Igår kväll kom jag tillbaka till Menlo Park. I natt sov jag 10 timmar. Jag vaknade en gång mitt i natten, men somnade om. Idag känner jag mig vaken och pigg, lycklig, eftersom solen skiner igen efter tre veckors regnstänk i Stockholm. En underbar känsla. Att förflytta sig över jordklotet under 24 timmar. Att fly gråa moln. Att känna sig nära döden, men dagen därpå vakna upp utvilad och med solen utanför fönstret. Närmare än så kan jag inte komma pånyttfödelse, annat än att dö.

Jag flög med United. Jag vet inte så mycket om Aeroflot, Russian Airlines, men jag föreställer mig sunkiga stolar, solkiga väggar och tak. Så är det på United. Trångt. Obekvämt. Slitet. Stora, otympliga bildskärmar från 60- eller 70-tal. Personalen var också till åren kommen, i och för sig sympatiskt, men något som i sammanhanget bekräftar helhetsbilden, att det är lättare att dö än födas på nytt. Det gäller både människor och djur, både bilindustrin och flygbolag.

Förr gjorde det mig deprimerad. Att döden är oundviklig. Att det inte går att fly från det. Att allt som växer kommer att förtvina och brytas ner. Att vår enda tröst är pånyttfödelse, antingen i egna barn eller i ett liv efter döden. Nu känns det inte så längre. Efter några decennier i livet känns det skönt att veta att all smärta, allt skit och elände, också dör så småningom. Ingeting kan fly dödens grepp, inte ondskan heller.

Det är resorna fram och tillbaka mellan Kalifornien och Sverige som får mig att fundera över livet igen, precis som jag gjorde när jag var yngre, när inget var självklart. Då var jag ett oskrivet blad. Nu känner jag mig som en bok överfylld med obegripliga mindmappings. Däremot ter sig livet självt som en allt blankare sida. Livet fyller oss med minnen för att göra sig fri från allt och alla. Med tiden är även svininfluensa och klimatförändringar blotta minnen.

Tack och lov!