Det sägs att man blir gladare om man bara drar i mungiporna uppåt och ler, och surare om man låter mungiporna falla till marken. Så egentligen borde det inte vara så svårt att vara lycklig. Problemet är att viljan. Den växer i skogen.  Vare sig man är glad eller deprimerad vill man anstränga sig och dra i några mungipor. Ändå kan jag inte låta bli att undra. Tänk om det är så enkelt.

För ett halvår sedan var jag på Stanford. Jag hade varit på ett labb ett par månader. Jag tyckte inte att det var bra. Dels tog det för mycket tid av mina forskarstudier. Dels tyckte jag att människorna var jobbiga. Flertalet skulla avla av sig och flertalet saknade dessutom humor. Jag tog därför beslutet att avsluta labbarbetet och fokusera på vissa andra delar i forskningen. Jag ville dock inte berätta öppet varför jag tog det beslutet, så jag hittade på en vit lögn. Jag hade fått jobb på en svensk statlig myndighet och skulle börja där i januari.

Ett halvår senare, för en vecka sedan, fick jag beskedet att jag får jobb på en svensk statlig myndighet. Jag börjar 1 mars och tar tjänstledigt från universitetet under ett år. Ett års projektjobb som jag sökte i december. Det känns jättebra. Jag kan samtidigt inte låta bli att undra. Visserligen börjar jag 1 mars, inte 1 januari, men ändå. Om jag inte hade sagt att jag skulle börja på en svensk statlig myndighet, hade jag då gjort det?

Det nya jobbet känns som både ödet och en självuppfyllande profetia. Jag börjar tro att det i normala fall är en och samma sak. Om vi gör en ordentlig diagnos och prognos över våra liv (vad nu det är) lär vi tro på det. Om vi tror på det lär vi också efterlikna det. Om vi efterliknar det lär också chanserna (riskerna) vara större att våra diagnoser och prognoser stämmer och går i uppfyllelse.

Men som sagt.

Det svåra är att göra diagnoser och prognoser som inte stämmer överens med vad vi tänker och hur vi känner oss.  Viljan växer i skogen. Så ödet består. Profetiorna likaså.