Hej passagen!
Jag såg ju nu att jag gör reklam för fel bloggadress! Många har sagt att jag borde blogga här på passagen som jag gjorde förr. Men jag kände verkligen att det var dags för något nytt. Jag började ju trots allt med den här bloggen för snart 4 år sedan och jag är inte samma person längre. Livet går vidare and so does the blogg.
Det är väl ingen som läste min blogg här på passagen som inte hittat till min nya?
Här är den varjefall www.brunettens.blogg.se
ENOJY! Och tack igen passagen.
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [2]
Japp, min tid som bloggare på passagen är över. Tråkigt men sant. Jag kommer inte radera bloggen eftersom jag har så mycket texter sparade här som jag inte vill förlora men no more Alexandras Värld.
För er som vill följa med på mina nya äventyr i min nya blogg, som kommer bli lite bättre; spana in följande adress.
http://www.xiinky.blogspot.com/
Tack passagen för 3 bra år!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [1]
Folk frågar mig hela tiden "varför åkte du hem från London?" Ja, varför gjorde jag det egentligen?
Jag kan utan svårigheter erkänna att jag är en person som lever i tron att gräset är grönare på andra sidan. Gräset var inte grönare i London, det var precis samma skit som här hemma fast på engelska. En kompis frågade mig om jag var i London för att jag verkligen ville eller för att jag kände att jag var tvungen. Då svarade jag att jag var där för att jag verkligen ville, men frågan är om det var helt sant. Visst, jag ville åka till London, men ville jag stanna? Jag vet inte. Jag försöker känna efter varje dag och komma fram till hur jag vill göra men det slutar alltid på samma sätt; svettningar, ångest och "fan, är klockan redan halv sju på morgonen?" .
Även om jag bara bodde i London i lite mer än två månader så han jag ställa om mig själv. Jag skaffade vänner och fiender och ett jobb jag faktiskt trivdes med, men sen drabbades jag av "gräset-är-grönare-sjukan"
Jag är bara så rädd, så rädd för att bli fast på samma ställe för länge. Jag vet inte varför, men jag vet att det är farligt.. man kan faktiskt dö om man står still för länge (det kom jag fram till för länge sedan).
Jag är ju bara för jävla dålig på att slutföra saker jag påbörjat, riktigt jävla dålig. Så nu har jag bestämt mig för att stanna här ett tag, jobba, spara och köpa en egen dator för första gången i mitt liv. Jag ska satsa lite mer på mitt skrivande som förhoppningsvis kommer ge mig ett presskort inom en snar framtid. Efter det.. det vettefan, men räkna inte med att jag finns i närheten i sommar. Varjefall inte om du befinner dig i Nynäshamn/Haninge eller Stockholm med omnejd.
Pappa sa att jag i London hade "alla chanser i världen" men för en gångs skull hade han fel. För pappa vet du vad? Vart jag än befinner mig så har jag alla chanser i världen. Bara jag ger mig fan på det.
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [2]
Jag är så äckligt jävla trött på den här bloggen just nu. Jag vill ha en ny, men samtidigt vill jag inte slarva bort mina trogna läsare. Damnit, what to do! På ett sätt vill jag ha en blogg som den här, där jag bara skriver massa strunt, men på ett annat sätt vill jag ha en hemlig blogg där jag kan skriva vad fan jag vill. Jag vill skriva avslöjande skit och skvaller om allt och alla (inklusive mig själv). Men tjaa.. jag bor i en liten stad och sånt kommer fram för eller senare och då kommer jag bittert få ångra allt jag avslöjat.
Jag tror jag väntar med min hemliga blogg och kanske försöker bli lite seriösare här istället. Eller?
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [0]
Jahajjaa. Då var man inte 19 år längre. Skit också.
BIG TWENTY!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [2]
Okej, jag erkänner att jag inte har lyckats somna i tid ikväll heller. Så nu är det redan morgon! Men jag fastnade med att uppdatera mitt CV och skicka iväg till jobbansökan! Åh, drömmjobbet = 3 månader i FLORIDA (resa, boende, bil, bensin betalt!). Håll tummarna för mig nu så får vi se vad som händer!
Min kanadensiska kompis sover på soffan, Peter sover. Alla sover nog utom jag.
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [2]
Om några timmar landar min söta kanadensiska kompis i Stockholm! Jag vet inte riktigt när hon kommer fram, men hon skulle ringa så jag kunde möta henne! Herregud vad kul det kommer bli! Hon stannar tills den 4:e januari och jag försöker förgävas komma på vad man kan underhålla henne med under den här tiden. Shoppa och sightseeing. Men vad ska jag visa henne här i Stockholmstrakterna? Vad är värt att se?
Hjälp mig!
Förrsten måste jag bara berätta om mina matvanor de senaste dagarna, jag kan INTE sluta äta. Gårdagen inledde jag med en påse chips, men då fick jag ont i magen så jag trodde en varmkorv skulle läka skadorna, men icke! Så då åt jag ett paket dextrosol och sedan blev det McDonals. Vad är det för fel på mig? Några timmar sedan tröck ja i mig massa lax, potatis och grönsaker och efter det två koppar te och chockladbollar! Jag e störd. Glöm inte bort allt godis därimellan!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [1]
Imorgon är det jag som tar tag i mina SERIÖSA sömnproblem.
.. efter att jag shoppat loss på mellandagsredan såklart. Hoppas mamma kan sponsra lite som en tidig födelsedagspresent eller nått, för det här har jag inte råd med!
Om allt går som jag vill nu kommer jag få presskort inom kort! Sug på den ni!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [3]
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [1]
Dumma Daniela tänker ju ha 60tals tema på nyårsfesten. Vad fasiken ska man ha på sig då? Någon som har nått hett tips på hur man kan klä sig? Jag har redan försökt googla, men inte hittat något bra. Imorgon får jag glida över till biblioteket och se om de har nån bok jag kan ha anvädning av. Tänk att det ska vara så svårt!
?
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [2]
Det är viktigt att ha ett sunt förhållande till mat. Det vet jag och för det mesta så tycker jag att jag har det. Jag menar, jag bryr mig inte om vad jag äter, jag äter ju vad som helst. Godis, McDonalds, grönsaker, glass, frukt, pasta. Jag äter nästan det mesta och inte i några överdrivna mängder. Det är väl sunt? Även om jag inbillar mig själv att jag mår bra med mig själv och vad jag äter så pågår en ständig argumentation i mitt huvud. Tro det eller ej, men jag spenderar timmar varjedag med att tänka på vad jag borde och inte borde äta. Hur min kropp ser ut nu i förhållande till förut och hur jag vill att den ska sa ut i framtiden. Jag försöker komma på lösningar, träningar, dieter, svält. Men det slutar alltig med att jag inte gör någonting.. vilket bara resulterar med att jag går runt med konstant ångest över vad jag stoppar i mig.
När ingen ser kan jag utan problem stå framför spegeln i 20 minuter och titta på min mage och mina lår i olika vinklar. Jag kan sitta vid datorn och kolla igenom gamla bilder och få tårar i ögonen över att jag inte kämpade mer för att behålla min vältränade kropp.
Och nej, det här handlar inte om att jag anser mig själv vara överviktig eller fet på något sätt. Jag vet att jag inte är tjock. Men jag vet också att det inte är hälsosamt att lägga så mycket tankeverksamhet på mina matvanor och träningsvanor. Frågan är väl kanske varför jag inte gör slag i saken och köper ett gymkort? Damn. Jag vet inte vad jag ska göra längre, men jag är så trött på att slåss mot mina tankar, så trött på att hela tiden försöka komma på nya sätt att slippa undan mina egna tvångstankar och ångestframkallande beteende.
Jag är för smart för att svälta mig själv och för dum för att börja träna. Eller vad är det frågan om?
FÖDELSEDAGSPRESENTSTIPS: PENGAR TILL ETT GYMKORT.
Jag är inte tjock, jag kan äta vad jag vill.
Din otränade, äckliga kossa. Hur kan du ens tänka så?
Jag kan börja träna, då får jag lätt tillbaka min gamla kropp.
Det är försent nu, det fattar du väl själv. Från och med nu går det bara utför.
Det är bara naturligt att gå upp vikt när man blir längre.
Du har växt en centimeter men gått upp 5 kg. Do the maths, fatgirl.
Jag var ju nästan anorektisk förut, det var inte snyggt!
Nehe, men du tror du är snyggare nu eller?
Jag är inte tjock.
Nejdå, bara lite pluffsig.
Jag borde inte spendera så mycket tid på att tänka på mat! Äta bör man annars dör man.
Du borde INTE spendera tid på det? Det är det ENDA du borde fokusera på.
HÅLL TYST! JAG MÅR BRA SOM JAG ÄR!
JASSÅ?! Varför kan du inte sluta tänka på det då?!
- tystnad -
Jag vet inte.
Nä, juste... tjockis.
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [6]
Jahapp. Flytten hem till Sverige gick ganska smärtfritt. Jag har fortfarande stora problem att skriva å ä ö, så klaga inte om det saknas någon prick här eller där. Jag pratar fortfarande på engelska en del, men det vänjer jag mig nog av med rätt fort. Allting är precis som vanligt här hemma. Mamma jobbar skiten ur sig, pappa renoverar huset så fort han inte gör samma sak som mamma. Daniela har jag fortfarande inte träffat, eftersom hon spenderar 99.9% av sin tid utanför hemmet. Så ja, allting är som förr. Peter jobbar hela tiden, och jag kommer hem och ser att han bytt ut bakgrundsbilden på mig mot någon supersnygg storbröstad glamourmodell.
Allting är precis som vanligt. Life is good!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [0]
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [0]
Jul á la Cityakuten 2006
Jag tror det var måndagen den 18 december.
Sådär ja. Allting var absolut inte klart, sådär som det brukar vara innan jul. Jag och Peter försökte väl småstäda lite i huset för att, ja det behövdes. Jag gick mest runt och hade ångest för att jag absolut inte hade köpt en enda julklapp. Men eftersom läkarna sagt att jag skulle ta det lungt så prioriterade jag bort 17 stressiga resor in till stan för att julhandla. Det värkte lite i halsen och jag var hungrig som ett djur och trött på att inte kunna äta. Jag vet inte hur tanken på Sussie dök upp i huvudet när jag satte mig på sängen för att vila lite. Tog fram mobilen och tänkte skicka iväg ett sms, men i samma stund som jag la mig mot kudden så kände jag lite slem i munnen, usch tänkte jag, men var ändå van och försökte svälja. Sekunden senare är det lika slemmigt igen, vafan.. sväljer igen, aj. Vänta nu, smakar det inte lite konstigt? Typ.. blod? Jag reser mig upp och känner efter med fingrarna mot läpparna.. blod. Great. De sa ju att man kunde blöda lite efter halsmandeloperationen så jag tänkte, bäst att gå till handfatet och stå där en stund så kanske det slutar. Spott, spott, neverending blodflöde. Vafandå. Peter kommer in i badrummet "går det bra älskling?". Jag är fortfarande ganska lugn vid denna tidpunkt och svarar att han kanske borde ringa pappa, vilket han direkt går och gör. Pappa i sin tur säger att Peter dirket ska ringa sjukhuset (vilket jag hade glömt att läkarna sa att vi skulle göra direkt om jag började blöda). Sjukhuset säger att vi ska åka in direkt, jag står kvar och blodet bara rinner, handfatet är helt rött; det är inte bara blod, flytande det är klumpar, små slemmiga saker.
Några minuter senare, pappa är hemma. Peter hjälper mig på med tröjan och vi sätter oss i Pappas bil och börjar åka mot huddinge. Jag sitter i framsätet med lillasysters papperskorg i knät och spottar, låter blodet rinna ner där. Konstigt att det inte slutar, hur mycket blod kan det finnas i ett litet sår i halsen? När vi bara åkt några minuter så kommer första kräkreflexen, usch gammal fil från imorse tänkte jag; FEL. Blod, blod och mer blod och slem. En gång till. Känner hur det svartsvar lite för ögonen. Sväljer blod, spottar. Pappa säger att vi ska ringa en ambulans och jag börjar tycka det är en bra ide när de tidigare "små klumparna" har blivit större och ibland känns som de ska kväva mig. Kräks en riktig omgång blod till medans pappa pratar med 112.
Ambulansen var i Nynäshamn, passande. Den möter upp oss vid Ösmo Plantshop, så pappa har någonstans att ställa bilen. Jag börjar känna mig lite snurrig. Försöker skölja munnen med vatten, men det kommer nytt blod hela tiden. Det stelnar på tungan, klumpar fastnar i halsen och i tänderna. Jag försöker få bort dem men fingrarna, blod. Förösker torka av mig på handduken jag har i knät. Blod överallt, känner hur jag mår mer illa. Kräks igen. Fortsätter hela tiden spotta i Danielas stakars papperskorg. Personalen i ambulansen hjälper mig upp på båren, jag får sitta upp, såklart. Och vi kör iväg med blåljusen på. Hon pillar upp några stenhårda plaströr i näsan på mig, syrgas tydligen för att jag har förlorat så mycket blod. Jag försöker hålla humöret uppe; det är inte så farligt, du är hemma snart igen. Med jämna mellanrum så fastnar något i halsen som jag försöker pilla bort, men ambulanstjejen ber mig låta bli. Vafan, försöker hon ta livet av mig eller? Kräks blod igen. Någonstans efter lantfjärden så säger tokmajjan att hon ska sticka mig med en nål för att kunna ge mig dropp eller nått. Hallå, jag är spruträdd, kan vi fokusera på att jag blöder nonstop ur käften eller? Nehepp, spruta blir det, nu blir det riktigt jobbigt. Kallsvettig och snurrig. Vill titta upp, titta på nånting annat än blodäcklet som skvalpar runt i knät på mig men det går inte, för det rinner hela tiden så jag måste stirra ner i geggan.
Just när jag slutade koncentrera mig på blödningen och började bli småttirriterad över att vi aldrig kom fram till någon som gav mig ett stort plåster så var vi framme vid Huddinge sjukhus. Jag var beredd på att få sitta i någon form av akut-väntrum och att någon läkaren slutligen skulle komma fram och fråga med sin pedagogiska läkarröst; "och vart har du gjort illa dig då lilla vän?". Men icke. Dörrarna slogs upp och de drog ut mig ur ambulansen, stora skjutdörrar till sjukhuset var redan öppna och därinne i värmen stog säkert 9 personer, massa sköterskor och minst 3 läkare. I mitten stog en bår som jag förmodar var min nya hemvist. Sköterskorna pratade lungnt med mig, gav mig en riktigt spypåse istället för Danielas papperskorg, satte upp mitt hår, torkade bort blod och hjälpte mig få ut klumparna som fastnade i halsen. Även om de gav mig lite sprutor så fick jag inte panik eftersom det hände så mycket runt omkring mig. Det känndes som värsta filmen - cityakuten for real.
Efter bara ett par minuter så bar det iväg till något annat rum, de hade varit gulliga och talat om alla detaljer för mig. "Vi ska stoppa den här blödningen nu, ta det lungt, det kommer gå jättebra". Jag satt på båren och spottade blod som vanligt; in i operationssalen, syrgas, morfin, mer morfin och sedan blev det svart.
När jag vaknade på uppvakningavdelningen så kände jag mig inte lika vilse som första gången. Då låg jag där i tre timmar och fattade ingenting. Nu var jag mest trött, men hade ändå koll på läget. Snart fick jag åka upp till min avdelning och ligga där och glo istället. Sjukhus sucks! De höll mig vaken hela nätterna, kom och mätte min hals, tog tempen, blodprover, gav smärtstillande, dropp, blodstillande och pencillin. Damn, vad skulle man göra för att få sova på det där stället? Jag fick inte äta eller DRICKA på mer än ett dygn. Men på torsdags eftermiddagen så fick jag min första saftsoppa; riktigt äckligt, men jag skulle ätit vad som helst i det stadiet så hungrig som jag var.
Kvällarna spenderade jag med att titta på bonde söker fru tillsammans med tre gubbar på min avdelning, yey. Hela tiden tänkte jag; "jag vägrar ligga här över jul". Läkarna hade inte sagt någon exakt dag när jag skulle åka hem. Men det blev fredag morgon som befriade mig från 4 nålar i armarna (speciellt den där stora jävlen i vänster handen, som jag fick ifall jag skulle behöva få nytt blod. Den gör fortfarande ont!) och en riktigt obekväm säng.
Så nu vill jag bara säga:
Tack till Huddinge Sjukhus och mina tre läkare för att ni sydde ihop min hals.
Tack till sjuksköterskorna för att ni tog hand om mig, jag gillar er trots alla sprutor.
Tack till Mamma, Peter, Farmor, Farfar, Morfar - för att ni hälsade på mig och tog hand om mig.
Tack till Pappa - för att jag hade aaaaldrig klarat det om du inte varit där. Min pappa är bäst!
Postat i: Dear Diary Permalink Kommentarer [1]
