Jag kan inte låta bli att undra. Trots allt. Det kan ju inte bli bättre PR för TV4s Förkväll, eller vad det heter, om nu Elisabeth Höglund blir programledare. Så mycket publik hon kommer att locka nu.

Kanske är det paranoia. Eller så ligger det något i misstanken. Hur kan jag veta? Trots allt. Ingen och inget kommer till tals om det inte gör rubriker. Kändiskonflikter verkar till vardags skapa störst rubriker. Något som gör överdrifter och lögner till hårdvaluta.

Det är det här som gör "det offentliga samtalet" till ett helvete. Det blir svårare och svårare att ta något som helst på allvar. Det ter sig som en enda stor cirkus av dramatiserade frågor och svar som syftar till att sälja in människor och produkter.

Det enda som jag tror på när jag läser eller hör nyheter är naturkatastrofer som på Haiti. Egentligen borde jag inte ens tro på det längre. Det är rätt opportunistisk rapportering i det fallet också. Men jag känner att jag måste tro på det.

Förutom Haiti måste jag tro på Fredrik Reinfeldt. Han är trots allt statsminister. Mona Sahlin behöver jag inte tro på lika mycket. För hon är bara partiledare. Så här är det. Vi tror på personer och saker i egenskap av deras betydelse. Inte i egenskap av sanningen som de representerar.

Lustigt.

Igår hade jag och min partner ett Skype-samtal om  rädsla. Vi konstaterade att det inte fanns några Skype-smileys för rädsla, men väl smileys för glädja, sorg och ilska. Konstigt, eftersom vi föds i rädsla, knappast glada, arga eller genuint ledsna. Rädsla är mer grundläggande.

Jag tror till och med att vi kan definiera "betydelse" i termer av rädsla. Ju räddare vi är för något, desto större betydelse har det. Det gäller för andra känslor också, men än mer för rädsla. Rädsla dominerar vår tro mer än vad andra känslor gör.

Jag sa att vi tror på personer och saker på grund av deras betydelse, men egentligen är det mer träffande att säga att vi tror på personer och saker av rädsla, snarare än av glädje, sorg eller vrede.

Vi lägger vår tillit och tilltro på de som skingrar vår rädsla, medan vi misstänker och misstror  de som istället väcker rädsla. Båda typerna är betydelsefulla i våra liv. Och i båda fallen är det svårt att vara opartisk.

Så vad är jag rädd för i Elisabeth Höglunds fall?

Jo, jag är nog rädd för att även hon, som till synes ter sig som en jäkla bra person, i själva verket bedrar mig i i hoppet om skyssta personer i medierna, personer som sätter sanningen framför sensationslystnad.

Jag säger nu inte att jag ÄR bedragen, bara att jag är rädd för att bli det.