För en vecka sedan tänkte jag att vardagslivet har hunnit ikapp mig även här i Kalifornien. Jag kände att jag inte hade något att säga om något. Allt bara flöt på. Men så i helgen vände känslan på sig ordentligt.

Det började med en musikal inne i San Francisco. Wicked. På lördagen. Den handlar om The Wicked Witch from the West och vad som hände innan Trollkarlen från Oz. Vem var egentligen The Wicked Witch from the West?

På väg till musikalen gick jag och min partner förbi ett fallfärdigt hus. Det var skumt. I de trasiga fönstren hängde gamla möbler av olika slag.  Det var lite kusligt. Vi var på väg för att se Wicked, men hade redan fått en släng av Alice i Underlandet.

Innan musikalen gick vi på vegetarisk restaurang,  Ananda Fuara, the “Fountain of Delight,” ett av de många "hundratusentals verk” som Sri Chinmoy, en andlig ledare, genomförde i sitt liv.

I restaurangen, på borden, finns Sri Chinmoys ”korta CV”. Sammafattningsvis, han har producerat hundratals pjäser, tusentals böcker och sånger, samt hundratusentals målningar och poem. Jag och min partner försökte räkna på hur lång tid enskilda verk kan ha tagit. Vi talar om minuter.

Jag och min partner tyckte att det var löjeväckande, men säkra kan vi inte vara. Maten är på stället är onekligen ”gudomlig”. Jag har även kollat hans hemsida. Nog är det något övernaturligt över personen ifråga.

Hur som helst.

På väg till musikalen noterade vi många uteliggare på gator och trottoarer. Även ett stort antal mentalsjuka. Hade de slängts ut från härbärgen inför julen?

Musikalen var nu motsatsen till uteliggare.  och andades amerikansk medelklass i alla bemärkelser. Extremt proffsigt. Svulstig perfektionism i scenografi, kostymering och koreografi. Slagkraftig revymusik, men som till slut blir enformig och monoton, som så ofta i musikaler. Något DYRT för en svensk som är van vid statliga subventioner och billigare produktioner. 120 dollar per biljett. Host. Harkel. Stön.

Vi var nöjda och imponerade, även om det kändes konstigt att kasta sig mellan slummen på San Franciscos gator och stadens flärd på musikalscenen. Märkligt nog var det precis det som musikalen handlade om.

The Wicked Witch of the West var i unga den godaste och den fulaste tjejen av alla tjejer. Tyvärr väger nu nackdelar tyngre än fördelar. Samhällets förakt för hennes fula tryne kom att bryta ner den unga häxans moral. Det enda positiva var att hon egentligen inte dog, som i Trollkarlen från Oz, utan flydde med Fågelskrämman. Huvudbudskapet? Kärleken övervinner allt.

Vi åkte hem och planerade för nästa dags utflykt. Att gå på Hard Nut i Berkely, en travesti på Nötknäpparen.

Väl hemma på kvällen i Menlo Park kollade jag mitt kreditkortskonto. Det visade sig att någon har kommit över mitt kortnummer och köpt varor på över 17.000:- på någon norsk hemsida för köks- och badrumsinredning. Jag var paralyserad. Det här kan bara inte hända. Rättare sagt. Det här får bara inte hända MIG! Jag har ju antivirusprogram. FÖR FAN!

Det här var ett sätt att försöka skämta om något väldigt jobbigt för att lindra ångesten, ungefär som Karl Bertil Johnsons Julafton.

Det har tagit några dagar för mig att smälta det här. Jag känner mig fortfarande osäker på det mesta sedan insikten att någon har inte bara köpt badrumsartiklar. Det verkar en norrman som dessutom har ringt på kortet (norska Telenor). Och mer var reserverat på kortet innan jag hann spärra det.

Dagen efter den förskräckliga insikten om mitt kreditkort åker vi till Berkely för att se ”Hard Nut”. Från tunnelbanan till konserthuset passerar vi några blommande magnoliaträd. Jättevackert. För ett ögonblick försvann tid och rum, alla bekymmer. Vår, sommar, höst och vinter flöt ihop till en enda helhet.

Hard Nut var hysteriskt kul. Det går inte beskriva i ord. Det är alltså en dansföreställning, en travesti på Nötknäpparen, vars story i sig är minst sagt surrealistisk med nötknäppare som är på jakt efter en nöt att knäcka för att en prinsessa ska få skönheten tillbaka, som råttdrottningen berövade henne. Helt i klass med Alice i Underlandet.

Nästa dag, igår, måndag den 21:a, efter slit med att kontakta banker och skriva reklamationer, begav vi oss till Redwood City, en grannkommun, för att se Avatar. Vi kom i god tid och gick en promenad. Vi passerade en lokal domstol för allehanda ärenden. Se där! Fullt med människor utanför, ståendes och gåendes. Det är väldigt ovanligt.

Medelklassamerikaner går på parkeringar, mellan bilen och shopping malls, mellan bilen och sportarenor. Det är extremt ovanligt att se dem i större grupper på trottoarer och gator. Visst, uteliggare köar till härbärgen, men i övrigt är det sällsynt, med undantag för domstolar alltså. Tänk att det är åklagare och advokater som bokstavligen får amerikanerna att möta varandra!

Nu över till filmen Avatar. Storyn har vi hört många gånger. Den moderna imperialistiska människan som skövlar hem och miljö för omoderna infödda människor. Nu har regissören James Cameron tagit temat till nästa nivå. Nu är det imperialistiska människor från Jorden, som på jakt efter resurser på nya planeter, stöter på den magiska planeten Pandorum.

Gud så snyggt, proffsigt och patetiskt gjort!

Patetiskt i både positiv och negativ bemärkelse. Jag ville verkligen kämpa på infödingarnas sida. Jag ville verkligen gå i döden för Aliens och skjuta ner alla HEMSKA ONDA IMPERIALISTISKA FANSTYG från planeten Jorden.

För bara 9 dollar per biljett! Matinépris.

Till saken hör att filmen är i 3D. Det gör filmen helt klart än mer spektakulär, men jag är inte van att titta i glasögon i 2.5 timmar. En stress om kom att lägga sig på kreditkortsstressen. Än värre var det för min partner. Han har lätt till migrän. Väl ute i biografen kom auran, lyckligtvis i en mild version, men ändå. Det tar 12-24 timmar att repa sig.

Det finns alltså mycket att uppleva och lära av filmen Avatar. Inte minst att personer som lätt faller offer för migrän bör undvika 3D-versionen.

Hur slutar nu detta blogginlägg?

Tja. Jag sitter på ett hotellrum och inväntar ett tidigt morgonflyg till San Diego för att skriva på en artikel under julen. Ett sätt att kombinera ledighet och jobb som jag älskar. Så jag skulle kunna fortsätta att skriva. Det har hänt så märkliga saker även idag, men hungern har infunnit sig. Så det får räcka för idag.

GOD JUL PÅ DIG!