Här i Kalifornien är det dagen före Dagen - Thanksgiving. Folk ler och säger "Happy Thanksgivning" till alla och envar. Enligt infödda källor är det en lika viktig högtid som julen. Jag bekräftar. Det känns helt klart som dagen före julafton. Butikerna har laddat med färdiglagad mat i alla dess former. Folk har tagit långledigt. Inga seminarier på universitetet hela veckan. På fredag är det dessutom Black Friday, den officiella starten för julhandeln.

Även jag och min partner ska fira Thanksgivining, hemma hos en kille i San Francisco, Jake, med några av hans vänner, kanske även någon av hans yngre potentiella pojkvänner. Jag ser fram emot det. Jag hoppas att alla mina fördomar går i uppfyllelse. En riktig bitchig afton med snabba ironiska repliker till allt och alla. I så fall bästa tänkbara Thanksgiving. Dagen till ära ska jag baka riktigt saftiga saffransbullar (mycket smör och socker alltså).

Jake är historielärare. Han berättade för min partner att Thanksgivning, som är allmänt känt som en skördefest, egentligen bottnar i en fest där vita nybyggare delade med sig av skörden till Indianer. Just kopplingen till Indianerna skulle kunna förklara varför Thanksgivning har blivit så stor i USA, men inte andra länder. Festen är ursprungligen en freds- eller erövringsfest, en framgångsfest, för att vita européer lyckades ta och bruka Indianernas land. Med andra ord, Thanksgivning är ett slags Thankstaking. Vita européer fick röda indianer att tacka för maten som egentligen var deras egen.

Fantastiskt. Ju mer jag tänker på det, desto mer logiskt är det. Även våra egna högtider är ett slags erövringsfester, till exempel julen. Kristna missionärer som lägger till budskap om Jesus ovanpå en redan existerande hednisk högtid. Kanske är det så med alla stora högtider. Kanske är alla fester offerfester. Under effektiv kosmetika av glädje och generösitet döljer sig blod, svett och tårar, konflikter och kamp på liv och död.