Sedan jag kom hem till Sverige igen har jag känt att jag ingenting har att säga. Visst. Vädret har varit grått och trist. Hur roligt är det att upprepa dagarna i ända på en skala ett till tio? Så idag gav en artikel i DN inspiration. Det har kommit ut en ny bok om svenskarnas godisätande, att vi äter mest i hela världen. Fantastiskt. Svenskar som annars sägs vara så tråkiga och försiktiga.

Så reagerade jag först, men efter några minuter strömmade frågorna och tankarna till. Varför har vi svenskar världsrekordet i tröstätande? Varför behöver vi belöna oss själva med socker dagarna i ända? Vi kan väl ändå inte skylla på klimatet. Jag kan inte tänka mig att nordbor överlag tröstäter mer än andra. Eller?

Inte heller kan vi skylla på kapitalismen. I kapitalismens paradis Kalifornien finns det också gott om choklad och godis i livsmedelsbutikerna, men inte som här. Godishyllorna är överlag mindre än hyllorna med flingor, mjölk, frukt och grönsaker, även om läskhyllorna också är stora. Det är åtminstone mitt intryck. Så frågan kvarstår. Varför är svenskar så godisgalna?

Efter ytterligare grubblerier kom jag fram till en rimligare slutsats. Godis handlar ju om belöning. Att belöna sig själv. Självömkan. Precis som alkohol. Vi dricker och godisäter för att vi tycker synd om oss själva. I Sverige har vi med andra ord en brist på "belöning". Vi uppmuntrar och belönar inte varandra, utan först och främst oss själva, eftersom vi tror att ingen annan gör det. En tragisk självuppfyllande profetia.

Det här borde nationalekonomerna uppmärksamma lite mer. Godis och alkohol. Det kan ju inte vara bra för folkhälsan och därmed inte häller för samhällsekonomin. Det borde de kunna räkna på. Kanske kan de räkna på hur mycket som lönerna för svenskarna borde höjas för att de ska känna sig uppskattade på riktigt och därmed äta mindre godis. Det är väl sådant här som nationalekonomer gör?

För övrigt har jag bokat biljett. Nästa söndag, 8 november, åker jag tillbaka till Menlo Park. Jag längtar. Inte till Menlo Park. Utan till nya kulturupptäckter.

Klockan är kvart i fyra. Sömnlös i tre timmar. Tvivlen växer. Tankarna far fram och tillbaka. ”Jag måste sova nu”. ”Jag kan inte”. ”Jag kommer aldrig kunna sova igen”. ”Det är mitt fel”. ”Det är något fel på mig”. ”Jag är sjuk”. ”Nu är det kört”. ”Jag har hört att psykoser kommer vid 40 års åldern”. 

Egentligen är sömnlöshet samhällets fel. Att inte kunna sova har gjorts till ett trauma. Ett tecken på att man inte är funktionell och kan utföra sin samhällsuppgift, vad den nu må vara. Jag tror till och med att vi skulle kunna definiera en god medborgare som någon som sover gott om nätterna, som därför har allt rent mjöl i påsen. För dem som är oroliga i själen skapar det dåligt samvete och så sover dem ännu sämre.

Att kunna sova sött är också min definition på lycka. Det får mig att tänka på en berättelse som min partner, som fortfarande är kvar i Kalifornien, skickade häromdagen. Paul Bloom, professor i psykologi vid Yales universitet, menar att människor blir mindre lyckliga när de få barn. Alla studier tyder på det, även om samhället och människor gör allt för att övertala sig själv om motsatsen, allt för att härda ut olyckan som barn för med sig.

Paul Bloom menar att barn medför negativ stress, vilket gör att människor egentligen känner sig olyckliga, även om de i ord bedyrar att de är lyckliga. När jag läste det lät det mest skoj, men nu när jag har legat sömnlös börjar jag förstå. Tänk dig sömnlöshet inte bara för en natt eller två, eller till och med några nätter. Nej. Tänk dig sömnlös i månader.

Det är nog det Paul Bloom menar. Barn får oss att sova oroligt. Det gör oss olyckliga. De som blir ledsna när barnen flyttar hemifrån är personer som inte kan göra annat än identifiera sig med olyckan. Som alltid har legat sömnlösa och som inte kan tänka sig ett liv med god sömn. Mer tragiskt än så kan det inte bli.

30 minuter till flygplatsen i San Francisco. 2.5 timmar på flygplatsen. 10.5 timmar på flyg till London. 2.5 timmar på Heathrow. 2.5 timmar på flyg till Stockholm. 60 minuter hem.

Summa restid: 19 timmar.

Därefter 6 timmar med vänner och därefter sömn 10.5 timmar.

Jag vaknar upp till gråa moln över Stockholm. Jag beger mig iväg till Claes Ohlson i Gallerian för att köpa mick-hörlurar för Skype. Väl på gatan känner jag av kylan och iskalla regndroppar. Men än så länge lever minnet av solen kvar från Kalifornien. Jag känner mig munter och går i rask takt för att hålla värmen. Väl framme vid Gallerian, vid entrén, skrattar jag till. Ett myller av mörkgråa och svartklädda människor. Intrycket beskrivs nog bäst som ”nybekant”, både välbekant och nytt.

På håll kan svenska gallerior och amerikanska shopping malls te sig lika, men kontrasterna finns där, i mötet med människorna. Färgerna på kläderna går i mörkt, precis som vädret. Myllret är tätt, varför växlingarna i mörka gråtoner är extra livligt. Lustigt. Förut var intrycket att svenskar håller distansen, fysiskt alltså, men nu verkar det precis tvärtom. Alla verkar vilja vara på en och samma plats på en och samma gång samt med en och samma färgskala.

I San Francisco, som är en stad jämförbar med Stockholm, finns också en central galleria, Westfield, med 170 butiker. Det mest iögonfallande är storleken, som vanligt i USA, antalet butiker och utrymmet. Väl hemma slås jag dock också av färgerna på kläder. Klart mer varierande i San Francisco.

Om jag kommer ihåg rätt har vi svenskar talat om den tråkiga svenska färgskalan i många år. Otaliga trendorakel har också spått nya djärva tag, men det verkar aldrig hända något. Det ser verkligen deprimerande ut. Det får mig att undra. Kan det vara så att även här styr klimatet. Jag är redan tidigare anhängare av klimatteorier om mentalitet, men nu börjar jag även tror att klimatet även styr vår smak och design.

Nordeuropa: Mörker och kyla ger gråa kläder. Sydeuropa: Ljus och värme ger färgrika kläder. Å ena sidan logiskt rent fysikaliskt. Mörka kläder suger åt sig ljus. Ljusa kläder reflekterar. Så det är logiskt med mörka och ljusa kläder i kyla respektive hetta. Nu är det här inte något större problem i dagens samhälle, eftersom vi reglerar värme hemma, på jobbet och i gallerior på konstgjord väg. Istället för mörka kläder borde vi här i mörka Norden ha färgstarka kläder för att kompensera bristen på visuell stimulans, men så är alltså inte fallet.

Den enda teorin som återstår är klimatteorin. Vi bär mörkt när det är mörkt och kallt, och ljust och färgglatt när det är ljust och varmt. Människor härmar med andra ord inte bara varandra, utan även vädret och klimatet med våra kläder. Den enda fråga som nu återstår är varför?

Jag tror mig ha hittat medelklassens ”Big five” i Kalifornien: (1) Familjen, (2) Jobbet, (3) Shoppingmalls, (4) Sportarenor och (5) Nationalparker. Med ”Big Five” menar jag alltså geografiska platser som medelklassen regelbundet åker mellan och som präglar vardagskulturen, värderingar och föreställningar . Familjen är inte ett enda hem. Ett enda hus. Utan alla platser där familjemedlemmar bor. Även arbetsplatsen är mer föränderlig än vad vi är vana vid. En viss könsfördelning präglar shoppingmalls och sportarenor, men nationalparkerna överbryggar både köns- och klasskillnader. Här återförenar sig amerikanen med sitt ursprung, vildmarken.

The Big Five präglar medelklasskulturen och förklarar bilens mycket centrala roll i vardagslivet. Det går inte att regelbundet cirkulera mellan dessa platser utan en (stor) bil. Bilen skapar både sammanhang och helhetskänsla, varför den tar sig in på livets alla områden och blir en del av ens person. Något som illustreras av kropps- och bilstatyer i Palo Alto. För många är det nog värre att förlora ens egen bil än att förlora ens eget hus. För vissa är det till och med värre att förlora bilen än att förlora nära och kära. För vissa är bilen helt enkelt det som står dem närmast i livet, det som de litar mest på, mer än anhöriga och vänner.

Bilen förenar och möjliggör alltså the Big Five. Tillsammans illustrerar de så kallade Big Five inom personlighetspsykologin, fem dimensioner som strukturerar människan som person:

I) Openness (öppenhet) - att uppskatta konst, känslor, äventyr, ovanliga idéer, fantasi, nyfikenhet, och omväxlande erfarenheter.

II) Conscientiousness (samvetsgrannhet) - en tendens att vara självdisciplinerad, agera plikttroget, målinriktning; att planera snarare än att agera spontant.

III) Extraversion (extraversion) - energi, positiva känslor, självsäkerhet, och en tendens att söka stimulans och andras sällskap.

IV) Agreeableness (vänlighet, sällskaplighet) - en tendens att vara medkännande och samarbetsvillig snarare än misstänksam och fientligt inställd mot andra.

V) Neuroticism - tendens att uppleva obehagliga känslor lätt, som till exempel ilska, ångest, depression, eller sårbarhet; ibland kallad emotionell instabilitet.

Det är lätt att tro att medelklassamerikanen är öppen, eftersom det pratas jämnt och ständigt, utan anledning, men det är en fråga om att vara utåtriktad, extrovert, inte öppenhet, en vilja att förändra sig själv. Tänk på doktor Phil. Han talar om vikten av att förändra beteendet, men inte så mycket om att hämta in nya kunskaper och erfarenheter. Det är utåtriktade aktiviteter och egen måluppfyllelse som styr, inte nyfikenhet. Det senare är mer ett drag hos svenskar, precis som att vara neurotisk. Svenskar är öppna och neurotiska, men inte så extroverta, inte heller lika vänliga som medelklassamerikanen i Menlo Park.

Jag menar att allt detta beror på naturlig och snabb social rörlighet i Kalifornien, något som bilen har möjliggjort och möjliggör, till skillnad från betoningen på social trygghet hemma i Sverige. Vi är rotade i myllan och får ångest vid tanken på att inte ha ”ett riktigt hem” eller ”ett riktigt arbete”. Ordet ”riktigt” betyder här tryggt och stabilt. För den svenska medelklassen är därför ett snyggt hem minst lika viktigt som en snygg bil. Tänk bara på hur mycket som svenskar har lagt ner på stora snygga kök de senaste åren. Allt för att visa upp hemmets hjärta, själen, något som förefaller ganska exotiskt här i Kalifornien där pengar är detsamma som frihet, ett självändamål, varför också maximalism snarare än minimalism styr medelklassens smak och design.

Imorgon reser jag hem till Sverige några veckor. Spänd av förväntan. Vilka känslor kommer mötet med vänner, kollegor och oktobervädret i Sverige att väcka? Jag både längtar, undrar och tvivlar.

Nyfiken och neurotisk med andra ord.

Äntligen har vi hittat platsen som överensstämmer med våra svenska inre bilder av Kalifornien. San Diego. Några nätter på Mission and Pacific Beach med vänner. Här diskuterar vi dokumentären om Berlusconis öden och äventyr på en italiensk restaurang, Caffee Bella Italia. Toini beskriver en av personerna i filmen, en italienare som anser sig ha en snygg kropp och helrätt utrustning för att vara med i Berlusconis mediecirkus.

San Diego. Klimatet är mycket skönare än i San Francisco. Jämnare temperatur. Precis så avkopplande som vi hoppades på. Milslånga strandpromenader med personligheter, attityder och karaktärer. Inte för mycket attityd. Inte bara snygga surfare. Utan en salig blandning av lokalbor och kringresande. Det är bara att gå utanför dörren och börja titta. Bland dagens sevärdheter märks till exempel en familjfar som sätter upp en stor amerikansk flagga på stranden och en busschaufför med en röst som påminner om en hårdkokt polis i en Hollywoodfilm.

Kalifornien ligger alltså i San Diego. Som alltid på en ny skön plats, bortom jobb och vardag, är det lätt att tänka sig att flytta hit. Tänk att inte behöva härda ut i kylan och mörkret i Sverige. Att få uppleva sol och hav året runt, och ändå ha nära till underverkens underverk: amerikanska livsmedelsbutiker. ”Ralphes” heter den som ligger nära oss. Där köpte vi också våra första Twinkies: "Golden Sponge Cake with Creamy Filling", men det låter helt klart bättre än vad det smakar.

Imorgon firar vi min partner. ”Half-ninety”. Det är inte dåligt det. ”Half-ninety”. Det borde inte vara omöjligt att klara av ytterligare en halva. Det behövs. Ett års samhällsförändringar idag motsvarar nog 10 års samhällsförändringar för 100 år sedan. Stressen är helt klart högre. Så vi behöver leva längre för att vila upp oss. De är i alla fall söndagens kristna budskap från metodistkyrkan här i San Diego. Idag läste vi följande på en annonstavla för dagens mässa: ”Life is hard. Afterlife is harder”. Dessutom skulle mässan vara på vietnamesiska!

Just nu är två svenska vänner på besök. Igår kollade vi på Zombieland, en galen film om att överleva i en värld där ett virus har förvandlat större delen av mänskligheten till livsfarliga zombies. Hysterisk galghumor. En hejdlös slakt av människoätande zombies, kryddat med lemlästning och lösa tarmar, blod och slem. Men också en förtäckt propaganda för amerikansk konsumtionskultur, att konsumtion även skänker lycka i helvetet.

Filmens röda tråd är en dyrkan av stora bilar och vapen i sökandet efter ett Zombiefritt tivoli, som till slut visar sig vara motsatsen till paradiset. Ett annat tema är att våga riskera livet i jakten på Twinkies, "Golden Sponge Cake with Creamy Filling". Lyckan kan vara både oväntad och opportun, till exempel att spontant förstöra allt glas och porslin i en övergiven butik eller att övernatta i Beverly Hills i Bill Murrays lyxvilla. Det gäller att smaka på livets goda i alla dess former, inte minst att röka på och leka Ghostbusters.

Det riktigt intressanta med Zombieland är det hejdlösa dödandet av Zombies. Det roar och det känns helt ok. Zombies är hjärndöda och obotligt farliga, varför dödandet inte bara är ok, utan av godo och som därför kan göras till en konstform med underhållningsvärde. Det ruskiga är att steget inte är så långt till dagens hjärndöda konsumenter. I början av filmen nämns att feta människor faller lättare offer för Zombies än andra. De kan inte fly, vilket slutar med fler överviktiga zombies.

Zombies symboliserar våra okontrollerade behov och destruktiva begär. Hjärnslöa konsumenter som inte förtjänar förlåtelse eller respekt, utan som har sig själva att skylla. Så det enda som återstår är att fungera som måltavla för andras överlevnad, lycka och välgång.

Filmen rymmer alltså en hel del samhällskritik. Väl hemma i sängen förde den även mina tankar till Sverige. Alliansen vill att vi svenskar i högre utsträckning ska ta ansvar för vår privatekonomi, att vi inte är Zombies, utan medvetna producenter och konsumenter, varför skatten sänks och kollektiva statliga försäkringar tas bort. Det får mig att undra.

Varför ska jag som är gay betala skatt till barnfamiljer som tar ut föräldrarledighet och får dagisplats, barnbidrag och skolpeng via skattsedeln? Här i Kalifornien betraktas det som kommunism. Jag själv menar bara att ett Zombie-fritt land måste vara fritt från alla former av hjärnslö konsumtion, även statliga subventioner till barnfamiljer. Men vem i Alliansen är beredd att kämpa för en privatisering även på det området?

I hjärtat tror jag nu inte alls på ett Zombie-fritt samhälle. Vi är alla mer eller mindre hjärnslöa zombies och bör anpassa vårt samhälle därefter.

Vi bor mitt i San Andrea förkastningen, en del av Kalifornien med stor jordbävningsrisk. Enligt regeringsmyndigheter är det idag en chans på tusen till kraftig jordbävning i området. Med samma risknivå är det 3 chanser på 10 att få uppleva en kraftig jordbävning under ett års vistelse. Jag vill naturligtvis inte uppleva någon katastrof, men visst skulle det vara nervkittlande att få se porslinet skaka på bordet.

Det är nu inte helt lätt att tänka sig en jordbävning här. Det är fortfarande soligt och varmt. Kortbyxor gäller. Det enda som påminner om jordbävning är lokaltåget ”Caltrain” mellan San Francisco och San José. Folk klagar och kritiserar bolaget för att volymen på tågens signalhorn är för höga. Bolaget försvarar sig med att det har varit en våg av självmord och olyckor, varför de måste signalera högt och ofta.

Signalhornen hörs från morgon till natt, på kilometers avstånd. Härom veckan sänkte de volymen något, men har samtidigt höjt frekvensen och förlängt signalperioderna. Mitt intryck är att signalhornen faktiskt är mer ”på” än ”av”. Det måste vara olidligt för dem som bor nära spåret. Vi bor en halv kilometer från spåret. Det dröjer nog inte länge förrän lokalbor går till domstol och åberopar förhöjda jordbävningsrisker. Stämningar är trots allt en större risk än jordbävningar.