För en vecka sedan tänkte jag att vardagslivet har hunnit ikapp mig även här i Kalifornien. Jag kände att jag inte hade något att säga om något. Allt bara flöt på. Men så i helgen vände känslan på sig ordentligt.

Det började med en musikal inne i San Francisco. Wicked. På lördagen. Den handlar om The Wicked Witch from the West och vad som hände innan Trollkarlen från Oz. Vem var egentligen The Wicked Witch from the West?

På väg till musikalen gick jag och min partner förbi ett fallfärdigt hus. Det var skumt. I de trasiga fönstren hängde gamla möbler av olika slag.  Det var lite kusligt. Vi var på väg för att se Wicked, men hade redan fått en släng av Alice i Underlandet.

Innan musikalen gick vi på vegetarisk restaurang,  Ananda Fuara, the “Fountain of Delight,” ett av de många "hundratusentals verk” som Sri Chinmoy, en andlig ledare, genomförde i sitt liv.

I restaurangen, på borden, finns Sri Chinmoys ”korta CV”. Sammafattningsvis, han har producerat hundratals pjäser, tusentals böcker och sånger, samt hundratusentals målningar och poem. Jag och min partner försökte räkna på hur lång tid enskilda verk kan ha tagit. Vi talar om minuter.

Jag och min partner tyckte att det var löjeväckande, men säkra kan vi inte vara. Maten är på stället är onekligen ”gudomlig”. Jag har även kollat hans hemsida. Nog är det något övernaturligt över personen ifråga.

Hur som helst.

På väg till musikalen noterade vi många uteliggare på gator och trottoarer. Även ett stort antal mentalsjuka. Hade de slängts ut från härbärgen inför julen?

Musikalen var nu motsatsen till uteliggare.  och andades amerikansk medelklass i alla bemärkelser. Extremt proffsigt. Svulstig perfektionism i scenografi, kostymering och koreografi. Slagkraftig revymusik, men som till slut blir enformig och monoton, som så ofta i musikaler. Något DYRT för en svensk som är van vid statliga subventioner och billigare produktioner. 120 dollar per biljett. Host. Harkel. Stön.

Vi var nöjda och imponerade, även om det kändes konstigt att kasta sig mellan slummen på San Franciscos gator och stadens flärd på musikalscenen. Märkligt nog var det precis det som musikalen handlade om.

The Wicked Witch of the West var i unga den godaste och den fulaste tjejen av alla tjejer. Tyvärr väger nu nackdelar tyngre än fördelar. Samhällets förakt för hennes fula tryne kom att bryta ner den unga häxans moral. Det enda positiva var att hon egentligen inte dog, som i Trollkarlen från Oz, utan flydde med Fågelskrämman. Huvudbudskapet? Kärleken övervinner allt.

Vi åkte hem och planerade för nästa dags utflykt. Att gå på Hard Nut i Berkely, en travesti på Nötknäpparen.

Väl hemma på kvällen i Menlo Park kollade jag mitt kreditkortskonto. Det visade sig att någon har kommit över mitt kortnummer och köpt varor på över 17.000:- på någon norsk hemsida för köks- och badrumsinredning. Jag var paralyserad. Det här kan bara inte hända. Rättare sagt. Det här får bara inte hända MIG! Jag har ju antivirusprogram. FÖR FAN!

Det här var ett sätt att försöka skämta om något väldigt jobbigt för att lindra ångesten, ungefär som Karl Bertil Johnsons Julafton.

Det har tagit några dagar för mig att smälta det här. Jag känner mig fortfarande osäker på det mesta sedan insikten att någon har inte bara köpt badrumsartiklar. Det verkar en norrman som dessutom har ringt på kortet (norska Telenor). Och mer var reserverat på kortet innan jag hann spärra det.

Dagen efter den förskräckliga insikten om mitt kreditkort åker vi till Berkely för att se ”Hard Nut”. Från tunnelbanan till konserthuset passerar vi några blommande magnoliaträd. Jättevackert. För ett ögonblick försvann tid och rum, alla bekymmer. Vår, sommar, höst och vinter flöt ihop till en enda helhet.

Hard Nut var hysteriskt kul. Det går inte beskriva i ord. Det är alltså en dansföreställning, en travesti på Nötknäpparen, vars story i sig är minst sagt surrealistisk med nötknäppare som är på jakt efter en nöt att knäcka för att en prinsessa ska få skönheten tillbaka, som råttdrottningen berövade henne. Helt i klass med Alice i Underlandet.

Nästa dag, igår, måndag den 21:a, efter slit med att kontakta banker och skriva reklamationer, begav vi oss till Redwood City, en grannkommun, för att se Avatar. Vi kom i god tid och gick en promenad. Vi passerade en lokal domstol för allehanda ärenden. Se där! Fullt med människor utanför, ståendes och gåendes. Det är väldigt ovanligt.

Medelklassamerikaner går på parkeringar, mellan bilen och shopping malls, mellan bilen och sportarenor. Det är extremt ovanligt att se dem i större grupper på trottoarer och gator. Visst, uteliggare köar till härbärgen, men i övrigt är det sällsynt, med undantag för domstolar alltså. Tänk att det är åklagare och advokater som bokstavligen får amerikanerna att möta varandra!

Nu över till filmen Avatar. Storyn har vi hört många gånger. Den moderna imperialistiska människan som skövlar hem och miljö för omoderna infödda människor. Nu har regissören James Cameron tagit temat till nästa nivå. Nu är det imperialistiska människor från Jorden, som på jakt efter resurser på nya planeter, stöter på den magiska planeten Pandorum.

Gud så snyggt, proffsigt och patetiskt gjort!

Patetiskt i både positiv och negativ bemärkelse. Jag ville verkligen kämpa på infödingarnas sida. Jag ville verkligen gå i döden för Aliens och skjuta ner alla HEMSKA ONDA IMPERIALISTISKA FANSTYG från planeten Jorden.

För bara 9 dollar per biljett! Matinépris.

Till saken hör att filmen är i 3D. Det gör filmen helt klart än mer spektakulär, men jag är inte van att titta i glasögon i 2.5 timmar. En stress om kom att lägga sig på kreditkortsstressen. Än värre var det för min partner. Han har lätt till migrän. Väl ute i biografen kom auran, lyckligtvis i en mild version, men ändå. Det tar 12-24 timmar att repa sig.

Det finns alltså mycket att uppleva och lära av filmen Avatar. Inte minst att personer som lätt faller offer för migrän bör undvika 3D-versionen.

Hur slutar nu detta blogginlägg?

Tja. Jag sitter på ett hotellrum och inväntar ett tidigt morgonflyg till San Diego för att skriva på en artikel under julen. Ett sätt att kombinera ledighet och jobb som jag älskar. Så jag skulle kunna fortsätta att skriva. Det har hänt så märkliga saker även idag, men hungern har infunnit sig. Så det får räcka för idag.

GOD JUL PÅ DIG!

För en si så där 10-20 år sedan var miljöaktivism ett av mina stora intressen. Vid något tillfälle kommenterade min bästa vän miljöproblemen på följande sätt:

”Hur ska människor kunna bry sig om miljön när de inte bryr sig om varandra?”

Idag, dagen efter Köpenhamnsfiaskot, är det en träffande reflektion. Konferensen bekräftade inte bara att klimatproblem är lågt prioriterade i finansiella kristider, utan att människor sätter egna intressen så mycket högre än andras.

Jag tänker nu inte på utvecklingsländernas egenintressen, utan den svenska regeringen, som säger sig vara besviken på andra länder som har blockerat processen. Det luktar svavel.

En framgångsrik förhandling bygger på förkunskaper om sin motpart. Uppenbarligen var kunskaperna bristfälliga. Bristfälliga kunskaper bottnar vidare i bristfällig motivation och intresse.

En attitydfråga.

Som ordförande för EU har Reinfeldt därför ett stort ansvar för misslyckandet.

Idag åt jag och min partner lunch på en uteservering, sol och 20 grader varmt. Jag tog en scampisandwich. Min partner fish & chips. Då hände det. Den där pricken mitt i fotografiet till höger. Den ovala saken på himlen.

Ett UFO!

UFOs är en amerikansk grej. Visst finns det observationer världen över, men utan tvekan flest i USA. Idag fick vi förklaringen. Det på bilden är en zeppelinare, en ganska stor en, som blev en liten oval historia med mobilkameran.

I Stockholm har vi luftballonger, men här i Menlo Park och Palo Alto är det zeppelinare som gäller. Vi har sett flera sedan vi kom hit, men inga luftballonger. Så vi spekulerade om det i soljuset och värmen.

Min partner tror att jänkarna föredrar zeppelinare eftersom de går att styra. I en luftballong är det luftströmmarna som styr. Det är inget för jänkare som är vana att styra sina liv och bilar på egen hand. En zeppelinare passar bättre.

Själv lutar jag mot en annan förklaring. En zeppelinare är helt enkelt större än en luftballong. Allt är större här i Kalifornien. Så varför inte också flygande föremål. Det ena utesluter nu inte det andra.

Hur som helst. Zeppelinare gör sig helt klart bättre som UFO i en kamera, med sin ovala siluett. Mot skymningen är väl åsynen än mer spektakulär. Det kan  kanske förklara varför UFOs är speciellt frekventa på den amerikanska kontinenten.

När våra diskussioner lider mot sitt slut passerar än äldre dam förbi. Jag och min partner jäser i solen. "You guys look comfortable". "Very", svarar jag, halvliggandes i stolen.

Tänk att hyperboler (överdrifter) är så mycket mer trovärdiga om de uttrycks med kroppen snarare än i ord.

Idag gick vi till Stanford Shopping Mall, eller "Shoppingmullen" som vi kallar den. Egentligen ingen julstämning alls, grått och regnigt, men vi hoppades att stämningen skulle infinna sig där. Väl framme möts vi av helt välbekanta och normala vyer, en helt fullproppad parkering. Men därefter höjer vi på ögonbrynen.

Kanske är det vädret. Kanske är det en stilfråga i medelklassens Menlo Park. Hur som helst, alla små hundar bär idag på koftor av olika slag. "Sådan hund, sådan matte". Eller var det tvärtom? "Sådan matte, sådan hund". Just den här hunden har dock tomtedräkt och gyllene bjällerklangsskor. Alltså skorna plingar vilt när hunden rör på sig. Vi tyckte att hunden såg lite förvirrad ut. Men vem skulle inte bli knäpp av att gå om kring i bjällerklangsskor.

Inte långt från vårt möte med juljycken möts vi av tre valpar i en låda i en vägg. Det är Macys (motsvarigheten till Åhléns) som gör gemensam sak med "Pets in need" (www.petsinneed.org). Ett evenemang för att få amerikaner att adoptera hemlösa husdjur. Det låter bra. Det är svårare att förstå varför valparna ska vara instängda i en låda hela dagarna, annat än att vi ska känna igen oss. Att vi alla lever våra liv i lådor. 

I den nya surrealistiska superfilmen "The Box" (Lådan), en blandning mellan Hitchcock och V, finns en passage där talespersonen för utomjorderingarna kommenterar "lådan" som leksak och metafor. Vi föds i lådor - moderlivet. Vi bor i lådor - hus. Vi åker omkring i lådor - bilar. Vi tittar på lådor, TV-apparater. Och när vi dör läggs vi i den slutgiltliga lådan, kistan. Med en sådan livsmiljö är det kanske inte så konstigt att även husdjur får leva i lådor av olika slag.

I en italiensk-amerikansk delikatessaffär (Sigonas Farmer's Market) hittade vi ännu roligare lådor. En massa lådor med torkade frukter, bär och nötter. Det bästa av allt är att det gick att provsmaka det mesta, utan översyn eller kontroll. Det gäller alla Farmer's market här. Det går ofta att provsmaka det mesta utan knussel. Synd att det inte går hemma i Stockholm. Hemma går det att provsmaka ost, men inte frukt och grönsaker. Smaken på frukt och grönsaker skiljer sig väldigt mycket från dag till dag. Så egentligen är det dem som vi borde provsmaka, snarare än ost. 

Jag har nämnt att det är sparsamt med juldekorationer här i Kalifornien. Det gäller även affärerna. Julmusiken är också lågmäld, om det alls är någon julmusik. Julen märks på prislappar, julpriser, men inte så mycket mer. Låt mig därför avsluta med grannens juldekoration på gräsmattan. En flamingossläde med en flamingotomte. Lite äkta galen kalifornisk julhumor.

När jag tog fotot kom grannen utspringandes. Först trodde jag att hon var arg och skulle åtala mig för trespassing, men hennes leende fick mig att slappna av. Hon  undrade bara om jag beundrade hennes flamingos. Jag kunde bara beräfta. Jag berättade att jag skulle lägga det på min blogg. Hon blev mäkta stolt. I det ögonblicket insåg jag kanske den största kulturbarriären av dem alla mellan Sverige och Kalifornien.

Visst är det kul med kitsch, men inte är det något att ta på allvar och vara stolt över? I alla fall inte hemma i Stockholm. Annat är det här. Tänk bara på hunden med de gyllene skorna. Det är inte bara på skoj. Det är också en äkta och seriös Kalifornisk kreation. Flickan som höll i hunden log i alla fall lika mycket som grannen när jag frågade om jag fick ta ett foto. Även hon var stolt över sin hunds kitschiga utstyrsel.

För tre veckor sedan skulle jag ta 300 dollar på en bankomat här i Menlo Park. På Bank of West. De tar inte några avgifter för mitt Master Card på ICA. ICA tar inte heller några avgifter. Allting gott. Det enda problemet är att det inte kom ut några pengar. Det rasslade till i maskinen. Paus i några sekunder. Sedan att kvitto på uttaget. Men inga pengar.

Det var tidigt på morgonen. Banken var fortfarande stängd. Jag gick hemmåt och tänkte återvända senare, men stannade upp efter 100 meter. Det är intressant att se om någon annan råkar ut för samma sak. Så jag gick tillbaka. Där stod en kvinna i 40-års åldern. Bilen var parkerad intill bankomaten. Hon var stressad. Det rasslade till. Ett kvitto. Inte heller hon fick några pengar.

När jag hade förklarat saken för henne blev hon frustrerad och tyckte att jag kunde ha sagt till henne innan, att det var fel på bankomaten. Hon hade rätt. Hur som helst, hon skulle resa bort och var tacksam om jag gick till banken och även berättade att hon hade fått problem. Jag fick hennes telefonnummer. Jag gick hem och väntade till klockan nio. Sedan gick jag till banken.

Förlusten för mitt "medoffer" hade redan reglerats när jag kom dit. Det var hennes bank. Mina sex hundra dollar ville dock inte banken befatta sig med. Jag var tvungen att kontakta min svenska bank för reklamation. Det är så det går till. Jag påpekade att det tar tid. Att det verkar orimligt att jag ska ligga ute med pengar för att bankens maskin inte fungerar. Det spelade ingen roll. Reklamation är det som gäller.

Tre veckor senare har ICA banken meddelat mig att de har fått min reklamation och att Bank of West har 45 dagar på att svara. Alltså 6 veckor. Totalt sett ska jag alltså ligga ute med 300 dollar, 2000:-, i minst 9 veckor för att bankens maskin inte fungerar. Vad händer om Bank of West säger att det inte alls är något fel. Att bankomaten har registrerat mitt uttag och att jag därför har fått pengarna. Vad händer då?

Den här historien har hittills lärt mig en sak, samt bekräftat en annan sak. Att det inte går att lita på bankomater. Det var nytt. Samt att banker inte tar ansvar för sina brister och fel. Det vet jag sedan tidigare, men det förvånar mig fortfarande. Jag vet inte hur många som råkar ut för bankomatfel under ett år, men nog är det många "fördröjningar" i ens banktransaktioner under ett år!? Hur mycket tjänar inte banker på det? Hur rationellt och etiskt är det?

Så har hon gjort det igen. Maud Olofsson har delat med sig av sina jordnära, vingklippta analyser om näringslivets verklighet till svenska folket. Denna gång handlar det om Ericsson som varslar närmare 1000 personer två veckor innan jul. Till DN kommenterar hon:

– Ericsson är kanske bara ett exempel på vad som kommer att ske framöver. Vi står inför ett teknikskifte och ett skifte utav vad det är som företagen tjänar pengar på. Och då måste Sverige ligga långt fram och ta ledningen.

Nej Maud. Det handlar inte om ”teknikskifte”. Det handlar om ”människoskifte”. På en global marknad är vi människor utbytbara från topp till tå.

Den stora frågan är vad du som politiker tänker göra åt det. Hur tänker du stärka värdet av en svensk löntagare utan att subventionera något annat än jordbruket?

”Teknikskifte”.

Var hittade Centerpartiet dig Maud?

Var grävde de upp dig?

Och än mer...

Varför grävde de upp dig?

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, politik, Maud Olofsson, Centerpartiet, Ericsson, ekonomi

SvD, SvD, AB

Igår åt jag och min partner lunch på en mexikansk restuarang, billigt och gott. Snett mot oss satt en mindre tjej i yngre medelåldern och en större man i övre medelåldern. De var nog kollegor som åt lunch tillsammans, men det var svårt att avgöra deras relation. Tjejen pratade högt, länge och oavbrutet om sitt liv, från sin födsel till idag, från fejkade åsikter till ärliga känslor, från sitt liv som hetero till sitt liv som lesbisk, samtidigt som mannen flikade in "NO WAY...", när han hann med. När de väl hade betalat och gått blev det helt tyst. Då insåg vi att restaurangen faktiskt spelade skön musik i bakgrunden.

Det är nu skillnaden mellan Sverige och Kalifornien är som störst. Sol om dagarna, runt 15-20 grader, även om kyligt om nätterna 4-8 grader. Och så färska Kaliforniska jordgubbar som smakar som jordgubbar, trots att det är december. Inte topp-topp, men goda och billiga. Ca 15-20 kronor litern. Det är alltså ingen direkt julstämning här. Några husägare har tagit fram klassiska amerikanska ljusslingor. I affärerna har julpåsar och kassar kommit fram. Några julkulor i några fönster. Några julstjärnor här och där. Annars är det sparsamt. Det känns skönt.

När jag växte upp var julen topp. Mat, presenter och tecknade serier på TV. Mellan 20-30 tyckte jag att julen var en heterogrej. En hyllning till konstgjord familjelycka under några dagar. Mellan 30-40 blev alternativa jular en kul grej. Att slappna av med vänner på bästa sätt. Men efter 40 bleknade julens budskap allt mer. De senaste åren har julen mest påmint mig om naturens orättvisa fördelning av kärlek. Å ena sidan lovsången och hyllningen till familjelivet. Att vi har det bra. Å andra sidan alla dessa misshandlade, övergivna och ensamma människor, i Sverige och världen över.

Karl Bertil Johnsons julafton är den yttersta julironin. Efter mat och paket i överflöd sätter sig svenska familjer framför TVn och tittar på en tecknad serie om en person som skänker jullycka till fattiga och ensamma. En person som skapar familjetragedi på julafton, men som skänker lyckan åter på juldagen. Jättecoolt tecknat, men i sitt sammanhang, please, budskapet?! 

Här i Kalifornien behövs det ingen högtid som ursäkt för ideellt arbete. Ideellt arbete är en del av vardagslivet. Det är fattiga som hjälper fattiga med gratis måltider. Medelklassen som hjälper medelklassen genom insamlingar till lokala idrotts- och skolprojekt. I Kalifornien är även ideellt arbete en klassfråga. Det må vara cyniskt tänkt, men det är ett mönster som går igen i det som jag läser och ser. Ingen trodde väl på allvar att amerikanare jobbar ideellt för människor i största allmänhet?

Det känns rätt skönt att inte behöva ha julen så tätt inpå som hemma i Sverige. Min partner åker hem för att hälsa på föräldrar och vänner. Själv tar jag en sista-minuten biljett till än varmare breddgrader för att njuta. Det är det som julen handlar om. Att må bra. Därför måste jag också till sist lätta på samvetet. Jag var nyss i affären och köpte en blomma, en julstjärna. Extremt fin form. Disney-jul-känsla. Jänkarna är så duktiga på det. De kan få vad som helst att se ut som en oförstörbar engångsförpackning som aldrig bleknar.

Idag läster jag i lokaltidningen ”The Daily News” att det finns en rörelse i Kalifornien för att förbjuda skilsmässor. Initiativtagaren John Marcotte, en web designer, hoppas kunna få till stånd en folkomröstning. Han behöver 694 354 underskrifter. Syftet är att skapa debatt om lagen som förbjuder gay-äktenskap i Kalifornien. Lagen kom till 2008 (proposition 8) och var en motreaktion på att San Francisco beslutade att tillåta gay-äktenskap. Marcotte vill visa på dubbelmoralen genom att ställa lagen på sin spets, nämligen ett förbud mot skilsmässor. Om straighta får gifta sig, men förbjuder gay att göra det, då ska inte heller straighta få skilja sig.

Det är svårt för svenskar att föreställa sig Kalifornien som ett gay-fientligt land, med tanke på alla udda människor, men utanför San Francisco är heterolivet en helt dominerande norm. Det är inte bara presidentfruar som förväntas vara hemmafruar. I dagens lokaltidning går det att läsa om grannkommunens nya polismästare, som även han hade fru och dotter på sin sida när han installerades. Det känns som om hemmafrun är politiskt korrekt här. En möjlig förklaring är att kärnfamiljen är den minsta gemensamma nämnaren och en helig symbol i ett land som annars präglas av mångfald.

Ett förbud mot skilsmässor är naturligtvis osannolikt, men inte omöjligt. Med ett förbud skulle det bli svårare för männen att slippa ansvaret när de väl har tagit på sig det. Så det skulle stärka hemmafruns position. Och nog finns det en och annan konservativ person som kan tänka sig det. Det vore väl ödets ironi. Att gayrörelsen lyckades genomdriva ett förbud mot skilsmässor med hjälp av ultrakonservativa krafter. Som sagt. Inget är omöjligt i detta land.