, Wolmer. Förstår att det kan kännas tomt och ensamt. Men tillsammans är vi mindre ensamma. Och jag finns alltid, jag som också är en ensam själ. Och du, den här skivan har jag! Den finns i vardagsrummet om du vill lyssna... Kram!

Skrivet av pavone den 26 februari, 2008 kl. 17:34 #

Hoppas att det känns bättre när vetskapen har fått sjunka in. Vetskap är trots allt bättre än att tro. Ha de gott! Kram

Skrivet av Starry-eyes den 26 februari, 2008 kl. 17:43 #

Kära VenusEva! Du gör mig både varm och tårögd med dina fina och förstående rader! Nejdå, jag misströstar inte. Det var mer som en stilla insikt som infann sig. Något jag funderar över är just behovet jag har av att dela upplevelser och känslor. Något som sägs vara obefintligt hos personer med Asperger eller andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Men så är icke fallet här! Jag vill att andra ska känna och höra och se och UPPLEVA precis allt jag erfar. Musik, insikter, känslor... allt! Tusen tack för din godhet! Kram!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 17:57 #

Pavone! Så klart att vi ska vara TILLSAMMANS! Och inte vara ensamma! Om vi inte vill och behöver förstås. Skivan lyssnar jag gärna på, när du vill! Kram!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 17:58 #

Hej Starry-eyes! Visst är det bättre att veta än att inte veta. Det blev bara lite vacuum mellan vetskapen och känslorna ett tag... Men ingen fara, allt blir bra! Kram på dig!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 17:59 #

Bamsekramar från en som också känner sig "udda" många gånger. Säg till om det finns något sätt man kan hjälpa med någonting. LCHF hälsningar ;-).

Skrivet av Hanveden den 26 februari, 2008 kl. 18:00 #

Det är klart att Du kanske känner ensamhet. Man är ju ensam med sin personlighet på nåt vis. Men det kommer helt andra dagar.Därför att: (och nu gör jag ett kardinalfel som drar en metafor *blink*) det är endast i motvind som draken lyfter. Jag har på mycket nära håll fått in diagnoser i huset. De är lilleman som nu plötsligt är stolt för sin diagnos och säger att "det är ju så bra att jag fått Asperger (som vi kallar hans diagnos Autism med högfungerande personlighet) - för då vet ju alla hur jag funkar och då slipper jag att vara ensam mera. Den här länken lär mig och de mina litegranna: (www)aspergersyndrom(punkt)info(punkt)dinstudio(punkt)se

Skrivet av Airam den 26 februari, 2008 kl. 18:15 #

Hanveden, så gullig du är! Tack min vän! Du hjälper mig bara genom att finnas till och genom att vara så positiv. Jättekram!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 18:16 #

Tack snälla Airam! Du har så rätt, visst måste det till lite motvind för att man ska få sitt lyft! Håller helt med dig. Mycket klokt sagt av Lilleman! Vilken insikt! Stort tack för länken också! Kramar!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 18:17 #

Men där ser du, du vill dela med dig och du vill få bekräftelse, alltså avviker du från 2 viktiga delar i symptomen. Alltså kanske diagnosen inte riktigt stämmer för dig? Din sida är outstanding med bilder och musik och filmer. Kommer gärna och lyssnar när du sjunger nästa gång och knyter band, "bondar".

Skrivet av VenusEva den 26 februari, 2008 kl. 19:48 #

VenusEva! Jag har också tänkt på just det du skriver. Psykiatern och psykologen gick igenom vilka kriterier som passar in och vilka som inte gör det. Ett tag var de lite inne på ADHD. Men vissa väldigt typiska saker stämmer överens med Asperger, så jag tror dem. De sa också att det finns lika många individuella skillnader som det finns individer. En del är Asperger, men en stor del är helt enkelt min personlighet. Du får komma och "bonda" när du vill! Kram!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 21:26 #

Läste en sida om olika symptom och skulle kunna kvala in på hälften. Men det kanske är som Airam skriver om sin son, man är glad för att veta att det finns andra som är som jag är. Alltså finns jag. Pratade med min syster om hennes 4 barnbarn. 3 kvalar in i att kunna följa strukturer och göra klart sina uppgifter. De går i högstadiet eller 6:an, 2 st. Medan 1 tjej, 14 år klarar det inte. Men hon har den största empati jag sett hos en 14-åring. Innan mamma dog 90 år gammal var det Sara som ville åka och hälsa på henne och satt där och kramade mammas hand. Så mycket medkänsla. Men fixa sin kursplan eller matten det är svårare. Är hon onormal för det? Nej, helt normal. Bara otroligt inkännande och medkännande. De flesta barn är nog ganska normala om de skulle få växa upp i lugn och ro med en hemmiljö och slippa stress och rush iväg till dagis. Slippa olika vårdnadshavare och slippa sockerkost i största mån och normala intag av fett och kött. Amen

Skrivet av VenusEva den 26 februari, 2008 kl. 22:13 #

Hoppas det inte det var jag som stod för det negativa,,,, Men ibland så tror jag man sätter diagnoser på många bara för att de avviker lite. Det är egentligen inte personerna som det är fel på utan omgivningen!

Skrivet av Tombola den 26 februari, 2008 kl. 23:14 #

Ja, VenusEva, det ligger mycket i det du beskriver. Alla är ju normala, för om vi tar alla som är "normala" så finns ju även där högt begåvade, normalbegåvade, svagbegåvade o s v. Eller har andra attribut i olika styrkor och grader. Och det är ju alltid omgivningen som avgör om det är ett handikapp eller ej. Jag känner mig verkligen inte handikappad av att äntligen ha fått en diagnos som jag anat i många, många år. För mig är det frihet att äntligen få veta och därmed också få förklaring på så mycket. Hoppas att den dagen kommer när ALLA inser vad ett naturlig och hälsosamt liv är, och på så vis också mår bra. Amen, amen! Och kram! Gud välsigne dig!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 23:23 #

Hej Tombola! Jo, lite ledsen blev jag allt. Det kändes väldigt hårt att läsa dina rader. Här skriver jag att jag ÄNTLIGEN fått bekräftelse på något jag vetat om inom mig i åratal. Och du ifrågasätter digniteten i det hela. Jag är så van att få just det bemötandet. Särskilt när man som jag har haft en "svår" sambo och har ett "jobbigt" barn. Väldigt många viftar bort mina förklaringar med just sådana kommentarer som dina. Visst finns det en benägenhet att diagnosticera för mycket. Men å andra sidan, samhället är uppbyggt så att du inte får någon hjälp om du inte har ett namn på det du har. Tro mig, jag har fört en tuff och hård och tidvis tröstlös kamp mot skola, kommun, landsting och alla möjliga, men innan diagnoserna kom så var vi noll. Nada. Intet. Med diagnosens hjälp blev man plötsligt tvungen att ta oss på ALLVAR. Jag tror det är väldigt svårt för någon som inte levt i det helvete jag vistats i, att förstå det här. Men jag hoppas att du kan sätta tro till min beskrivning och förstå att det som hänt oss varit det allra bästa. Kram!

Skrivet av Wolmer den 26 februari, 2008 kl. 23:28 #

Där ser man återigen vad svårt det är att konversera skriftligt över nätet,,, Jag hade inga tankar om just i ditt fall utan menade i största allmännhet. Är det ett barn som inte gillar skolan så skall det klassas med någon bokstavskombination. Vad är det som säger att man skall sitta still i 12 år, vem är mest normal, ungen som vill springa i skogen eller den som sitter stilla och håller med läraren hela tiden? Skolan är ett ganska nytt påfund och den allmänna skolplikten infördes bara några år senare än då sverige slutade med slavhandeln. Om det föreligger något samband vet jag inte,,, Själv har jag sett många fall som idiotförklarats på ett tidigt stadium men som i själva verket visat sig vara betydligt smartare än sin omgivning. Att vara annorlunda behöver inte betyda att det är något fel!

Skrivet av Tombola den 27 februari, 2008 kl. 00:10 #

Tombola, min vän! Visst kan det vara som du skriver, men det kan också vara precis tvärtom! I vårt fall - när det gäller min yngsta dotter - så gick hon i en skola i en kommun där man verkligen INTE tolkade skollagen som den bör tolkas. Där står nämligen att alla elever har rätt till det stöd och den hjälp de behöver OAVSETT diagnos eller ej. Men så blev det inte i verkligheten. Det var först när jag tvingat fram en utredning av min dotter och det gav en diagnos - ADHD - som vi fick hjälp. Alltför sent kan jag lova. Jag är sedan många år medlem i flera rikstäckande föreningar för människor med dessa former av diagnoser, och det råder ingen tvekan om att diagnos är viktigt för att få rätt bemötande och rätt insatser. Att idiotförklara någon är inte riktigt samma sak. Diagnosen Asperger innebär t ex att man har hög intelligens. Och viktigast av allt, jag KÄNNER mig inte idiotförklarad nu, tvärtom! Jag känner mig sedd och bekräftad och kan slappna av eftersom jag aldrig mer kommer att behöva övertyga någon enda människa om varför jag inte pallar ditt eller dat. Jag har en diagnos som säger allt detta. Det betyder ju inte att jag kommer att gömma mig bakom diagnosen. Jag är alltför levnadsglad för det. Men OM jag skulle behöva, OM jag hamnar i svåra situationer igen, så finns hjälpen där för mig. Den hjälp jag så väl hade behövt för många, många år sedan, men som förvägrades mig efter som jag ansågs fullt frisk. Visst kan det vara svårt att diskutera och konversera skriftligt. Men nog tycker jag att vi lyckas ventilera våra åsikter rätt bra ändå? Kram!

Skrivet av Wolmer den 27 februari, 2008 kl. 00:23 #

Visst, men visst märks det att kroppsspråket inte finns där och det skall man nog ha i åtanke så att man inte tolkar varandra alltför fel. Men det är nog som du säger att det inte blir någon extra hjälp utan diagnos och det tycker jag är fel. Själv har jag en grabb som låg efter rätt mycket i skolan och när han kom upp på mellanstadiet så antyddes det lite att han nog hade lite problem. Men tack vare de nya lärarna tillhör han de allra bästa i sin klass. Hade han fått nya lärare som också struntat i klassens resultat hade han suttit i ett hörn - skillnaden mellan bäst och sämst kan vara hårfin,,, Själv har jag jobbat som lärare vid flera tillfällen och det brukar vara det roligaste att ta fram de som betraktas som lite hopplösa - många gånger räcker det med mycket små åtgärder för att lyckas!

Skrivet av Tombola den 27 februari, 2008 kl. 00:39 #

Ja Tombola, vikten av bra lärare kan inte nog poängteras! I min dotters förra skola hade lärarna en slags pedagogik som gick ut på att eleverna skulle anpassa sig efter skolan. Det gick åt h-e så klart! Nu går min dotter i en skola där man anpassar undervisning, schema och ämnen efter barnens individuella förmåga. Alla får bra resultat! Kul att det ordnade sig för din grabb! Och du... det är väldigt roligt att diskutera så här också, även om inte kroppsspråket är med...;-) Kram!

Skrivet av Wolmer den 27 februari, 2008 kl. 01:11 #

Oj, här har jag missat massor! Du är underbar precis som du är, med eller utan diagnoser. Du har en stor förmåga att charma och entusiasmera andra och det är något som alla tar till sig och du har även talets och ordets gåva, det är stort Wolmer :o) Kom ihåg att du inte är ensam, om du inte själv väljer det förståss, något vi alla behöver "from time to time", en liten tid till eftertanke gör alla gott :o)

Skrivet av Maja den 28 februari, 2008 kl. 20:25 #

Maja, dina ord gör mig rörd, glad och varm inuti! Tack ska du ha, kära vän! Snart måste vi ses över en korv eller två... eller tre...fyra...fem? Kram på dig!

Skrivet av Wolmer den 29 februari, 2008 kl. 01:10 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg