Har du hört talas om en bloggare som har annonserat sina självmordsplaner på sin blogg? ”De sista dagarna i mitt liv. Så här slutar mitt liv”. Jag har det inte, men det skulle förvåna mig om det inte redan har inträffat. Större drama ligger nog också på lur. Det dröjer nog inte länge förrän vi får läsa om ”självmordsepidemin bland bloggare” i Aftonbladet eller Expressen.

Jag vet inte varför jag kom att tänka på det nu, så här på fredagsmorgonen en vacker vårdag. Det kan ha något att göra med alla personer med 40-års kriser i min omgivning. Ovanligt många just nu. Eller min döda mor som spökar. Eller den allmänna krisstämningen i samhället. En spännande fråga hur som helst. Hur hanterar vi personliga kriser på nätet?

Hur gör vi om vi råkar läsa en blogg där någon berättar om sina självmordsplaner, att de i läsandets stund häller i sig Nembutal? Att de ska berätta om sina sista upplevelser live på bloggen? Vad säger man? Vad gör man? Kan jag ringa polisen och uppge webbadressen? Kontaktar polisen sedan Internetleverantören och får ut personens namn? Får man göra så?

När jag frågade min pojkvän vad han skulle göra sade han spontant att det bara är att lyckönska på resan. Kanske bättre än att inte göra någonting. Bättre än att följa dramat och skriva om det på min egen blogg efteråt. Hur det känns att läsa om personens sista upplevelser i sitt liv, och varför min enda fråga var ”hur känns det?”, som sportjournalistens.

intressant.se

Läs även andra bloggares åsikter om samhälle, självmord, psykologi