« Talking to the walls | Hem | Syrran »
Så här är det...
Skrivet:   20 augusti kl. 13:09

...att det är jävligt pestigt just nu.

Ärligt alltså.

Jag brukar inte frossa i elände, försöker låta bli det eftersom så många hemfaller åt det på sina bloggar. Men ibland blir det lite för mycket även för en stridsvagn som jag, och nu behöver jag häva ur mig lite.

Den katastrof som inträffade i måndags var ju bara en effekt av en lång tids ackumulerad smärta och många problem. Det har självklart lett till att nya vägar måste prövas i en hast och nya beslut fattas, och helst också förankras ordentligt först.

Yngsta dottern mår verkligen inte bra. Tillvaron är tuff för henne, och jag ska leda och försöka vara en trygg och stabil förälder som ger henne exakt det hon behöver, exakt när hon behöver det.

Hon är superintelligent. Står på en 17-årings nivå rent intellektuellt, det har ett flertal tester visat. Begåvad, språkkunnig, lär sig snabbt. Men känslomässigt har hon en helt annan nivå, och diskrepansen mellan känsloliv och intellekt skapar hos henne en förvirrande, kaotisk tillvaro där det gäller att hänga med i svängarna hela tiden.

Det är inte många som klarar att parera sånt.

Äldsta dottern, med sin historik och sina erfarenheter i bagaget, har gjort en jätteinsats. Inte minst i måndags, när jag själv var på väg till min läkare och katastrofen var ett faktum. Nu har hon fått ont i hjärtat och får gå till läkare för att kolla det. Stressreaktion tror doktorn.

Jag känner mig skyldig. Så in i h-e skyldig! Mina älskade barn, som jag valde att sätta till världen för att jag längtade efter dem och ville ha dem, har bara fått problem p g a mitt dåliga sätt att hantera situationer.

Att försöka hjälpa yngsta dottern med terapi eller andra stödkontakter är uteslutet. Vi har provat det i åratal, och det fungerar inte. Tvärtom, det leder i stället till ännu mer ångest hos henne och ännu mer tendenser till att vilja göra sig illa eller agera så att man hela tiden har hjärtat i halsgropen.

Kvar finns jag. Som måste orka hela tiden.

Jag är också väldigt förändrad. Det som var mitt naturliga tillstånd för drygt ett år sedan, är nu ett minne blott. Då var jag inaktiv, satt hemma, väntade, fanns här. En konstant i tillvaron. Nu, med ökad hälsa och viktminskning har jag börjat längta tillbaka till livet på fler än ett vis. Och jag måste få ta för mig, för annars orkar jag inte med de andra, tuffa bitarna.

Men där kommer det svåra. För att jag ska kunna få en tillstymmelse till vuxenliv, behöver jag ett ställe där yngsta dottern kan få vara och få vara trygg. Vi har fått kontakt med ett korttidshem som jag tycker verkar helt underbart. Förra veckan var jag och dottern på besök, och hon bestämde sig genast för att hata stället, hata de andra boende där och sa saker som "Du kan inte tvinga mig!".

Kontentan av detta är att om hon vägrar, då har jag INGENTING!!! Inga andningshål över huvud taget. Och då orkar jag ju inte...

Tvingar jag henne, då är detta orsak för henne att skada sig själv, få mer ångest, ökad depression och tendenser att rymma.

Flera närstående till familjen har vittnat om att hon pratat om att "försvinna på riktigt" en längre tid. Jag är livrädd. Ett rop på hjälp förvisso, men med min äldsta dotters förfärliga erfarenheter i minnet, så kan jag inte ta så lätt på det.

Och äldsta dottern säger "Mamma, du måste ta det på allvar!". Visst, det gör jag. Hela tiden. Dygnet runt.

Jag vet också att lilltjejen funderar mycket på det här med alkohol, och att hon faktiskt tänker dricka sig full så fort hon får chansen. Hon är väldigt distanslös och i kombination med hennes väldigt tidiga fysiska utveckling, är hon en tickande bomb. I synnerhet om hon rymmer.

Kvällar och nätter är en fasa. Jag hör hur min lilla dotter lägger sig i sängen i rummet intill när vi sagt godnatt, men jag hör också hur hon håller på och donar där inne. "Har hon en sax eller en kniv nu?" tänker jag. "Har hon tagit en kökskniv i lådan?".

Jag kan inte tillåta mig att somna förrän det blir helt tyst inne hos henne, och då är jag så mentalt slut att jag tror jag ska dö.

Det är inte så lätt att bara kolla min dotter, se om hon har farliga saker i sina gömmor. För då överskrider jag hennes gräns, respekterar inte hennes integritet och privatliv. Vilket också föranleder henne att känna ångest och behov att göra sig illa.

Puh! Det är tuffa puckar nu.

På allt detta, är det obalans i övriga familjen också. Svåra känslomässiga saker som tar tid och kraft att bena ut. Jag missar och jag säger och gör fel saker, och den jag minst av allt vill såra, blir jätteledsen och besviken på mig. Men jag orkar inte ha fullt fokus på alla hela tiden, jag klarar inte av det.

Om jag inte får lite hjälp. Och stöd.

Och massor av bekräftelse och kärlek. Blir lite sedd.

Och väldigt mycket förlåten...


 

 
Kategori:   Vemod |  Permalink |  Kommentarer [22]
Kommentarer:

Förlåtelse finns alltid!

Det är få som har det så tufft som du har nu. Som hela familjen har.

Och det är få som skulle orka med det kaoset.

Håll ut. Det måste komma bättre tider. Det måste.

Skrivet av astrantia den 20 augusti, 2008 kl. 14:50 #

Astrantia skrev det så bra. Jag håller med henne helt. Du ständigt finns i mina tankar och böner, o din familj är det med.

Be strong. May God hold you in his warm embrace and may Mary keep you in her mantle of love and peace.

((kramar))

Skrivet av Heather den 20 augusti, 2008 kl. 15:45 #

Tror du det astrantia? För en sån som jag också?

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 16:58 #

Heather, tack! Så gott det känns med äkta medkänsla och deltagande! Gud välsigne dig och din familj! Kram!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 16:59 #

Hej!
Jag finns här på Tumba Hälsocenter om du, eller du och R vill komma och fika.
Har dock bara fyra beräknade veckor kvar till förlossningen så skynda dig hit.
Anna

Skrivet av Anna den 20 augusti, 2008 kl. 18:22 #

Anna, du är en ängel! Ska försöka ringa dig och boka i morgon! Kram!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 18:26 #

Wolmer, jag fattar allt du skriver. Allt. Och det är inte det minsta svårt att förstå hur svårt Du och Ni har det.
När det diffar flera/många år mellan intellekt och känsloliv hos ett barn är det verkligen svårt. Mycket svårt.
Och kanske är det särskilt svårt att INTE prata till och lyssna på det kloka, verbala och till synes mogna barnet. Det ÄR Du som bestämmer. Och Du "kan" tvinga henne till skydd och läkning. Ni behöver båda andrum. Hur ska Ni nånsin orka annars. Ni har det överjäkligt svårt båda två och nånstans måste era batterier laddas.

Se till att det blir så. Kram från Airam

Skrivet av Airam den 20 augusti, 2008 kl. 19:40 #

Airam, tack snälla du för ditt stöd! Önskar bara det vore så enkelt. Jo, jag kan tvinga min dotter i kraft av mitt föräldraskap. Men nästa gång det blir ett obevakat ögonblick? Du förstår, det var inte första gången hon rymde nu i måndags...

Men tack! Det värmer otroligt med ett sådant stöd!

Kram!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 19:43 #

Jag vill inte att du ska få skuldkänslor... Och jag finns här så mycket jag kan det vet du! Jag älskar både dig o syster!

Vill att ni båda ska må bra(men även jag)!

Tänker på er hela tiden iaf!

Kram

Skrivet av Becka den 20 augusti, 2008 kl. 20:38 #

Du behöver stödet, verkligen, det är nog mset där det behöva nu, Faktiskt, trots att du har det bättre med kropp och allt det där, för att orka deinsater du inte kunde göra förut som du kan göra nu, så behöver du stöd. Så ser jag det. *klappar dig lite*

Skrivet av JenJen den 20 augusti, 2008 kl. 22:15 #

Vi har son nr 2 som nu är på nollning vid Chalmers. När han gick i tredje klass kraschade det mellan honom och hans lärare -- Vi skall inte gå in på alla detaljer, men skolan krävde han skulle till psykolog. Han tappade intresse för skola fram till andra året på gymnasiet -- han gick gymnasiet med 24 MVG. Det är besvärligt att gå i grundskola om man kommer i konflikt med lärare - och kanske andra -- och samtidigt tydligt kan se att man begriper att man blir felaktigt behandlad. Det är ett fördjävlig att man inte kan låta superbegåvade utvecklas utan att de trampas på.

Skrivet av liberum-weto den 20 augusti, 2008 kl. 23:10 #

Många kramar till dig, Wolmer. Skickar dig en sång som jag älskar eftersom jag själv hittar mycket kraft och tröst i musiken.

http://www.youtube.com/watch?v=PDxMQaMqsig

Hoppipolla (Hoppa i vattenpölar) av en isländsk grupp som heter Sigur Rós

Jag tänker på dig och hoppas att det snart ska kännas lättare för både dig och dina tjejer.

Skrivet av Helena_v den 20 augusti, 2008 kl. 23:18 #

Becka, min ängel! Tack för allt du gör och har gjort för din syster och mig! Vi hade inte klarat oss utan dig, det hoppas jag att du förstår. Och självklart ska du också må bra, det är det enda jag vill! Älskar dig! Puss!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 23:23 #

JenJen, tack min vän! Klappar tillbaka...;-) Kram på dig!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 23:24 #

liberum-weto, visst är det überjävligt detta att det fortfarande är "fel" att ta plats och inte vara strömlinjeformad!!! I min dotters fall är det dock inte skolan och lärarna som är orsaken, de blev den utlösande faktorn bara. Det som verkligen ligger bakom är eoner av fasa, ångest och en knepig tillvaro. Men jag hade aldrig velat byta, min dotter är underbar och perfekt precis som hon är! Tack för ditt stöd!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 23:26 #

Helena_v, vilken underbar liten film! Att se denna livsglädje smittar verkligen av sig. Tusen tack! Kram!

Skrivet av Wolmer den 20 augusti, 2008 kl. 23:26 #

Vilka bekymmer du/ni har. Kan inte säga att jag förstår och vet hur ni har det, men att det är svårt det begriper jag. Kan bara hoppas att det löser sig. Det måste det göra!

Kram

Skrivet av Starry-eyes den 22 augusti, 2008 kl. 01:18 #

Ja du Starry-eyes, där lite tuffa puckar just nu. Och lösa sig SKA det göra. Det finns liksom inget annat alternativ. Tack för din medkänsla! Kram!

Skrivet av Wolmer den 22 augusti, 2008 kl. 02:32 #

Jag vill bara visa att jag tänker på dig o din familj. Jag hoppas att ni kan få hjälp o du avlastning. Men det du beskriver om din dotter så borde det finnas mer avancerad hjälp för henne när hon mår så dåligt o är så benägen att skada sig själv som det låter.
Men det viktigaste av allt är att du får stöd så att du orkar en dag till.
Många styrke kramar!

Skrivet av Pyttan (på KiF) den 22 augusti, 2008 kl. 17:44 #

Tack Pyttan! Visst finns det hjälp att få, men det tas inte emot. Det är just nu där skon klämmer. Måste hitta en väg in liksom.

Tack för ditt stöd min vän! Kram!

Skrivet av Wolmer den 22 augusti, 2008 kl. 18:47 #

Hej!
Pyttan ovan har skrivit precis som jag tänkte skriva. Finns inte ord för att beskriva hur jag känner inför det du skrev. Kan bara skriva stackars er som har så kämpigt. hoppas att ni hittar en väg ut.
Kramar från Britt Inger

Skrivet av Britt Inger den 15 september, 2008 kl. 16:43 #

Hej igen Britt Inger! Tack för din medkänsla. Saker och ting har ordnat upp sig rätt bra, så någon fara är det inte för tillfället. Men visst, ett "turbulent" liv, det är nog bara förnamnet. Kram!

Skrivet av Wolmer den 15 september, 2008 kl. 16:59 #

Skriv en kommentar:

Kommentarer är avstängda för detta inlägg