Folk frågar mig hela tiden "varför åkte du hem från London?" Ja, varför gjorde jag det egentligen?

Jag kan utan svårigheter erkänna att jag är en person som lever i tron att gräset är grönare på andra sidan. Gräset var inte grönare i London, det var precis samma skit som här hemma fast på engelska. En kompis frågade mig om jag var i London för att jag verkligen ville eller för att jag kände att jag var tvungen. Då svarade jag att jag var där för att jag verkligen ville, men frågan är om det var helt sant. Visst, jag ville åka till London, men ville jag stanna? Jag vet inte. Jag försöker känna efter varje dag och komma fram till hur jag vill göra men det slutar alltid på samma sätt; svettningar, ångest och "fan, är klockan redan halv sju på morgonen?" .

Även om jag bara bodde i London i lite mer än två månader så han jag ställa om mig själv. Jag skaffade vänner och fiender och ett jobb jag faktiskt trivdes med, men sen drabbades jag av "gräset-är-grönare-sjukan"-igen och åkte hem till Sverige. Nu har jag varit hemma lite mindre än en månad och ja, jag vill väl påstå att jag har mått bättre i mina dagar.

Jag är bara så rädd, så rädd för att bli fast på samma ställe för länge. Jag vet inte varför, men jag vet att det är farligt.. man kan faktiskt dö om man står still för länge (det kom jag fram till för länge sedan).

Jag är ju bara för jävla dålig på att slutföra saker jag påbörjat, riktigt jävla dålig. Så nu har jag bestämt mig för att stanna här ett tag, jobba, spara och köpa en egen dator för första gången i mitt liv. Jag ska satsa lite mer på mitt skrivande som förhoppningsvis kommer ge mig ett presskort inom en snar framtid. Efter det.. det vettefan, men räkna inte med att jag finns i närheten i sommar. Varjefall inte om du befinner dig i Nynäshamn/Haninge eller Stockholm med omnejd.

Pappa sa att jag i London hade "alla chanser i världen" men för en gångs skull hade han fel. För pappa vet du vad? Vart jag än befinner mig så har jag alla chanser i världen. Bara jag ger mig fan på det.