Intresset för utbildning och jobb inom vård och omsorg sjunker bland unga, samtidigt som vård och omsorg flaggas som ett framtidsyrke på grund av bristen på arbetskraft. Flertalet tror att det har att göra med låga löner och status, men jag tror att problemet är värre än så. Det handlar om kultur.

Vård och omsorg är mycket skitgöra och ansvar utan eget inflytande. Ofta en trist miljö, en humorlös hierarki och byråkrati utan öppenhet och eftertanke. Om inte annat är det bilden som unga har. Vård och omsorg av djur lockar därför mer. Då går det åtminstone vara mänsklig i sitt jobb. 

Det är lätt att skylla på attitydproblem, att unga har en orättvis och negativ bild av vård och omsorg, att torka skit och tvätta gamlingar, men det verkliga problemet är landstingens självbild. Eller rättare sagt, deras brist på självbild. Varför jobba i vården när den är så opersonlig och anonym?

Jag tror att läraryrket har mycket likande problem. Mycket ansvar, men lite reellt inflytande på utbildningarna i praktiken. Målen är nationella. Ekonomin styr antalet elever och undervisningsmiljön. Det finns ingen tid till djupare dialog med vare sig elever, föräldrar eller kollegor. Det är skälet till varför även skolans personal har blivit flyktig, rörlig och rörig.

Problemet är alltså inte löner och status. Problemet är helheten. Möjligheterna till personlig påverkan. Miljön. Det opersonliga ledarskapet. Jag undrar om Göran Hägglund och Jan Björklund tänker i dessa banor. Jag vet inte, men mitt intryck är snarare att de tycker att unga är okunniga och bortskämda.

(AB, SvD, DN)