Mycket korta svar på ett gäng frågor. Hinner tyvärr inte skriva mer, världscupen i skidskytte börjar om nån minut.

Inomparlamentariskt vs utomparlamentariskt arbete?

Utomparlamentariskt arbete funkar. Det gör inte inomparlamentariskt. Så enkelt är det. Som inomparlamentarisk vänster blir du i mina ögon en del av problemen du säger dig vilja bekämpa.

Form v.s Innehåll.

Innehåll!

Icke-våld vs politiskt våld?

Politiskt våld. Jag må vara en rätt fredlig människa, men jag råkar tro på visst våld som politisk arbetsmetod. Jag har inte tid att vara någon idealist, arbetarklassens kamp är viktigare än att vi kan sitta och döma ut vissa metoder.

Vass politisk sekt vs urvattnad massrörelse?

Urvattnad massrörelse. Det går alltid att blåsa liv i den.

Separatistisk organisering eller inte?

Separatism. Jag är oerhört trött på män som tar sig plats på bekostnad av kvinnorna i gruppen. Vi tjejer behöver få slippa killarna ibland. Sorry, pojkar, men det är ert eget fel att separatism behövs så kom inte här och gnata.

Är din blogg en politiskt metod?

Haha, inte direkt.

http://www.gjortabort.se/

Yes! Väldigt talande att kvinnors rätt till sina egna kroppar och liv fortfarande är så provocerande. All heder till tjejerna som dragit igång sidan och startat projektet med tröjorna.

Igår ägnade jag 90 minuter av mitt liv åt att se Östersund ta emot gästande Robertsfors på Hofvallen. Efter 45 minuter var jag övertygad om att jag gått fel och hamnat på en match i korpfotboll. Första halvlek fungerande nämligen ingenting för något av lagen och avsluten var bedrövliga. Jag satsade en spänn på att 0-0 skulle stå sig till slutsignalen, men fick äta upp det. ÖFK måste ha tagit en ordentlig genomgång under vilan för de gick in på plan igen och visade omedelbart vart skåpet skulle stå. Allt medan Robertsfors mest verkade imitera mig när jag spelade fotboll på skolgympan anno 1998 (det är ingen komplimang). 3-0 känns helt rättvist och jag undrar vad Robertsfors gör i division 1 överhuvudtaget. Det är nästan så det inte kommer bli roligt att ta sig till denna västerbottniska ort för att se Sirius spela borta om två veckor. Trots allt är det bättre fotboll när lagen är någorlunda jämna. Nu kommer inte Sirius vinna över Robertsfors, de kommer massakera dem.

Just nu spelar Sirius hemma mot Boden och jag sitter 60 mil bort och är nervös.

Bredbyn in my heart. Jag släpades med på min första Sirius-match i fotboll någonsin och det råkade vara en bortamatch. Jag satt intryckt på Skyttis (matchen flyttad pga den ovanligt långa vintern) som en av två siriussupportar bland ca 800 helt galna ångermanlänningar. Att en sådan liten ort som Bredbyn innehåller så många (och trevliga) anhängare imponerade. Inte blev det sämre av att solen sken och Sirius välförtjänt fick åka hem med slutresultatet 0-4 heller. Härmed skickas ett tack för skjussen ut till Bredbyn och stämningen på Sannas Pizzeria. Nästan så jag började gilla Norrlands inland igen.

Igår var jag på Bälinge-Örebro, 1-1. Jag vet inte riktigt vart det där ogenomträngliga försvaret jag hört att Örebro ska ha befann sig igår. I flera situationer stod det kvar vid mittlinjen och verkade mest redo att sätta sig ned och ha picnic. Att Bälinge inte vann berodde mer på eget slarv i det offensiva spelet än på någon mur av försvarare.

Fotboll är inte en sport. Fotboll är en konstform.

Nu är jag hemma igen. Under allt bussresande har jag passat på att lyssna på radion och ta del av nyhetsrapporteringen från det jordbävningsdrabbade Pakistan. Rapporter om skolor som försvann ned i marken kommer garanterat återkomma som mardrömmar i mitt huvud någon gång inom en snar framtid. Men jag har hunnit med att komma på mig själv med en del fördomar också. Som när Aftonbladet hade en bild på förtvivlade fäder och mödrar som med sina bara händer grävde efter sina barn i en raserad skolbyggnad. Mitt huvud slog genast fast att det var en pojkskola och jag undrade om någon grävde efter flickorna överhuvudtaget. Sedan läste jag bildtexten och det var flickskolans begravda elever föräldrarna skrek ut sin sorg över. Jag kan bli riktigt, riktigt rädd för mig själv.

Nu har det dock gått ett par dagar och media oroar sig mer för vilken månad vissa kändisar befinner sig i av sina graviditeter och att Zlatan har tatuerat sig. Barnen i de raserade skolorna är döda nu och media letar nya sensationer. För människorna i de drabbade områdena har mardrömmen bara börjat.

Ännu mindre uppmärksamhet tycks dock naturkatastrofen i Honduras ha fått. Byar som ligger under ett flera meter tjockt lertäcke och numera anses vara massgravar. Det är alltid de fattiga som råkar mest illa ut. De bor i sämre hus, i sämre områden, de kan inte ta sig ifrån platsen varken före eller efter en katastrof, de är i sämre hälsomässig kondition redan före händelsen, de kan inte återanpassa sig lika snabbt efteråt. Men nyhetsfotograferna fotar de smutsiga barnen med pepparögon (det säljer) och åker sedan därifrån. Vi tycker lite synd om dem, men återgår sedan till våra egna problem. Det kan jag inte säga något om, arbetarklassen i Sverige har onekligen en hel del att tampas med och heller kanske inga resurser för att bistå våra systrar och bröder i Pakistan eller Honduras. Överklassen däremot. Ni som lämnade New Orleans i era fina bilar (hur många tomma säten hade ni? hur många hade ni kunnat erbjuda skjuss? va?) i god tid, ni som har resurser som skulle kunna göra bättre nytta än de gör liggandes i era bankfack, ni som till stor del står för privatbilismen och därmed växthuseffekten och de miljömässiga konsekvenser den får (fast som ni slipper för ni har ju era bilar och åker som sagt därifrån och så är cirkeln sluten). Ni äcklar mig för att säga som det är. Ni och jag. För jag har fördomar om att muslimer bara bryr sig om och försöker rädda sina söner. Men jag har i alla fall vett att skämmas över det.

Vad gör man när konsekvenserna av ens politik börjar stå klara och de inte är sådär alldeles trevliga? Vad gör man när arbetslösheten ligger på 8%, hundratusentals är sjukskrivna och det ligger apatiska flyktingbarn och tynar bort? Ett hett tips vore att sätta sig ned, dra ett djupt andetag och konstatera att man gjort fel. Att detta är de oundvikliga konsekvenserna utav 1990-talets eviga nedskärningar i den offentliga sektorn. Att tanken att minska antalet anställda, men samtidigt mena att de som får vara kvar ska utföra mer arbete är sanslöst korkad och kortsiktig. Att inse att man inte kan ha en sådan asylpolitik som Sverige idag har om man inte vill skapa suicidala eller apatiska barn. Fast det konstaterar man såklart inte alls. Istället drar man slutsatsen att människor simulerar. De arbetslösa är bara lata, de sjukskrivna är arbetsskygga och de apatiska flyktingbarnen är minsann instruerade att utan protester ligga och få slangar nedstoppade i strupen.

Någonstans hade man kunnat tro att borgarna skulle ta tillfällena i akt, peka på socialdemokraterna och säga "kolla hur dåligt människor mår på grund av den socialdemokratiska politiken". Men det gör de inte. Istället hoppar de på tåget (eller, de har väl alltid suttit i den där kupén när jag tänker efter) och skriker sig hesa om hur förslappade alla är och om hur vi måste säkra systemet mot alla dessa bidragsfuskare. Egentligen är det ju alldeles logiskt. Socialdemokraterna för en borgerlig politik. Och så tuffar tåget vidare.

Jag har funderat en del på vad som skulle kunna stoppa det skenande lokomotivet och det finns nog bara ett svar. En stark vänster. En vänster som bildligt talat kan dra i nödbromsen. Arbeta för 6 timmars arbetsdag, rehabilitering, en human flyktingpolitik (ibland undrar jag om det i sig innebär en motsägelse dock), ett Sverige där människor inte antingen rasar ihop av arbetslöshetens självförakt eller arbetar ihjäl sig.

"De är korkade", väste en kompis då riksdagen sa nej till allmän flyktingamnesti. Fast vem vet, politikerna kanske bara simulerar? Man kan inte vara sådär verklighetsfrånvänd på riktigt. Väl?

Det gamla feministiska slagordet "det privata är politiskt" tycks fortfarande vara fullt användbart. Ingen protesterar mot att det som sker inom hemmets fyra väggar ska ses som politik. Till viss del tycker jag det är en sympatisk tanke. Att X slår sin fru kan knappast ses som någonting individuellt, utan måste ses som en del av en mycket större problembild. Att Y och Z inte delar föräldraledigheten mitt itu kan också ses som större än ett val baserat på familjens egen vilja. Så långt är jag med. Men sen blir det plötsligt bara obehagligt. För om allt jag gör i mitt egna hem är att se som ett politiskt statement så borde jag låsas in i en källare och nyckeln kastas i Östersjön. Sätt Gudrun Schyman eller Tiina Rosenberg på åskådarplats och de skulle sedan ivrigt propagera för att ovanstående tanke omedelbart omsätts i praktiken.

Problemet med "det privata är politiskt" är att det skam- och skuldbelägger en massa kvinnor och män. För nä, allt som sker i våra hem är garanterat inte feministiskt korrekt. Och ska inte behöva vara det heller. Någonstans är väl ändå det mest feministiska man kan göra att erkänna att alla kvinnor är olika och har olika behov? Inom vissa gränser (se nedan någonstans) är vi dock alla kvinnor med likartade erfarenheter av samhället. Men även inom kvinnorörelsen ska vi splittras pga petitesser. Bland det absolut värsta jag vet är uppdelningen i hetero- och homosexuella kvinnor, som ofta leder fram till den i mina ögon rätt obegåvade slutsatsen att de heterosexuella kvinnorna sviker kvinnokampen. Så om jag råkar ha relationer med män så är jag inte feminist "på riktigt"? Oerhört intressant. I så fall måste vi ju reda ut vad i dessa relationer som omöjliggör min feminism. Jag kan ogärna isolera mig helt från män. Jag har liksom hela släkten, bostadsområdet och skolan full av män som jag måste interagera med dagligen. Jag kan ogärna sätta kodlås på min dörr och bara lämna ut lösenordet till mina tjejkompisar. Det tror jag inte det är någon som begär (är det det så boka in mig på nästa resa till månen, tack). Alltså landar vi i Andrea Dworkins gamla teori om att heterosexuellt sex är detsamma som våldtäkt. Är det därför vi heterosexuella kvinnor sviker feminismen? För att vi är aktiva inom relationer där vi tillåter män att "våldta" oss? Ursäkta, men jag har aldrig kännt mig våldtagen för att jag haft relationer med män. Däremot skulle jag känna mig väldigt, väldigt illa till mods av att förtrycka min heterosexualitet för att passa in i någon feministisk grundmall. Jag som kvinna har en massa krav att försöka uppfylla redan, det räcker gott och väl.

Det underliga är att det verkar helt okej att försöka splittra oss kvinnor efter sexualitet. Jag kämpar gärna för alla mina HBT-systrars rättigheter och jag vet att den absoluta merparten av dem inte vill kicka ut mig för att jag håller killar i handen. Däremot ska vi kvinnor ENAS över klassgränser. Hosthost. Jag sitter och mår illa när t.ex. F! pratar om att alla kvinnor tjänar på att gå ihop. Nej, det gör vi inte. Varför skulle jag tjäna på att samarbeta med överklasskvinnor? De är, vilket väl hörs av namnet, en del av överklassen, vilken i sin tur förtrycker arbetarklassen (där jag huserar). Kvinnokampen får inte mista klassanalysen, då är vi riktigt illa ute. Men som det är nu är det alltså mer korrekt att samarbeta med Fru Von Svinhufvud än vad det är att samarbeta med oss heterosexuella arbetarkvinnor? I så fall gör det inte så mycket att jag utesluts för jag vill ändå inte vara med längre.

Jag har i min enfald trott att feminism handlar om ett systerskap där vi luckrar upp alla dessa måsten tjejer lever under. Istället har feminismen ersatt de gamla med nya. Som feminist och tjej får man inte vara heterosexuell, inte kolla på porr (dödssynd!), gilla annat än gulligull i sovrummet (dödssynd #2) eller anse det bättre att samarbeta med vettiga män än överklasskvinnor. Ja, jag vet att jag generaliserar och givetvis finns det hur många bra feminister som helst ute i världen. Men det hjälper liksom inte när man lik förbenat känner sig betydligt mer förtryckt av sina så kallade systrar än man någonsin kännt att man blivit av någon man. Låt mig vara ifred. Det privata är inte alltid politiskt. Mitt sovrum är inte arenan för mina politiska statements. Så det så.

PS. Jodå, jag är feminist. I mina egna ögon betydligt mer feministisk än vad F! någonsin verkar kunna bli. Bara för att räta ut eventuella frågetecken.