Thanksgiving blev så bra som jag hoppades på. Jason, en gay-kompis till Jake, berättade om många galna äventyr tillsammans med andra vänner. Bland annat en vän som jobbar med internetmarknadsföring på ett företag i Silicon Valley. Hans stora hobby är Barbie-dockor. Han samlar på dem och stylar dem, både hemma och på jobbet. Han har alltid med sig några dockor vart han än går eller reser.

Inte för så länge sedan även på semester till Hawaii. Varje dag lämnade han ett par Barbie-dockar på huvudkudden i hotellrummet, i mer eller mindre grova sexuella ställningar. Och varje dag när han kom tillbaka hade städerskan separerat och placerat dockorna på avstånd. Ju grövre den sexuella ställningen var, desto längre ifrån placerade hon dockorna i hotellrummet.

Det var en mycket underhållande Thanksgiving. Det enda som grämer mig är att det är så jäkla svårt att matcha underhållningen. Även om jag har storys att berätta går det helt enkelt inte att berätta dem på det rätta sättet på engelska. Men men... De fick i alla fall smaka på svenska saftiga saffransbullar. Succé. Inte minst efter en spontan amerikansk tolkning av hur man äter dem. Man rostar dem och äter dem sedan med (extra) smör. Det låter konstigt, men det gav onekligen mersmak. 

Min partner och jag sov på hotell i San Francisco, 55 Park, 26:e våningen. Mitt i stan med en underbar utsikt över stan. När vi vaknade lekte några örnar utanför fönstret. Glidflygning ovan och mellan husen i timmar. Så befriande och vackert. I mitt nästa liv vill jag återfödas som örn.

Senare på dagen åkte vi till Muir Woods, till de gigantiska Redwood-träden. Även det breathtaking. Alla SF turister talar om dessa gigantiska träd. Alla åker dit. Nu förstår jag varför. Trots en av de största turistattraktionerna blir vi alla mänskliga besökare så pyttesmå i jämförelse med dessa majestätiska träd. Om det inte vore för rädslan att huggas ner skulle jag även kunna tänka mig att återfödas som ett Redwood-träd.

Här i Kalifornien är det dagen före Dagen - Thanksgiving. Folk ler och säger "Happy Thanksgivning" till alla och envar. Enligt infödda källor är det en lika viktig högtid som julen. Jag bekräftar. Det känns helt klart som dagen före julafton. Butikerna har laddat med färdiglagad mat i alla dess former. Folk har tagit långledigt. Inga seminarier på universitetet hela veckan. På fredag är det dessutom Black Friday, den officiella starten för julhandeln.

Även jag och min partner ska fira Thanksgivining, hemma hos en kille i San Francisco, Jake, med några av hans vänner, kanske även någon av hans yngre potentiella pojkvänner. Jag ser fram emot det. Jag hoppas att alla mina fördomar går i uppfyllelse. En riktig bitchig afton med snabba ironiska repliker till allt och alla. I så fall bästa tänkbara Thanksgiving. Dagen till ära ska jag baka riktigt saftiga saffransbullar (mycket smör och socker alltså).

Jake är historielärare. Han berättade för min partner att Thanksgivning, som är allmänt känt som en skördefest, egentligen bottnar i en fest där vita nybyggare delade med sig av skörden till Indianer. Just kopplingen till Indianerna skulle kunna förklara varför Thanksgivning har blivit så stor i USA, men inte andra länder. Festen är ursprungligen en freds- eller erövringsfest, en framgångsfest, för att vita européer lyckades ta och bruka Indianernas land. Med andra ord, Thanksgivning är ett slags Thankstaking. Vita européer fick röda indianer att tacka för maten som egentligen var deras egen.

Fantastiskt. Ju mer jag tänker på det, desto mer logiskt är det. Även våra egna högtider är ett slags erövringsfester, till exempel julen. Kristna missionärer som lägger till budskap om Jesus ovanpå en redan existerande hednisk högtid. Kanske är det så med alla stora högtider. Kanske är alla fester offerfester. Under effektiv kosmetika av glädje och generösitet döljer sig blod, svett och tårar, konflikter och kamp på liv och död. 

Jag läste i DN att PRV har beslutat godkänna en ansökan om registrering av the Pirate Bays logga, inte från the Pirate Bay, utan från ett företag som inte har någon relation till the Pirate Bay. Det är provocerande utöver det vanliga.

Formgivaren avsade sig upphovsrätten för allmänt bruk. Trots det beslutar PRV att ett företag som inte har med saken att göra får förfoganderätt över den. Det är omoraliskt. Jag har därför skrivit till GD på PRV: Susanne Sivborg: susanne.sivborg@prv.se. Här följer brevet.

...

Hej Susanne.

Jag läste i DN om att ni har godkänt registrering av Pirate Bays logga, som den ursprungliga formgivaren lät upplåta till allmänheten att använda fritt. Jag är övertygad om att lagen tillåter både det ena och det andra i det här fallet beroende på vems intressen som står på spel. Ert beslut övertygar mig därför bara om en sak, att PRV tjänar kommersiella intressen framför allmänhetens.

Tragiskt!

...

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, The Pirate Bay, TPB, fildelning, kultur

DN

Igår kollade vi på 2012 inne i San Francisco. HERREGUD. Vilken kombination av kulturell smörja och helt fantastiska specialeffekter. Hela världen går under. Förutom några hundratusen människor på en moden Noaks Ark. Budskapet är att kärnfamiljen betyder ALLT, varför den överlever ALLT ANNAT, mot alla odds, tillsammans med lite giraffer, elefanter och andra exotiska djur. För mig är det en postapokalyps som är värre än apokalypsen själv.

Efter den stora katastrofen på bioduken insåg vi att vi själva stod inför en mindre katastrof. Vi missade sista tåget tillbaka till Menlo Park. Shit. Det var bara att ta in på Hotell. Vi försökte med Villa Florence vid Union Square, mitt i smeten. Det var det första hotellet som vi tog in på när vi kom till San Francisco i juni. Som tur är lever krisen fortfarande kvar, varför vi fick ett billigt rum, 99 dollar. Lite Thai-mat, sedan sängen.

Vi vaknade tidigt. Vid fem. Så vi bryggde kaffe på rummet och slog på TVn. Mysigt, tänkte vi. Kaffe och morgonnyheter. Vi har ju ingen TV hemma. HERREGUD. Ett totalt kriminellt kaos. Nio skottskadade sent igår kväll utanför en jazzrestaurang. Två skottskadade tonåringar. O.S.V. Och så sjukast av allt. En kvinna som somnar in i sin säng och vaknar av att en man står bredvid sängen och pekar på henne med en pistol i handen. Han tar hennes pengar och tvingar henne att köra till banken för att ta ut än merpengar.

I Kalifornien är morgonjournalistik detsamma som kriminaljournalistik. Vi har inte märkt det förut, eftersom vi inte har någon TV. Tack och lov. Det kan ju inte vara sunt och nyttigt för själen att vakna upp till det dagarna i ända. Inte undra på att Kaliforniens medelklass inte vill betala någon skatt. Inte undra på att Obama inte prioriterar något nytt klimatavtal.

Varför ska medelklassamerikanen hjälpa loosers när de ändå slutar som kriminella och terrorister. Varför ska de minska eller betala för utsläpp? Då hamnar de ju själva på gatan? Mitt trygga hemland Sverige känns allt mer som en pittoresk förort till den stora vilda Western (världen).

I dagarna läste jag att Obama och andra ledare har lagt sitt miljöengagemang på hyllan, medan Sverige med Reinfeldt i spetsen är lika ”miljöallvarliga” ändå. Sverige känns pyttelitet, som om jag är en av en liten skara personer som försöker påverka världspolitiken genom att demonstrera vid Östertäljes busstation.

Jag kan till och med identifiera mig med några personer som häromveckan tågade genom Palo Alto, grannkommunen, med plakat i handen i protest på Obamas hälsoreform. De var fyra fem personer när de började. De var fyra fem när de slutade. Under tiden har Kina växt med minst ett hundratal personer.

Dagens Sifo-mätning är ju en skräll utan like. Med 5.8% av opinionen går Sverigedemokraterna (SD) förbi Centerpartiet och Kristdemokraterna. Om det står sig i valet 2010 blir SD vågmästare och ritar helt om den politiska kartan i Sverige. Inget enskilt parti har tidigare kunnat skapa så stora politiska förändringar som SD nu är i färd med att göra.

Riksdagspartierna till både vänster och höger har lovat att inte samarbeta med SD. Om SD får vågmästarrollen återstår bara att samarbeta över allians- och blockgränser. Det är samtidigt svårare än någonsin eftersom partierna har trolovat sig med sina alliansvänner. Enda utvägen är att några partier sviker blockpolitiken helt efter valet.

Nästa svenska regering är inte vänster eller höger, utan en riktig mittenregering. Mitt tips är Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Folkpartiet. Det tror jag kommer göra Sverige väldigt gott. Det kommer vi också att kunna tacka Sverigedemokraterna för. Så varmt grattis till SD och Sverige för dessa nya friska opinionsvindar.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Sverigedemokraterna, valet2010, opinion, regering

(DN, SvD)

Dagens kulturfråga: Litar du mer på en expert eller på ett pro(ffs)? Min gissning är vi som svenskar litar mer på experter, offentliga auktoriteter, medan medelklassamerikaner litar mer på proffs, de som framgångsrikt får avkastning på sina prestationer.

Jag kom att tänka på det när jag läste om influensadebatten hemma i Sverige. Den verkar mobilisera alla tänkbara experter. Här i Kalifornien är debatten blygsam. Eftersom egna pengar styr hälsovården är det upp till var och en att bestämma sig för vaccination eller inte, om de nu har råd att köpa vaccin. Därför kan inte forskare och läkare i Kalifornien fungera som offentliga experter som hemma i Sverige. De kan inte representera samhällsintresset, eftersom det inte främst är skattepengar som finansierar sjukvården. När de uttalar sig är det istället i egenskap av "proffs", dvs. konsulter till enskilda hälso- och sjukvårdskonsumenter.

En talande illustration är TV-program med läkare: "Fråga doktorn hemma i Sverige" och motsvarande i USA, bland andra talk shows märks Dr. Oz. Det finns flera, men upplägget är detsamma. En halvsnygg yngre manlig läkare i läkarmundering, som är lika varm, glad och positiv som vilken programledare som helst. En programledare alltså, till skillnad från "Fråga doktorn" hemma i Sverige, där doktorn är expert som tillfrågas om råd (i passiv form), allt för att doktorn inte ska framstå som tendensiös på något sätt.

En annan slående skillnad mellan programmen är att svenska Fråga doktorn tar upp folkhälsoproblem i ett samhällsperspektiv, något som lyser med sin frånvaro i amerikanska versioner. I amerikanska program är hälsa ett enskilt problem. Frågan är om "folkhälsa" ens existerar i ordets rätta bemärkelse, nämligen "medborgarhälsa". Jag tror inte det. Det är nog ett metafysiskt begrepp för de som bor i Kalifornien, precis som "frihet" är ett metafysiskt begrepp för svenskar, och något alldeles vardagligt trivialt i Kalifornien.

Din hälsa. Din frihet. Ditt ansvar.

Igår kväll kom jag tillbaka till Menlo Park. I natt sov jag 10 timmar. Jag vaknade en gång mitt i natten, men somnade om. Idag känner jag mig vaken och pigg, lycklig, eftersom solen skiner igen efter tre veckors regnstänk i Stockholm. En underbar känsla. Att förflytta sig över jordklotet under 24 timmar. Att fly gråa moln. Att känna sig nära döden, men dagen därpå vakna upp utvilad och med solen utanför fönstret. Närmare än så kan jag inte komma pånyttfödelse, annat än att dö.

Jag flög med United. Jag vet inte så mycket om Aeroflot, Russian Airlines, men jag föreställer mig sunkiga stolar, solkiga väggar och tak. Så är det på United. Trångt. Obekvämt. Slitet. Stora, otympliga bildskärmar från 60- eller 70-tal. Personalen var också till åren kommen, i och för sig sympatiskt, men något som i sammanhanget bekräftar helhetsbilden, att det är lättare att dö än födas på nytt. Det gäller både människor och djur, både bilindustrin och flygbolag.

Förr gjorde det mig deprimerad. Att döden är oundviklig. Att det inte går att fly från det. Att allt som växer kommer att förtvina och brytas ner. Att vår enda tröst är pånyttfödelse, antingen i egna barn eller i ett liv efter döden. Nu känns det inte så längre. Efter några decennier i livet känns det skönt att veta att all smärta, allt skit och elände, också dör så småningom. Ingeting kan fly dödens grepp, inte ondskan heller.

Det är resorna fram och tillbaka mellan Kalifornien och Sverige som får mig att fundera över livet igen, precis som jag gjorde när jag var yngre, när inget var självklart. Då var jag ett oskrivet blad. Nu känner jag mig som en bok överfylld med obegripliga mindmappings. Däremot ter sig livet självt som en allt blankare sida. Livet fyller oss med minnen för att göra sig fri från allt och alla. Med tiden är även svininfluensa och klimatförändringar blotta minnen.

Tack och lov!