Det är Warren Buffet som borde ha fått Nobels fredspris istället för Obama. Där är en person som har förstått konkurrenssamhällets natur, att det förutsätter både givande och tagande.

Igår hade jag gärna velat klaga på mina störande grannar, men det var så mycket oväsen från alla håll och kanter att det kändes meningslöst. I sängen kom jag istället att tänka på en kommentar som jag ibland har fått när jag har klagat på andras oväsen:

"Man måste få leva också".

"Att få leva" verkar vara samma sak som att göra som man vill utan hänsyn till andra. Det är något hedniskt och lustfyllt, gärna med alkohol i kroppen, som får oss att helt tappa omdömet.

Och visst har det blivit värre med åren.

Svenskar vill gärna leka storstadsbor, men de förblir bönder på något konstigt sätt. Riktiga storstadsbor i New York, London och Paris är trevliga och visar hänsyn. Det gör Stockholmare allt mer sällan.

Stockholmaren är vanligtvis inflyttad från landet, van vid att ingen störs av några primalskrik i skog och natur. När Stockholmaren väl sätter sin fot i stan lever vanföreställningen vidare.

Här är mina tre-i-topp bulltips på Östermalm.

Bäst wallonbulle får du på Riddarbageriet.

Bäst brioche får du på Tösse.

Bäst kardemummabulle får du på Valhallabageriet.

Första pris går till kardemummabullar på Valhallabageriet.

Glad bullsommar!

Jag vaknar till vårsolen genom fönstret. Underbart. Sedan slår jag på TVn. TV5 gör reklam för en amerikansk dokusåpa med "två deprimerade personer som har lika mycket i bagaget som på Heathrow". "Lika mycket i bagaget som på Heathrow". En beskrivning som även passar en viss amerikansk ex-general. Jag läser på nätet att han har uttalat sig i senaten om homosexuella i armén. Hans åsikt är i alla fall enkel.  Bögar är värdelösa mesar. Beviset? Jo, massakern i Srebrenica 1995 där 8000 muslimer dog. Det berodde på för många bögar i den holländska FN-styrkan som inte hade modet och mage att sätta hårt mot hårt mot serberna. Skratta eller gråta? Tja. Jag kan absolut inte gråta på grund av en ex-general med "lika mycket i bagaget som på Heathrow". Ett befriande skratt på en söndagsmorgon lovar dessutom gott för veckan som kommer. Så skratt är det.

Det är ju så uppenbart att det är löjligt. Det är ju självklart att den 33:årige mannen som bombhotade KTH är köpt av upphovsrätts- och övervakningslobbyister. Argumenten är tre:

1. Mannen är släppt på fri fot trots att han inte kan uppge skälet till varför han bombhotade KTH. Åklagaren känner uppenbarligen sympati för den åtalade.

2. Journalister får ingen annan information än att åklagare och polis snabbt och effektivt kunde samarbeta med FBI och spåra mannen.

3. KTH är den perfekta måltavlan för lobbyisterna eftersom det har blivit en symbol för forskare som sätter sig emot lobbyisterna.

Jag är inte den som gillar att vara paranoid, men KTH-hotet tvingar fram det. Det måste tas på största möjliga allvar.

KTH-hotet är en lysande pr-insats som får allmänheten att acceptera övervakning och kontroll av Internet.  

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Internet, fildelning, kultur, övervakning

DN, DN, SvD, EX

Jag kan inte låta bli att undra. Trots allt. Det kan ju inte bli bättre PR för TV4s Förkväll, eller vad det heter, om nu Elisabeth Höglund blir programledare. Så mycket publik hon kommer att locka nu.

Kanske är det paranoia. Eller så ligger det något i misstanken. Hur kan jag veta? Trots allt. Ingen och inget kommer till tals om det inte gör rubriker. Kändiskonflikter verkar till vardags skapa störst rubriker. Något som gör överdrifter och lögner till hårdvaluta.

Det är det här som gör "det offentliga samtalet" till ett helvete. Det blir svårare och svårare att ta något som helst på allvar. Det ter sig som en enda stor cirkus av dramatiserade frågor och svar som syftar till att sälja in människor och produkter.

Det enda som jag tror på när jag läser eller hör nyheter är naturkatastrofer som på Haiti. Egentligen borde jag inte ens tro på det längre. Det är rätt opportunistisk rapportering i det fallet också. Men jag känner att jag måste tro på det.

Förutom Haiti måste jag tro på Fredrik Reinfeldt. Han är trots allt statsminister. Mona Sahlin behöver jag inte tro på lika mycket. För hon är bara partiledare. Så här är det. Vi tror på personer och saker i egenskap av deras betydelse. Inte i egenskap av sanningen som de representerar.

Lustigt.

Igår hade jag och min partner ett Skype-samtal om  rädsla. Vi konstaterade att det inte fanns några Skype-smileys för rädsla, men väl smileys för glädja, sorg och ilska. Konstigt, eftersom vi föds i rädsla, knappast glada, arga eller genuint ledsna. Rädsla är mer grundläggande.

Jag tror till och med att vi kan definiera "betydelse" i termer av rädsla. Ju räddare vi är för något, desto större betydelse har det. Det gäller för andra känslor också, men än mer för rädsla. Rädsla dominerar vår tro mer än vad andra känslor gör.

Jag sa att vi tror på personer och saker på grund av deras betydelse, men egentligen är det mer träffande att säga att vi tror på personer och saker av rädsla, snarare än av glädje, sorg eller vrede.

Vi lägger vår tillit och tilltro på de som skingrar vår rädsla, medan vi misstänker och misstror  de som istället väcker rädsla. Båda typerna är betydelsefulla i våra liv. Och i båda fallen är det svårt att vara opartisk.

Så vad är jag rädd för i Elisabeth Höglunds fall?

Jo, jag är nog rädd för att även hon, som till synes ter sig som en jäkla bra person, i själva verket bedrar mig i i hoppet om skyssta personer i medierna, personer som sätter sanningen framför sensationslystnad.

Jag säger nu inte att jag ÄR bedragen, bara att jag är rädd för att bli det.

Vad har SAS, SJ, SEB och Microsoft gemensamt? Inte lönsamheten. Inte konkurrenssituationen. Och inte ledarskapet. Däremot liknar de varandra i kundrelationer. Missnöjda kunder. Företagen dikterar villkor för produkter och tjänster utan att vi som kunder kan påverka det. SAS och SJ kommer undan med förseningar och inställda flyg utan några större konsekvenser. SEB kan avgiftsbelägga tjänster och dela ut bonusar efter behag utan några större konsekvenser. Och Microsoft kan lansera, ändra och skicka ut uppdateringar av sitt operativsystem utan ansvar för systemkraschar i hemmets lugna vrå.

Dagens globala marknadssamhälle bygger allt mer på informations- och kunskapsintensiva tjänster och produkter. Paradoxalt nog har det lett till allt lägre krav på företag att leva upp till omvärldens förväntningar. Myten är att dagens moderna människor saknar tålamod. Att vi är rastlösa. Att det är naturligt att snöröjningen inte fungerar, åtminstone om vi jämför med hur det var för 100 år sedan. Sanningen är den motsatta. Vi har aldrig varit mer tålmodiga, kuvade och menlösa i accepterandet av brister och problem i de produkter och tjänster som vi betalar för. Vi förväntar oss snarast att det är något fel när vi köper något. Om det fungerar perfekt blir vi positivt överraskade.

Tänk dig för 100 år sedan, när vi medborgare köpte mjölk, ägg och bröd direkt från bönder, eller om vi anlitade en hantverkare för att bygga ett hus. Är det någon som på allvar tror att folk på den tiden accepterade att mjölken var sur, äggen ruttna eller brödet mögligt? Eller att ett nybyggt hus läcker? Det gör vi fortfarande inte. Det handlar om grundläggande behov, mat och någonstans att bo. Däremot finner vi oss i om tåg, flyg, banker och datorer inte fungerar som vi förväntar oss. Det är ju så ”komplexa saker” att det är naturligt om det blir något fel då och då. Med andra ord. Ju krångligare något är, desto naturligare är det med fel.

Problemet är att vi i så fall får räkna med att allt mer av vår tid går åt att justera fel och problem som företag levererar, eftersom allt fler produkter och tjänster är ”krångliga” att tillverka och förstå sig på. Det här är konsekvensen av en global marknadsekonomi där vi tillåter ohämmad konkurrens utan lika tydliga höga krav på ansvar för de produkter och tjänster som levereras. Här har våra politiker misslyckats. De resonerar som alltid i svart eller vitt, ”högre eller lägre skatt”, ”fri konkurrens eller inte”. Varför är det inget parti som frågar sig vad som skapar ”god konkurrens”, till skillnad från ”fri konkurrens”?

Märkligt. Så fort jag ställde frågan väcktes en annan i mitt huvud.

Hur kan jag vara så dum och tro att politiker skulle bry sig om ”god konkurrens” när politiken styrs av egenintressen snarare än kunskap?

Nu har alla mina tidigare bankproblem löst sig. Jag har fått tillbaka pengar för både den felaktiga bankomaten i Kalifornien och det norska kontokortsbedrägeriet. Bäst skötte sig Resursbank, som hanterade ärendet på en enda dag. Imponerande. Sämre skötte sig ICA-banken som dröjde två månader innan de kunde reglera icke-uttaget från den felaktiga bankomaten. De skyller på att det är normal handläggningstid som beror på VISA. Må så vara, men det gör det inte bättre. Det som stör mig mest i sammanhanget är bankernas egenmäktighet. De verkar kunna ställa upp vilka kundvillkor som helst, utan att någon kan göra något åt det. Det borde vara en valfråga för 2010. Inte deras bonusar till direktörer. Utan deras egenmäktighet.

Det sägs att man blir gladare om man bara drar i mungiporna uppåt och ler, och surare om man låter mungiporna falla till marken. Så egentligen borde det inte vara så svårt att vara lycklig. Problemet är att viljan. Den växer i skogen.  Vare sig man är glad eller deprimerad vill man anstränga sig och dra i några mungipor. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Tänk om det är så enkelt.

För ett halvår sedan var jag på Stanford. Jag hade varit på ett labb ett par månader. Jag tyckte inte att det var bra. Dels tog det för mycket tid av mina forskarstudier. Dels tyckte jag att människorna var jobbiga. Flertalet skulla avla av sig och flertalet saknade dessutom humor. Jag tog därför beslutet att avsluta labbarbetet och fokusera på vissa andra delar i forskningen. Jag ville dock inte berätta öppet varför jag tog det beslutet, så jag hittade på en vit lögn. Jag hade fått jobb på en svensk statlig myndighet och skulle börja där i januari.

Ett halvår senare, för en vecka sedan, fick jag beskedet att jag får jobb på en svensk statlig myndighet. Jag börjar 1 mars och tar tjänstledigt från universitetet under ett år. Ett års projektjobb som jag sökte i december. Det känns jättebra. Jag kan samtidigt inte låta bli att undra. Visserligen börjar jag 1 mars, inte 1 januari, men ändå. Om jag inte hade sagt att jag skulle börja på en svensk statlig myndighet, hade jag då gjort det?

Det nya jobbet känns som både ödet och en självuppfyllande profetia. Jag börjar tro att det i normala fall är en och samma sak. Om vi gör en ordentlig diagnos och prognos över våra liv (vad nu det är) lär vi tro på det. Om vi tror på det lär vi också efterlikna det. Om vi efterliknar det lär också chanserna (riskerna) vara större att våra diagnoser och prognoser stämmer och går i uppfyllelse.

Men som sagt.

Det svåra är att göra diagnoser och prognoser som inte stämmer överens med vad vi tänker och hur vi känner oss.  Viljan växer i skogen. Så ödet består. Profetiorna likaså.

Igår läste jag rådet från en CV-coach, att inte ange åldern i mitt CV när jag söker jobb. Det viktiga är att komma på intervju, varför vi som är äldre (40+) bör parera slentrianmässiga fördomar som utesluter oss på förhand. Det gäller att framstå som ungdomlig med mycket energi.

STÖN... Alla dessa mantran om att vara positiv, ungdomlig och konstruktiv. Det är ju så mycket skönare att vara kritisk och reflekterande. Men men... Samhället går helt klart i motsatt riktning, med allt större betoning på "belysning" istället för "upplysning". Till och med ifråga om välgörenhet.

Vi skänker allt mer till hjälporganisationer, kortsiktiga behov, just nu till Haiti, men vill helst inte betala skatt som går till långsiktiga trygghetssystem för svaga, gamla och sjuka. För mig är det en ologisk ekvation, men en helt logisk konsekvens av utvecklingen. Välgörenhet är en fråga om valfrihet (mina behov), inte plikt (andras behov).

När dygnets alla timmar är upptagna med ungdomliga och positiva tankar om oss själva ter sig samhällsplikter långt borta. Välgörenhet får inte kännas som en uppoffring. Tvärtom. Välgörenhet måste numera stärka vår självkänsla och självbild. Först därefter kan pengarna gå till behövande.

Det här fungerar på kort sikt. Vi öppnar plånboken då CNN och Aftonbladet skildrar akuta kriser. När pengarna gör en skillnad här och nu på kort sikt. Inget fel med det. Min oro är bara att all välgörenhet allmer liknar ett ungdomligt mode. Det kommer och går. Något som inte bådar gott på lång sikt.

Scanning. Det är min spaning för 2010. Allt från nakenscanning på flygplatser efter bombimplantat i ryggmärgen, till datorscanning efter e-virus och maskar. Scanning. Ett framtidsyrke. Precis som kameraövervakning. Jag vågar inte gissa hur många foton som finns av mig när jag petar mig i näsan och skrapar av snoret på kanten till en soptunna. Eller när jag får neurotiska ögonryckningar och försöker dölja det genom att klia mig i ögat, men som lätt avslöjas om man bara zoomar in.

Scanning är den yttersta formen av ”att titta, men inte röra”. Hittills är det bara läkare och myndigheter som använder sig av scanning för att ställa rätt diagnos och prognos, men tänk när det hamnar i var mans hand. När vi kan scanna oss själva, våra barn, katter och hundar, och kolla om alla organ och ben är intakta, om vi har cancer eller bär på ett bombimplantat. Det kanske inte låter så sexigt, men ack så praktiskt istället för att stå månader i sjukvårdsköer. Det lär också skapa nya genres av TV-underhållning.

USA är hemlandet för hemmavideos. Det tillhör de mer populära TV-programmen, hemmavideos. Vi har det hemma i Sverige också, men inte i timmar varje dag. Det är sant. Varje dag går det att se. Jag tror att det har något att göra med avstånd. Att bilder, med vare sig kameror eller videos, ger än känsla av intimitet och närhet, men att de samtidigt uttrycker motsatsen, att vi är åskådare, inte deltagare. Så är det också med scanning.

Tänk ett TV-program som är ägnat åt folk som upptäcker dödliga sjukdomar med hemmascanning, till exempel cancer, och som samtidigt berättar att sjukvården inte kan göra något, samtidigt som de ser sin cysta växa, och att de därför stämmer staten, sjukhuset eller försäkringsbolaget på pengar. Voilá. Ett TV-program som förenar hemmavideos, doktor Phil och Advokaterna. Det kan bara inte misslyckas.

Innan dess lär vi få se program med privat kameraövervakning. Här i USA är det bara en tidsfråga innan vi får se program med de bästa klippen med mördare och terrorister. Redan idag är namn och bild på misstänkta vardagsmat. Så varför inte film i TV från övervakningskameror. Där belöningar för tips och gripanden visas i ena hörnet. "$2000 för huvudjägaren i Menlo Park". Det kan kanske bli ett yrke i sig, privatspaning för polisiära ändamål.

För en vecka sedan tänkte jag att vardagslivet har hunnit ikapp mig även här i Kalifornien. Jag kände att jag inte hade något att säga om något. Allt bara flöt på. Men så i helgen vände känslan på sig ordentligt.

Det började med en musikal inne i San Francisco. Wicked. På lördagen. Den handlar om The Wicked Witch from the West och vad som hände innan Trollkarlen från Oz. Vem var egentligen The Wicked Witch from the West?

På väg till musikalen gick jag och min partner förbi ett fallfärdigt hus. Det var skumt. I de trasiga fönstren hängde gamla möbler av olika slag.  Det var lite kusligt. Vi var på väg för att se Wicked, men hade redan fått en släng av Alice i Underlandet.

Innan musikalen gick vi på vegetarisk restaurang,  Ananda Fuara, the “Fountain of Delight,” ett av de många "hundratusentals verk” som Sri Chinmoy, en andlig ledare, genomförde i sitt liv.

I restaurangen, på borden, finns Sri Chinmoys ”korta CV”. Sammafattningsvis, han har producerat hundratals pjäser, tusentals böcker och sånger, samt hundratusentals målningar och poem. Jag och min partner försökte räkna på hur lång tid enskilda verk kan ha tagit. Vi talar om minuter.

Jag och min partner tyckte att det var löjeväckande, men säkra kan vi inte vara. Maten är på stället är onekligen ”gudomlig”. Jag har även kollat hans hemsida. Nog är det något övernaturligt över personen ifråga.

Hur som helst.

På väg till musikalen noterade vi många uteliggare på gator och trottoarer. Även ett stort antal mentalsjuka. Hade de slängts ut från härbärgen inför julen?

Musikalen var nu motsatsen till uteliggare.  och andades amerikansk medelklass i alla bemärkelser. Extremt proffsigt. Svulstig perfektionism i scenografi, kostymering och koreografi. Slagkraftig revymusik, men som till slut blir enformig och monoton, som så ofta i musikaler. Något DYRT för en svensk som är van vid statliga subventioner och billigare produktioner. 120 dollar per biljett. Host. Harkel. Stön.

Vi var nöjda och imponerade, även om det kändes konstigt att kasta sig mellan slummen på San Franciscos gator och stadens flärd på musikalscenen. Märkligt nog var det precis det som musikalen handlade om.

The Wicked Witch of the West var i unga den godaste och den fulaste tjejen av alla tjejer. Tyvärr väger nu nackdelar tyngre än fördelar. Samhällets förakt för hennes fula tryne kom att bryta ner den unga häxans moral. Det enda positiva var att hon egentligen inte dog, som i Trollkarlen från Oz, utan flydde med Fågelskrämman. Huvudbudskapet? Kärleken övervinner allt.

Vi åkte hem och planerade för nästa dags utflykt. Att gå på Hard Nut i Berkely, en travesti på Nötknäpparen.

Väl hemma på kvällen i Menlo Park kollade jag mitt kreditkortskonto. Det visade sig att någon har kommit över mitt kortnummer och köpt varor på över 17.000:- på någon norsk hemsida för köks- och badrumsinredning. Jag var paralyserad. Det här kan bara inte hända. Rättare sagt. Det här får bara inte hända MIG! Jag har ju antivirusprogram. FÖR FAN!

Det här var ett sätt att försöka skämta om något väldigt jobbigt för att lindra ångesten, ungefär som Karl Bertil Johnsons Julafton.

Det har tagit några dagar för mig att smälta det här. Jag känner mig fortfarande osäker på det mesta sedan insikten att någon har inte bara köpt badrumsartiklar. Det verkar en norrman som dessutom har ringt på kortet (norska Telenor). Och mer var reserverat på kortet innan jag hann spärra det.

Dagen efter den förskräckliga insikten om mitt kreditkort åker vi till Berkely för att se ”Hard Nut”. Från tunnelbanan till konserthuset passerar vi några blommande magnoliaträd. Jättevackert. För ett ögonblick försvann tid och rum, alla bekymmer. Vår, sommar, höst och vinter flöt ihop till en enda helhet.

Hard Nut var hysteriskt kul. Det går inte beskriva i ord. Det är alltså en dansföreställning, en travesti på Nötknäpparen, vars story i sig är minst sagt surrealistisk med nötknäppare som är på jakt efter en nöt att knäcka för att en prinsessa ska få skönheten tillbaka, som råttdrottningen berövade henne. Helt i klass med Alice i Underlandet.

Nästa dag, igår, måndag den 21:a, efter slit med att kontakta banker och skriva reklamationer, begav vi oss till Redwood City, en grannkommun, för att se Avatar. Vi kom i god tid och gick en promenad. Vi passerade en lokal domstol för allehanda ärenden. Se där! Fullt med människor utanför, ståendes och gåendes. Det är väldigt ovanligt.

Medelklassamerikaner går på parkeringar, mellan bilen och shopping malls, mellan bilen och sportarenor. Det är extremt ovanligt att se dem i större grupper på trottoarer och gator. Visst, uteliggare köar till härbärgen, men i övrigt är det sällsynt, med undantag för domstolar alltså. Tänk att det är åklagare och advokater som bokstavligen får amerikanerna att möta varandra!

Nu över till filmen Avatar. Storyn har vi hört många gånger. Den moderna imperialistiska människan som skövlar hem och miljö för omoderna infödda människor. Nu har regissören James Cameron tagit temat till nästa nivå. Nu är det imperialistiska människor från Jorden, som på jakt efter resurser på nya planeter, stöter på den magiska planeten Pandorum.

Gud så snyggt, proffsigt och patetiskt gjort!

Patetiskt i både positiv och negativ bemärkelse. Jag ville verkligen kämpa på infödingarnas sida. Jag ville verkligen gå i döden för Aliens och skjuta ner alla HEMSKA ONDA IMPERIALISTISKA FANSTYG från planeten Jorden.

För bara 9 dollar per biljett! Matinépris.

Till saken hör att filmen är i 3D. Det gör filmen helt klart än mer spektakulär, men jag är inte van att titta i glasögon i 2.5 timmar. En stress om kom att lägga sig på kreditkortsstressen. Än värre var det för min partner. Han har lätt till migrän. Väl ute i biografen kom auran, lyckligtvis i en mild version, men ändå. Det tar 12-24 timmar att repa sig.

Det finns alltså mycket att uppleva och lära av filmen Avatar. Inte minst att personer som lätt faller offer för migrän bör undvika 3D-versionen.

Hur slutar nu detta blogginlägg?

Tja. Jag sitter på ett hotellrum och inväntar ett tidigt morgonflyg till San Diego för att skriva på en artikel under julen. Ett sätt att kombinera ledighet och jobb som jag älskar. Så jag skulle kunna fortsätta att skriva. Det har hänt så märkliga saker även idag, men hungern har infunnit sig. Så det får räcka för idag.

GOD JUL PÅ DIG!

För en si så där 10-20 år sedan var miljöaktivism ett av mina stora intressen. Vid något tillfälle kommenterade min bästa vän miljöproblemen på följande sätt:

”Hur ska människor kunna bry sig om miljön när de inte bryr sig om varandra?”

Idag, dagen efter Köpenhamnsfiaskot, är det en träffande reflektion. Konferensen bekräftade inte bara att klimatproblem är lågt prioriterade i finansiella kristider, utan att människor sätter egna intressen så mycket högre än andras.

Jag tänker nu inte på utvecklingsländernas egenintressen, utan den svenska regeringen, som säger sig vara besviken på andra länder som har blockerat processen. Det luktar svavel.

En framgångsrik förhandling bygger på förkunskaper om sin motpart. Uppenbarligen var kunskaperna bristfälliga. Bristfälliga kunskaper bottnar vidare i bristfällig motivation och intresse.

En attitydfråga.

Som ordförande för EU har Reinfeldt därför ett stort ansvar för misslyckandet.

Idag åt jag och min partner lunch på en uteservering, sol och 20 grader varmt. Jag tog en scampisandwich. Min partner fish & chips. Då hände det. Den där pricken mitt i fotografiet till höger. Den ovala saken på himlen.

Ett UFO!

UFOs är en amerikansk grej. Visst finns det observationer världen över, men utan tvekan flest i USA. Idag fick vi förklaringen. Det på bilden är en zeppelinare, en ganska stor en, som blev en liten oval historia med mobilkameran.

I Stockholm har vi luftballonger, men här i Menlo Park och Palo Alto är det zeppelinare som gäller. Vi har sett flera sedan vi kom hit, men inga luftballonger. Så vi spekulerade om det i soljuset och värmen.

Min partner tror att jänkarna föredrar zeppelinare eftersom de går att styra. I en luftballong är det luftströmmarna som styr. Det är inget för jänkare som är vana att styra sina liv och bilar på egen hand. En zeppelinare passar bättre.

Själv lutar jag mot en annan förklaring. En zeppelinare är helt enkelt större än en luftballong. Allt är större här i Kalifornien. Så varför inte också flygande föremål. Det ena utesluter nu inte det andra.

Hur som helst. Zeppelinare gör sig helt klart bättre som UFO i en kamera, med sin ovala siluett. Mot skymningen är väl åsynen än mer spektakulär. Det kan  kanske förklara varför UFOs är speciellt frekventa på den amerikanska kontinenten.

När våra diskussioner lider mot sitt slut passerar än äldre dam förbi. Jag och min partner jäser i solen. "You guys look comfortable". "Very", svarar jag, halvliggandes i stolen.

Tänk att hyperboler (överdrifter) är så mycket mer trovärdiga om de uttrycks med kroppen snarare än i ord.