Ja, ni vet den där blonda tonnårs-wannabe versionen av Carrie Bradshaw som skriver för Metro? Hon skrev häromdagen i metro om hur "Dagens skola dödar intresset för att lära".

Hon skriver "Värst är att just nu uppfostras en generation som inte vet skillnaden mellan Karl XII och Gustav II Adolf, inklusive mig själv. En generation som kan citera ?Simpsons? och ?Family guy? i timmar men som inte har en aning om vem Rousseau var, och hur han påverkade världen."

Nej, Vicky. Det är inte det värsta. Och snälla, kan du förklara för mig och säkert några till hur Rousseau påverkade världen? Det värsta är att du, som många andra anklagar skolan för allt som blir fel. "Lärarna är omotiverade och lata", det är så det brukar låta. Men vad kan det bero på? Är det för att de suttit uppe och spelat World of Warcraft hela natten eller är det för att eleverna är olidliga? De äter godis och leker med mobilerna på lektionerna och det tar 20 minuter av undervisningstiden att bara få tyst på klassen för att kunna kolla närvaron. När jag gick i skolan handlade det om 3-4 elever i varje klass som var störiga och hade svårt att sitta still. Numera rör det sig om samma antal som sitter stilla, tysta och vill lära sig. Proportionerna har ändrats. Förr fanns det respekt för lärarna, inte längre. Det som de råder mest brist på i klassrummen idag är varken skolböcker eller material. Det är respekten som är största bristvaran.

Det här är inget jag bara tar ur luften. Jag har jobbat som lärarvikarie på en grundskola i mer än en månad. Ni skulle bara veta vilka reaktioner jag fick från eleverna när jag gav dem läxa i musik. Herregud! "Vi har aldrig fått läxa i musik" eller "Jag tänker inte göra den här läxan". Nehe? vad säger man då? På gymnasiet kan man ju alltid hota med betygen, men vad säger man till någon som går i fyran som vägrar göra det man säger till dem? När jag själv gick i fryan älskade jag läxor! För att jag ville lära mig, men också för att jag visste att jag var tvungen. Det blev inget lekandes eller TV-tittandes förrens läxorna var klara. Hur många föräldrar kan idag, ärligt säga att de håller hår på såna regler? Har ni bestämda läggningstider för era barn?

Nä, jag blir så trött.

Vicky skiver sedan: "Jag tycker synd om de föräldrar som nu i höst promenerat med sina barn till skolan utan att förstå hur illa det är och jag är glad att jag bara har ett år till att gå i detta system. Om det är skolan, jobben och vården som får ett parti att vinna, hoppas jag desperat att vården och jobben fungerar som de ska. För skolan gör det verkligen inte."

Jaha. Där tar hennes text slut. Vart är alla förslag på förbättring? Jag är så trött på människor som bara gnäller och klagar, men aldrig kan komma med någon konstruktiv kritik. För att skolan ska komma på fötter igen krävs radikala förändringar. Fler utvecklingssamtal med närvaroplik för föräldrarna, mobilförbud, mer lärarledda lektioner, mindre klasser och "nivå"-grupper inom de olika ämnena för att slippa problemet som Vicky nämner här.

"Jag kommer ihåg ett tillfälle i åttan då vi läste om Vietnamkriget. Då jag är uppfostrad vid ett matbord där politik och krig är huvudämnen, tyckte jag detta var sjukt intressant, så det gick fort för mig att lära mig. När jag hade läst färdigt kapitlet om Vietnam frågade jag min lärare om jag skulle kunna få läsa om Kubakrisen också, eftersom det ändå var nästa kapitel. Min lärare tittade då på mig med en trött blick, och sa åt mig att jag stressade de andra och jag
i stället skulle ta en tupplur på bänken. Där och då, då jag som intresserad och motiverad elev blev nekad kunskap, miste jag tron på det svenska skolsystemet."

Är hon hjärndöd eller? Vad hindrar henne från att läsa kapitlet om Kubakrisen ändå? Om man nu verkligen vill lära sig så läser man vad man vill i sin lärobok? Där har vi ett till problem med elverna i skolan. Ingen gör mer än det som verkligen krävs. Ingen anstränger sig eller gör något som läraren inte specifikt bett om. Sen förstår jag att det faktiskt kan stressa de andra eleverna. Någon som verkligen sitter och kämpar med uppgifterna i boken hinner knappt klart medans någon elev alltid hinner klart först och ber om mer och mer. Är det verkligen för att han/hon vill lära mer. Eller vill de bara visa sig på styva linan? Som sagt, det är här "nivå-grupperna" som jag nämnde tidigare kommer in i bilden. Delar man upp klassen i exempelvis tre grupper så skulle det här problemet inte uppstå. De duktiga eleverna skulle inte behöva "dra" de som har det svårare eller inte är lika motiverade.

Jag minns när jag gick i grundskolan. Jag käpmade som en dåre för mina höga betyg och jag minns hur besviken jag blev för att jag "bara" fick VG i Slöjd. Kan ni gissa vad det berodde på? Jo, jag hann inte klart med en klänning jag höll på att sy. Varför gjorde jag inte det? För att jag ständigt fick gå runt och hjälpa mina klasskamrater. Konstigt när det är lärarens jobb kanske ni tycker. Men en lärare på 17 elever i ett praktiskt ämne räcker inte och jag har alltid haft svårt att säga nej när någon ber mig om hjälp. Att jag faktiskt redan hade sytt klart en kjol, en tröja och stickat två halsdukar på samma tid som de andra knappt tagit sina egna mått den terminen spelade ingen roll. Vad lärde det mig kan man ju undra? Att strunta i andra och bara fokusera på det som gynnar mig själv?

"Det handlar inte bara om att lära barnen skillnaden mellan Schweiz och Österrike, utan också att få dem att förstå det demokratiska land vi lever i och framför allt; att få barnen att förstå att de är de viktigaste i världen. "

Ja. Barnen är viktigast i världen. Tänk om föräldrarna kunde inse det och ägna lite tid åt sina avkommor? Den press som ställs på föräldrarna och deras barn är anlednigen till att de ungar som fötts på 90-talet nu växer upp till materialistiska och egoistiska små monster.

Många av mina vänner är oroliga att jag planerar att skaffa barn nu eller snart. Ni kan andas ut. Inte en chans att jag sätter barn till världen när den ser ut som den gör, och chansen är stor att jag också faller för pressen och låter mina barn ta över makten. Så ska det inte vara.

Dags att starta en ny rörelse kanske.. ? Reclaim the children!

Hela texten finns att läsa här: http://www.metro.se/se/article/2007/09/02/19/3340-45/index.xml