Äntligen har vi hittat platsen som överensstämmer med våra svenska inre bilder av Kalifornien. San Diego. Några nätter på Mission and Pacific Beach med vänner. Här diskuterar vi dokumentären om Berlusconis öden och äventyr på en italiensk restaurang, Caffee Bella Italia. Toini beskriver en av personerna i filmen, en italienare som anser sig ha en snygg kropp och helrätt utrustning för att vara med i Berlusconis mediecirkus.

San Diego. Klimatet är mycket skönare än i San Francisco. Jämnare temperatur. Precis så avkopplande som vi hoppades på. Milslånga strandpromenader med personligheter, attityder och karaktärer. Inte för mycket attityd. Inte bara snygga surfare. Utan en salig blandning av lokalbor och kringresande. Det är bara att gå utanför dörren och börja titta. Bland dagens sevärdheter märks till exempel en familjfar som sätter upp en stor amerikansk flagga på stranden och en busschaufför med en röst som påminner om en hårdkokt polis i en Hollywoodfilm.

Kalifornien ligger alltså i San Diego. Som alltid på en ny skön plats, bortom jobb och vardag, är det lätt att tänka sig att flytta hit. Tänk att inte behöva härda ut i kylan och mörkret i Sverige. Att få uppleva sol och hav året runt, och ändå ha nära till underverkens underverk: amerikanska livsmedelsbutiker. ”Ralphes” heter den som ligger nära oss. Där köpte vi också våra första Twinkies: "Golden Sponge Cake with Creamy Filling", men det låter helt klart bättre än vad det smakar.

Imorgon firar vi min partner. ”Half-ninety”. Det är inte dåligt det. ”Half-ninety”. Det borde inte vara omöjligt att klara av ytterligare en halva. Det behövs. Ett års samhällsförändringar idag motsvarar nog 10 års samhällsförändringar för 100 år sedan. Stressen är helt klart högre. Så vi behöver leva längre för att vila upp oss. De är i alla fall söndagens kristna budskap från metodistkyrkan här i San Diego. Idag läste vi följande på en annonstavla för dagens mässa: ”Life is hard. Afterlife is harder”. Dessutom skulle mässan vara på vietnamesiska!