Jag kan inte låta bli att undra. Trots allt. Det kan ju inte bli bättre PR för TV4s Förkväll, eller vad det heter, om nu Elisabeth Höglund blir programledare. Så mycket publik hon kommer att locka nu.

Kanske är det paranoia. Eller så ligger det något i misstanken. Hur kan jag veta? Trots allt. Ingen och inget kommer till tals om det inte gör rubriker. Kändiskonflikter verkar till vardags skapa störst rubriker. Något som gör överdrifter och lögner till hårdvaluta.

Det är det här som gör "det offentliga samtalet" till ett helvete. Det blir svårare och svårare att ta något som helst på allvar. Det ter sig som en enda stor cirkus av dramatiserade frågor och svar som syftar till att sälja in människor och produkter.

Det enda som jag tror på när jag läser eller hör nyheter är naturkatastrofer som på Haiti. Egentligen borde jag inte ens tro på det längre. Det är rätt opportunistisk rapportering i det fallet också. Men jag känner att jag måste tro på det.

Förutom Haiti måste jag tro på Fredrik Reinfeldt. Han är trots allt statsminister. Mona Sahlin behöver jag inte tro på lika mycket. För hon är bara partiledare. Så här är det. Vi tror på personer och saker i egenskap av deras betydelse. Inte i egenskap av sanningen som de representerar.

Lustigt.

Igår hade jag och min partner ett Skype-samtal om  rädsla. Vi konstaterade att det inte fanns några Skype-smileys för rädsla, men väl smileys för glädja, sorg och ilska. Konstigt, eftersom vi föds i rädsla, knappast glada, arga eller genuint ledsna. Rädsla är mer grundläggande.

Jag tror till och med att vi kan definiera "betydelse" i termer av rädsla. Ju räddare vi är för något, desto större betydelse har det. Det gäller för andra känslor också, men än mer för rädsla. Rädsla dominerar vår tro mer än vad andra känslor gör.

Jag sa att vi tror på personer och saker på grund av deras betydelse, men egentligen är det mer träffande att säga att vi tror på personer och saker av rädsla, snarare än av glädje, sorg eller vrede.

Vi lägger vår tillit och tilltro på de som skingrar vår rädsla, medan vi misstänker och misstror  de som istället väcker rädsla. Båda typerna är betydelsefulla i våra liv. Och i båda fallen är det svårt att vara opartisk.

Så vad är jag rädd för i Elisabeth Höglunds fall?

Jo, jag är nog rädd för att även hon, som till synes ter sig som en jäkla bra person, i själva verket bedrar mig i i hoppet om skyssta personer i medierna, personer som sätter sanningen framför sensationslystnad.

Jag säger nu inte att jag ÄR bedragen, bara att jag är rädd för att bli det.

Vad har SAS, SJ, SEB och Microsoft gemensamt? Inte lönsamheten. Inte konkurrenssituationen. Och inte ledarskapet. Däremot liknar de varandra i kundrelationer. Missnöjda kunder. Företagen dikterar villkor för produkter och tjänster utan att vi som kunder kan påverka det. SAS och SJ kommer undan med förseningar och inställda flyg utan några större konsekvenser. SEB kan avgiftsbelägga tjänster och dela ut bonusar efter behag utan några större konsekvenser. Och Microsoft kan lansera, ändra och skicka ut uppdateringar av sitt operativsystem utan ansvar för systemkraschar i hemmets lugna vrå.

Dagens globala marknadssamhälle bygger allt mer på informations- och kunskapsintensiva tjänster och produkter. Paradoxalt nog har det lett till allt lägre krav på företag att leva upp till omvärldens förväntningar. Myten är att dagens moderna människor saknar tålamod. Att vi är rastlösa. Att det är naturligt att snöröjningen inte fungerar, åtminstone om vi jämför med hur det var för 100 år sedan. Sanningen är den motsatta. Vi har aldrig varit mer tålmodiga, kuvade och menlösa i accepterandet av brister och problem i de produkter och tjänster som vi betalar för. Vi förväntar oss snarast att det är något fel när vi köper något. Om det fungerar perfekt blir vi positivt överraskade.

Tänk dig för 100 år sedan, när vi medborgare köpte mjölk, ägg och bröd direkt från bönder, eller om vi anlitade en hantverkare för att bygga ett hus. Är det någon som på allvar tror att folk på den tiden accepterade att mjölken var sur, äggen ruttna eller brödet mögligt? Eller att ett nybyggt hus läcker? Det gör vi fortfarande inte. Det handlar om grundläggande behov, mat och någonstans att bo. Däremot finner vi oss i om tåg, flyg, banker och datorer inte fungerar som vi förväntar oss. Det är ju så ”komplexa saker” att det är naturligt om det blir något fel då och då. Med andra ord. Ju krångligare något är, desto naturligare är det med fel.

Problemet är att vi i så fall får räkna med att allt mer av vår tid går åt att justera fel och problem som företag levererar, eftersom allt fler produkter och tjänster är ”krångliga” att tillverka och förstå sig på. Det här är konsekvensen av en global marknadsekonomi där vi tillåter ohämmad konkurrens utan lika tydliga höga krav på ansvar för de produkter och tjänster som levereras. Här har våra politiker misslyckats. De resonerar som alltid i svart eller vitt, ”högre eller lägre skatt”, ”fri konkurrens eller inte”. Varför är det inget parti som frågar sig vad som skapar ”god konkurrens”, till skillnad från ”fri konkurrens”?

Märkligt. Så fort jag ställde frågan väcktes en annan i mitt huvud.

Hur kan jag vara så dum och tro att politiker skulle bry sig om ”god konkurrens” när politiken styrs av egenintressen snarare än kunskap?

Nu har alla mina tidigare bankproblem löst sig. Jag har fått tillbaka pengar för både den felaktiga bankomaten i Kalifornien och det norska kontokortsbedrägeriet. Bäst skötte sig Resursbank, som hanterade ärendet på en enda dag. Imponerande. Sämre skötte sig ICA-banken som dröjde två månader innan de kunde reglera icke-uttaget från den felaktiga bankomaten. De skyller på att det är normal handläggningstid som beror på VISA. Må så vara, men det gör det inte bättre. Det som stör mig mest i sammanhanget är bankernas egenmäktighet. De verkar kunna ställa upp vilka kundvillkor som helst, utan att någon kan göra något åt det. Det borde vara en valfråga för 2010. Inte deras bonusar till direktörer. Utan deras egenmäktighet.