Igår åt jag och min partner lunch på en mexikansk restuarang, billigt och gott. Snett mot oss satt en mindre tjej i yngre medelåldern och en större man i övre medelåldern. De var nog kollegor som åt lunch tillsammans, men det var svårt att avgöra deras relation. Tjejen pratade högt, länge och oavbrutet om sitt liv, från sin födsel till idag, från fejkade åsikter till ärliga känslor, från sitt liv som hetero till sitt liv som lesbisk, samtidigt som mannen flikade in "NO WAY...", när han hann med. När de väl hade betalat och gått blev det helt tyst. Då insåg vi att restaurangen faktiskt spelade skön musik i bakgrunden.

Det är nu skillnaden mellan Sverige och Kalifornien är som störst. Sol om dagarna, runt 15-20 grader, även om kyligt om nätterna 4-8 grader. Och så färska Kaliforniska jordgubbar som smakar som jordgubbar, trots att det är december. Inte topp-topp, men goda och billiga. Ca 15-20 kronor litern. Det är alltså ingen direkt julstämning här. Några husägare har tagit fram klassiska amerikanska ljusslingor. I affärerna har julpåsar och kassar kommit fram. Några julkulor i några fönster. Några julstjärnor här och där. Annars är det sparsamt. Det känns skönt.

När jag växte upp var julen topp. Mat, presenter och tecknade serier på TV. Mellan 20-30 tyckte jag att julen var en heterogrej. En hyllning till konstgjord familjelycka under några dagar. Mellan 30-40 blev alternativa jular en kul grej. Att slappna av med vänner på bästa sätt. Men efter 40 bleknade julens budskap allt mer. De senaste åren har julen mest påmint mig om naturens orättvisa fördelning av kärlek. Å ena sidan lovsången och hyllningen till familjelivet. Att vi har det bra. Å andra sidan alla dessa misshandlade, övergivna och ensamma människor, i Sverige och världen över.

Karl Bertil Johnsons julafton är den yttersta julironin. Efter mat och paket i överflöd sätter sig svenska familjer framför TVn och tittar på en tecknad serie om en person som skänker jullycka till fattiga och ensamma. En person som skapar familjetragedi på julafton, men som skänker lyckan åter på juldagen. Jättecoolt tecknat, men i sitt sammanhang, please, budskapet?! 

Här i Kalifornien behövs det ingen högtid som ursäkt för ideellt arbete. Ideellt arbete är en del av vardagslivet. Det är fattiga som hjälper fattiga med gratis måltider. Medelklassen som hjälper medelklassen genom insamlingar till lokala idrotts- och skolprojekt. I Kalifornien är även ideellt arbete en klassfråga. Det må vara cyniskt tänkt, men det är ett mönster som går igen i det som jag läser och ser. Ingen trodde väl på allvar att amerikanare jobbar ideellt för människor i största allmänhet?

Det känns rätt skönt att inte behöva ha julen så tätt inpå som hemma i Sverige. Min partner åker hem för att hälsa på föräldrar och vänner. Själv tar jag en sista-minuten biljett till än varmare breddgrader för att njuta. Det är det som julen handlar om. Att må bra. Därför måste jag också till sist lätta på samvetet. Jag var nyss i affären och köpte en blomma, en julstjärna. Extremt fin form. Disney-jul-känsla. Jänkarna är så duktiga på det. De kan få vad som helst att se ut som en oförstörbar engångsförpackning som aldrig bleknar.