Det sägs att man blir gladare om man bara drar i mungiporna uppåt och ler, och surare om man låter mungiporna falla till marken. Så egentligen borde det inte vara så svårt att vara lycklig. Problemet är att viljan. Den växer i skogen.  Vare sig man är glad eller deprimerad vill man anstränga sig och dra i några mungipor. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Tänk om det är så enkelt.

För ett halvår sedan var jag på Stanford. Jag hade varit på ett labb ett par månader. Jag tyckte inte att det var bra. Dels tog det för mycket tid av mina forskarstudier. Dels tyckte jag att människorna var jobbiga. Flertalet skulla avla av sig och flertalet saknade dessutom humor. Jag tog därför beslutet att avsluta labbarbetet och fokusera på vissa andra delar i forskningen. Jag ville dock inte berätta öppet varför jag tog det beslutet, så jag hittade på en vit lögn. Jag hade fått jobb på en svensk statlig myndighet och skulle börja där i januari.

Ett halvår senare, för en vecka sedan, fick jag beskedet att jag får jobb på en svensk statlig myndighet. Jag börjar 1 mars och tar tjänstledigt från universitetet under ett år. Ett års projektjobb som jag sökte i december. Det känns jättebra. Jag kan samtidigt inte låta bli att undra. Visserligen börjar jag 1 mars, inte 1 januari, men ändå. Om jag inte hade sagt att jag skulle börja på en svensk statlig myndighet, hade jag då gjort det?

Det nya jobbet känns som både ödet och en självuppfyllande profetia. Jag börjar tro att det i normala fall är en och samma sak. Om vi gör en ordentlig diagnos och prognos över våra liv (vad nu det är) lär vi tro på det. Om vi tror på det lär vi också efterlikna det. Om vi efterliknar det lär också chanserna (riskerna) vara större att våra diagnoser och prognoser stämmer och går i uppfyllelse.

Men som sagt.

Det svåra är att göra diagnoser och prognoser som inte stämmer överens med vad vi tänker och hur vi känner oss.  Viljan växer i skogen. Så ödet består. Profetiorna likaså.

Igår läste jag rådet från en CV-coach, att inte ange åldern i mitt CV när jag söker jobb. Det viktiga är att komma på intervju, varför vi som är äldre (40+) bör parera slentrianmässiga fördomar som utesluter oss på förhand. Det gäller att framstå som ungdomlig med mycket energi.

STÖN... Alla dessa mantran om att vara positiv, ungdomlig och konstruktiv. Det är ju så mycket skönare att vara kritisk och reflekterande. Men men... Samhället går helt klart i motsatt riktning, med allt större betoning på "belysning" istället för "upplysning". Till och med ifråga om välgörenhet.

Vi skänker allt mer till hjälporganisationer, kortsiktiga behov, just nu till Haiti, men vill helst inte betala skatt som går till långsiktiga trygghetssystem för svaga, gamla och sjuka. För mig är det en ologisk ekvation, men en helt logisk konsekvens av utvecklingen. Välgörenhet är en fråga om valfrihet (mina behov), inte plikt (andras behov).

När dygnets alla timmar är upptagna med ungdomliga och positiva tankar om oss själva ter sig samhällsplikter långt borta. Välgörenhet får inte kännas som en uppoffring. Tvärtom. Välgörenhet måste numera stärka vår självkänsla och självbild. Först därefter kan pengarna gå till behövande.

Det här fungerar på kort sikt. Vi öppnar plånboken då CNN och Aftonbladet skildrar akuta kriser. När pengarna gör en skillnad här och nu på kort sikt. Inget fel med det. Min oro är bara att all välgörenhet allmer liknar ett ungdomligt mode. Det kommer och går. Något som inte bådar gott på lång sikt.

Scanning. Det är min spaning för 2010. Allt från nakenscanning på flygplatser efter bombimplantat i ryggmärgen, till datorscanning efter e-virus och maskar. Scanning. Ett framtidsyrke. Precis som kameraövervakning. Jag vågar inte gissa hur många foton som finns av mig när jag petar mig i näsan och skrapar av snoret på kanten till en soptunna. Eller när jag får neurotiska ögonryckningar och försöker dölja det genom att klia mig i ögat, men som lätt avslöjas om man bara zoomar in.

Scanning är den yttersta formen av ”att titta, men inte röra”. Hittills är det bara läkare och myndigheter som använder sig av scanning för att ställa rätt diagnos och prognos, men tänk när det hamnar i var mans hand. När vi kan scanna oss själva, våra barn, katter och hundar, och kolla om alla organ och ben är intakta, om vi har cancer eller bär på ett bombimplantat. Det kanske inte låter så sexigt, men ack så praktiskt istället för att stå månader i sjukvårdsköer. Det lär också skapa nya genres av TV-underhållning.

USA är hemlandet för hemmavideos. Det tillhör de mer populära TV-programmen, hemmavideos. Vi har det hemma i Sverige också, men inte i timmar varje dag. Det är sant. Varje dag går det att se. Jag tror att det har något att göra med avstånd. Att bilder, med vare sig kameror eller videos, ger än känsla av intimitet och närhet, men att de samtidigt uttrycker motsatsen, att vi är åskådare, inte deltagare. Så är det också med scanning.

Tänk ett TV-program som är ägnat åt folk som upptäcker dödliga sjukdomar med hemmascanning, till exempel cancer, och som samtidigt berättar att sjukvården inte kan göra något, samtidigt som de ser sin cysta växa, och att de därför stämmer staten, sjukhuset eller försäkringsbolaget på pengar. Voilá. Ett TV-program som förenar hemmavideos, doktor Phil och Advokaterna. Det kan bara inte misslyckas.

Innan dess lär vi få se program med privat kameraövervakning. Här i USA är det bara en tidsfråga innan vi får se program med de bästa klippen med mördare och terrorister. Redan idag är namn och bild på misstänkta vardagsmat. Så varför inte film i TV från övervakningskameror. Där belöningar för tips och gripanden visas i ena hörnet. "$2000 för huvudjägaren i Menlo Park". Det kan kanske bli ett yrke i sig, privatspaning för polisiära ändamål.